Medborgarrörelser och föreningsverksamhet är inte något man i första hand förknippar med sovjetsamhället. All fri medborgarverksamhet i Sovjetunionen ströps i början av 1930-talet, och givetvis var grupper med kontakter i utlandet speciellt suspekta i Stalins “socialism i ett land”. På 1920-talet fanns det dock fortfarande en rik flora av olika rörelser i Sovjet, en stor del av dem utopistiska och revolutionära till sin natur, andra helt opolitiska. Det torde vara intressant att följa dessa rörelsers öden i samband med Stalins revolution i början av 1930-talet, men det finns få undersökningar om hur meborgarrörelser försökte anpassa sig till de förändrade omständigheterna och hur makthavarna försökte och delvis lyckades använda dessa rörelser i sina egna syften.
Även om vissa rörelser och organisationer kunde vara direkt nyttiga för staten, upplevde makthavarna själva förekomsten av i något mån oberoende organisationer som ett hot. Speciellt intressant är det enligt min mening att titta på föreningar och rörelser som hade internationella kontakter för att visa, att även om individer och organisationer med internationella kontakter visade obeveklig lojalitet gentemot sovjetstaten, var kontakter med utlandet i sig farliga för makthavarna och i längden kunde de inte tolereras.
Ett fenomen som enligt min mening åskådliggör denna tes är den proletära esperanto-korrespondensen i slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet, ett försök att i praktiken genomföra tanken om proletär internationalism.
Det frivilliga är subversivt
Ett av de centrala begrepp som skiljer den ryska samhälleliga traditionen från den västerländska är medborgarsamhället (civil society). Fram till våra dagar har de ryska makthavarna betraktat alla frivilliga organisationer och rörelser med stor misstänksamhet och misstro. Det som inte är skapat och kontrollerat av staten har i myndigheternas ögon automatiskt samhällsfarligt, subversivt eller åtminstone suspekt. Frivilligorganisationer har i Ryssland haft existensberättigande endast så länge som de har kunnat visa sig nyttiga för makthavarna eller åtminstone helt harmlösa.
Om den ryska samhälleliga traditionen har det skrivit en hel del och jag har knappast något väsentligt att tillföra den diskussionen. Även 1920-talets revolutiönära utopier och försöken att bygga ett helt nytt samhälle har varit föremål för historikers intresse. Däremot finns det ytterst få studier om hur olika rörelser och organisationer försökte anpassa sig till de allt snävare ramarna och hur makthavarna försökte använda sig av dessa rörelser. Det är denna anpassningsprocess, försök till symbios och slutligen statens uppslukande av all medborgaraktivitet som jag vill titta närmare på.
Efter bolsjevikernas maktövertagande krympte fältet för ”harmlös” föreningsverksamhet jämfört med perioden 1905-1917, och alla sammanslutningar som inte var av nytta för den nya staten eller för världsrevolutionen förbjöds eller försvann. De nya snäva begränsningarna och likriktningen för medborgaraktivitet trädde dock inte kraft ögonblickligen: 1920-talet var en period av aldrig tidigare skådad frihet för allehanda sociala experimenterare och utopister. Så småningom tvingades föreningarna och medborgarrörelserna dock visa vad de kunde prestera för världsrevolutionens och Sovjetrysslands bästa, och i början på 1930-talet ställdes all medborgarverksamhet under partiets och statens direkta kontroll – alla utopier krossades.
Ett av de många revolutionära projekt vars anhängare så småningom fick fylla Stalins fångläger var esperantorörelsen.
Esperanto i Ryssland
Den ryska esperantorörelsen i sig var på intet sätt en produkt av revolutionen. Den allra första läroboken i esperanto trycktes på ryska i Warszawa 1887, och den första officiella esperantoklubben i S:t Petersburg fick trots myndigheternas misstänksamhet slutligen tillstånd år 1892, men mellan 1895 och 1905 gav censuren inga tillstånd för tryckning av nya verk på esperanto. Efter 1905 kunde esperantisterna agera något friare, men myndigheterna var fortfarande misstänksamma, och ännu ett par dagar innan Februarirevolutionen 1917 vägrades esperantisterna i Petrograd tillstånd för utgivning av en tidning.
Strax efter Februarirevolutionen grundades organisationer av socialistiska esperantister på många håll i landet, och åren 1918-19 fanns det ett hundratal esperantogrupper i Ryssland. I Moskva fick esperantisterna ta över ett konfiskerat palats. Esperantisterna hade visst fog för sina förhoppningar om att den nya regimen skulle ha användning för deras internationella språk; internationalistiska strömningar var starka, världsrevolutionen tycktes överhängande och det internationella proletariatet behövde ett gemensamt språk. Komissariatet för folkbildning (Narkompros) grundade i januari 1919 en speciell komission för att utreda obligatorisk undervisning av ett internationellt språk i skolorna. Komissionen kom fram till att enda språket som skulle kunna komma i fråga var esperanto. Någon obligatorisk undervisning i esperanto blev det emellertid inte.
På sommaren 1921 grundades esperantisternas nya landsomfattande organisation SEU (Sovetlanda Esperantista Unuiøo) som utan dröjsmål deklarerade, att hela den sovjetryska esperantorörelsen skulle anpassas till den nya regimen. Som ordförande valdes den framstående kommunisten Ernest Drezen som hade en hög befattning inom den Centrala verkställande kommissionen. Under 20-talet hade den sovjetiska esperantorörelsen under hans ledning vissa framgångar. Esperantisterna fick visserligen söka berättigande för sitt språk i marxistisk teori och funderingar kring världsrevolutionen, men språket fick användas och sporadiska internationella kontakter förekom. Esperanto var dock fortfarande ett mycket marginellt fenomen i det sovjetiska samhället.
Proletär korrespondens
En ny chans att visa sig nyttig för Sovjetunionens och världsrevolutionens sak fick esperantorörelsen 1924, då Kominterns 5-e kongress diskuterade, hur man skulle kunna få ut mer information om sovjetiska arbetares vardag till deras kamrater i väst som fortfarande levde under kapitalismens ok. Kominterns verkställande kommission föreslog att de så kallade arbetarkorrespondenterna skulle utvidga sin aktivitet till detta område. Esperantisterna kunde använda sitt språk och sina internationella kontakter för att snabbt organisera brevväxling med arbetare i väst och publicering av sina brev i socialistiska tidningar i Västeuropa. Också sovjetiska tidningar publicerade snart mängder av brev från utländska arbetare, brev som förmedlats och översatts av sovjetiska esperantister.
Intresset för esperantorörelsen växte givetvis snabbt när det genom tidningsartiklarna blev känt, att man med hjälp av esperanto faktiskt kan ha direkt kontakt med människor i andra länder, något som outbildade arbetare aldrig hade haft, och som efter ett världskrig, en revolution och flera år av total isolering hade nyhetens behag även för andra grupper i samhället.
Det var dock just denna kontakt med utlandet som så småningom övertygade makthavarna att esperantisterna inte var att lita på. Precis som alla andra organisationer och rörelser fick också esperantisterna från slutet av 20-talet allt striktare anpassa sig till regimen. Esperantister i alla länder har alltid sett en egenvärde i sitt språk, i sina internationella kontakter och i esperantokulturen. Mot slutet av 20-talet betraktades dock all frivillig medborgaraktivitet som ytterst suspekt, ifall det inte gällde revolutionär verksamhet som var saktionerad av partiet.
Information – statens monopol
Det var givetvis inte bara makthavarna som till en början ville använda esperantorörelsen i sina egna syften – också esperantisterna trodde först att den nya ordningen skulle kunna gynna deras strävanden. Många esperantister var eller blev givetvis övertygade kommunister och anhängare till den nya regimen, men det var utan tvekan en hel del som var esperantister i första hand och kommunister först i angra hand om alls.
Den proletära esperanto-korrespondensen (Proleta Esperanto-korespondado, Mezjdunarodnaja rabotjaja svjaz’) var givetvis officiellt sanktionerad och beskrevs utåt av esperantisterna och deras organisationer (så länge dessa fick finnas kvar) som en mycket revolutionär verksamhet – arbetare i väst fick veta hur bra deras sovjetiska kamrater hade det, medan sovjetmedborgarna fick förstahandsinformation om förtrycket under kapitalismen.
Denna information visade dock sig farlig. De sovjetiska arbetarnas politiska skolning visade sig vara otillräcklig, och de kunde inte alltid hitta det rätta svaret, när deras kamrater i väst ställde frågor om levnadsstandard eller politisk frihet. För att undvika dessa problem skickade organisatörerna först ut färdiga utkast till brev. Detta räckte dock inte, och snart uppmanades alla esperantister till kollektiv brevväxling i stället för individuell: privatpersoner skulle inte skriva till privatpersoner, utan en grupp sovjetiska arbetare skulle brevväxla med en motsvarande grupp i väst.
Även om en del esperantister fortsatte med sin privata brevväxling och till och med bytte frimärken med sina utlänska brevvänner i stället för att mana till klasskamp, försökte organisatörerna så länge som möjligt tillmötesgå makhavarnas och tidens krav. Det visade dock sig, att till och med den kringskurna kontakten med utländska arbetare som kollektiv brevväxling erbjöd var oförenlig med stalinismen. Socialismen skulle byggas i ett land och det var inte bara ovidkommande utan i det närmaste förräderi att vara intresserad av förhållandena utanför detta land. Samtidigt visade det sig omöjligt att få kontroll över informationsflödet på annat sätt än genom att strypa det. 1937-1938 tog i praktiken all brevväxling med utlandet slut och esperantorörelsen – som blivit nästan synonym till denna brevväxling – tolererades inte längre. Det dröjde till slutet av 1950-talet innan esperantisterna återigen kunde agera öppet i Sovjetunionen.
Texten som följer är en skiss till en uppsats i ämnet som jag påbörjade under 1996 men som aldrig blev klar, eftersom mitt arbete som journalist tog allt mer tid i anspråk – och eftersom jag kände att jag inte hade kraft nog att ta itu med den teoretiska sidan av uppsatsarbetet. Tyvärr kompletterade jag därför aldrig den del av uppsatsen som handlar om repressionerna mot den sovjetiska esperantorörelsen i slutet på 1930-talet. Repressionerna är dock väl dokumenterade i Ulrich Lins’ bok La danĝera lingvo som finns i rysk översättning: Опасный язык. Det finns även översättningar till italienska och litauiska samt en något förkortad version på tyska.
Ur Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek: Det sista brevet från Stalins Sovjet
Farliga kosmopoliter
Ett försök till proletär internationalism och dess slut
Inledning
Det civila samhället är som luften kring oss – vi lägger inte märke till det så länge vi kan andas. Det kan tyckas självklart att vi röstar på politiska partier som inte alla är överens med makthavarna, att det finns olika rörelser och frivilligorganisationer som vi kan ansluta oss till eller strunta i, och vi kan diskutera allt mellan himmel och jord såväl med våra grannar som med utlänningar utan att vi betraktas som fara för samhällets fortlevnad. Dock har det inte alltid varit så ens i folkrörelsernas förlovade land, och för en stor delen av världens befolkning är allt detta fortfarande en ouppnåelig dröm – eller ett varnande exempel på den västliga modellens faror.
I väst vill man gärna se det nya, demokratiska Ryssland som ett samhälle där västliga värderingar fått överhanden efter kommunismens fall, ett samhälle där all makt utgår från folket och den allmänna opinionen påverkar politikernas beslut. Det är i första hand den svaga ekonomin och den organiserade brottsligheten som i allmänhetens ögon skiljer Ryssland från väst. Denna bild är givetvis inte helt gripen ur luften; en del av de ryska massmedierna är nu relativt oberoende av makthavarna, det finns ett folkvalt parlament och en folkvald president, och ingen vanlig medborgare straffas för otillåtna meningsyttringar eller kontakter med utlandet. Ändå är det något som inte stämmer.
Varför är det så, att det i Ryssland inte finns några politiska partier i ordets egentliga mening, varför är den ryska premiärministern samtidigt verkställande direktör i det ”privata” bolag som förfogar över landets alla oljefyndigheter och dessutom äger de viktigaste ”oberoende” massmedierna? En del av förklaringen ligger utan tvekan däri, att det fortfarande är en maktelit som styr – den politiska diskussionen och maktkampen äger rum inom denna maktelit, inte mellan makthavarna och folket. När folket tillfrågas är det i bästa fall för att välja mellan olika grupperingar inom den makthavande eliten.
I detta sammanhang är det onekligen relevant att tala om det civila samhället eller snarare dess frånvaro även i dagens Ryssland. Motsättningen mellan stat och samhälle som funnits i Ryssland i århundraden har inte försvunnit, även om medborgarna fått friare tyglar i och med Gorbatjevs glasnost och den demokratiska revolutionen. Ett civilt samhälle med inflytelserika folkrörelser och en stark allmän opinion har ännu inte hunnit växa till sig, och det återstår att se när (och om) ett autonomt civilt samhälle kan uppstå mellan härskare och undersåtar i Ryssland.
Även om traditionen av ”konfliktfrihet” där allt som finns mellan folk och makthavarna ses som en störande sjukdom är stark i Ryssland, är 1990-talet på intet vis den första tidsperioden som har sett försök till att skapa något som skulle kunna påminna om ett civilt samhälle. Man kan dra paralleller från omvälvningarna under Peter den Stores tid i början på 1700-talet och Katarina den Storas reformförsök på 1760-talet till Chrusjtjevs töväder på 1950-talet.
Även om de historiska parallellerna kan verka slående, vill jag inte ta en deterministisk stånd¬punkt och påstå att det tillväxande civila samhället (eller ”medborgarsamhället”, som jag kanske hellre hade kallat det) är oåterkalleligt dömt till undergång. Inte heller är jag helt övertygad om att den bysantinska traditionen har så stor betydelse i dagens ryska samhälle som en del historiker gärna vill ge den. Jag är rädd för svartvita tolkningar; Ryssland och ryssarna är utan tvekan annorlunda och har en annorlunda historia bakom sig än Västeuropa och västeuropéerna, men jag anser att skillnaden ändå är kvantitativ, inte kvalitativ.
Frihetens årtionde och Stalins revolution
Ur dagens synpunkt är det dock kanske 1920-talet som är mest intressant. Också den gången hade den gamla, stela och föråldrade statsmakten rasat samman och de nya makthavarna välkomnades av en stor del av folket som befriare. Den dittills trots allt relativt fria ryska pressen ströps visserligen direkt efter bolsjevikernas maktövertagande, men på många andra sätt var 1920-talet ett utopiernas, experimentens och folkrörelsers årtionde. Medborgarrörelser och förenings¬verksamhet är förstås inte något man i första hand förknippar med sovjetsamhället, och på samma sätt som hänt både tidigare och senare ströps också 1920-talets farliga frihet snart i sin linda. På 1920-talet fanns det dock fortfarande en rik flora av olika rörelser i Sovjet, en stor del av dem utopistiska och revolutionära till sin natur, andra helt opolitiska.
Efter bolsjevikernas maktövertagande var hela samhällsklimatet gynnsamt för utopier och experiment, eftersom revolutionens målsättningar i sig var utopistiska: man skulle bygga ett helt nytt samhälle med ett nytt slags människor som medborgare, men eftersom ingen visste hur detta nya samhälle egentligen skulle gestalta sig, var fältet fritt för alla som åtminstone i ord sade sig bygga det nya, socialistiska samhället. Det fanns revolutionära vandaler och ikonoklaster som ville förstöra alla rester av det gamla samhället: palats, böcker, kyrkor och lyxföremål. Nihilister ville utplåna den gamla kulturen, militanta ateister missionerade mot religion, i radikala bostadskollektiv försökte man utplåna privatlivet helt och hållet. Makthavarnas attityd till de olika rörelserna var varierande, men i huvudsak avvaktande.
1920-talet var en mycket intressant period i Ryssland historia, och det har skrivits mycket om tidens utopistiska rörelser och avantgardistiska kultur. Däremot finns det mycket litet forskning kring dessa rörelsers öden i samband med Stalins revolution i början av 1930-talet. Enligt min mening skulle det dock vara av stort intresse att försöka få reda på hur medborgarrörelser försökte anpassa sig till de förändrade omständigheterna och hur makthavarna försökte och delvis lyckades använda dessa rörelser i sina egna syften. Den centrala frågan som jag söker svaret på är vem och vad som kunde anpassas till det nya systemet, till de nya snäva ramarna, och hur denna anpassning gick till. Eftersom det visar sig att det efter en lång anpassningsperiod som började redan i mitten av 1920-talet och kulminerade i Stalins revolution inte blev någonting kvar av 1920-talets medborgarrörelser, är följdfrågan given: varför var det omöjligt för ett medborgarsamhälle att överleva inom sovjetsystemet? Vad gäller orsakerna är det dock åtminstone inom denna uppsats ramar knappast möjligt att komma längre än till några allmänna antaganden.
Även om vissa rörelser och organisationer kunde vara direkt nyttiga för staten, upplevde makthavarna själva förekomsten av i någon mån oberoende organisationer som ett hot. Speciellt intressant är det enligt min mening att titta på föreningar och rörelser som hade internationella kontakter för att visa, att även om individer och organisationer med internationella kontakter visade obeveklig lojalitet gentemot sovjetstaten, var kontakter med utlandet i sig farliga för makthavarna och i längden kunde de inte tolereras.
Ett fenomen som enligt min mening åskådliggör denna tes är den proletära esperanto-korrespondensen i slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet, ett försök att i praktiken genomföra tanken om proletär internationalism.
Proletär internationalism
En av Marx’ centrala teser var, att arbetare i alla länder har gemensamma intressen och en gemensam fiende – på samma sätt som kapitalet inte har något fosterland har inte heller proletärerna det. Detta, den proletära internationalismen, blev efter Stalins revolution en död bokstav i Sovjet, en trossats som mest användes för att bevisa att alla nationaliteter i Sovjetunionen var jämlika. Ännu på 1920-talet var det dock många sovjetmedborgare som inte bara tog de marxistiska teserna på allvar utan också försökte tolka dem utifrån sina egna utgångspunkter och tillämpa dem i verkligheten. Eftersom den kanoniska versionen av marxism-leninismen och partiets företräde när det gällde tolkningen av läran ännu inte var fastställd på 1920-talet, var resultatet en stor mångfald av konkurrerande tolkningar och inriktningar, en mångfald som framstår som helt otrolig om man jämför den med det monolitiska samhället som uppstod under 1930-talet.
Många inom den ryska esperantorörelsen såg bolsjevikernas maktövertagande som positivt för språkets framtid, och hoppet verkade inte helt obefogat – de internationalistiska strömningarna var starka, världsrevolutionen tycktes överhängande och det internationella proletariatet behövde ett gemensamt språk. Komissariatet för folkbildning (Narkompros) grundade också i januari 1919 en speciell komission för att utreda obligatorisk undervisning av ett internationellt språk i skolorna. Komissionen kom slutligen fram till att det enda språk som skulle kunna komma i fråga var esperanto. Någon obligatorisk undervisning i esperanto blev det emellertid inte.
Många marxistiska tänkare hade tidigare ägnat sig åt frågan om ett internationellt språk, och det skulle vara intressant att försöka få klarhet i varför ett (enligt makthavarna) helt nytt, socialistiskt, jämlikt och mångnationellt samhälle som Sovjet inte också ville ta ett radikalt steg på detta område och sätta stopp för språklig diskriminering genom att använda ett nytt, neutralt språk, utan nöjde sig med den gamla ordningen med det ryska språket som ensamhärskare. Frågeställningen ryms dock inte inom denna uppsats ramar, och vi får nöja oss med att konstatera, att det ändå på 1920-talet blåste starka vindar för mer jämlikhet mellan landets olika språk och officiell användning av de lokala språken uppmuntrades samtidigt som lokala krafter fick företräde före ryssar inom administrationen (korenizatsija). Många små folkspillror i Sibirien och på andra håll i det gigantiska landet fick dessutom egna skriftsrpåk först under sovjetmaktens första årtionde som en följd av regeringens konsekventa minoritetspolitik. Allt detta ändrades dock i och med Stalins maktövertagande.
Hur som helst så var esperanto dock fortfarande ett mycket marginellt fenomen i det sovjetiska samhället i början på 1920-talet. En ny chans att visa sig nyttig för Sovjetunionens och världsrevolutionens sak fick esperantorörelsen 1924, då Kominterns 5:e kongress diskuterade hur man skulle kunna få ut mer information om sovjetiska arbetares vardag till deras kamrater i väst som fortfarande levde under kapitalismens ok. Kominterns verkställande kommission föreslog att de så kallade arbetarkorrespondenterna skulle utvidga sin aktivitet till detta område.
Esperantisterna kunde använda sitt språk och sina internationella kontakter för att snabbt organisera brevväxling med arbetare i väst och publicering av sina brev i socialistiska tidningar i Västeuropa. Också sovjetiska tidningar publicerade snart mängder av brev från utländska arbetare, brev som förmedlats och översatts av sovjetiska esperantister. Den proletära esperanto-korrespondensen (Proleta Esperanto-Korespondado, Mezjdunarodnaja rabotjaja svjaz’) var givetvis officiellt sanktionerad och beskrevs utåt av esperantisterna och deras organisationer (så länge dessa fick finnas kvar) som en mycket revolutionär verksamhet – arbetare i väst fick veta hur bra deras sovjetiska kamrater hade det, medan sovjetmedborgarna fick förstahandsinformation om förtrycket under kapitalismen.
Denna information visade dock sig farlig. De sovjetiska arbetarnas politiska skolning visade sig vara otillräcklig, och de kunde inte alltid hitta det rätta svaret, när deras kamrater i väst ställde frågor om levnadsstandard eller politisk frihet. För att undvika dessa problem skickade organisatörerna först ut färdiga utkast till brev. Detta räckte dock inte, och snart uppmanades alla esperantister till kollektiv brevväxling i stället för individuell: privatpersoner skulle inte skriva till privatpersoner, utan en grupp sovjetiska arbetare skulle brevväxla med en motsvarande grupp i väst. Det visade sig dock, att till och med den kringskurna kontakten med utländska arbetare som kollektiv brevväxling erbjöd var oförenlig med stalinismen.
Socialismen skulle byggas i ett land och det var inte bara ovidkommande utan i det närmaste förräderi att vara intresserad av förhållandena utanför detta land. Samtidigt visade det sig omöjligt att få kontroll över informationsflödet på annat sätt än genom att strypa det. 1937-1938 tog i praktiken all brevväxling med utlandet slut och esperantorörelsen – som blivit nästan synonym till denna brevväxling – tolererades inte längre. Det var makthavarna som skulle sköta alla kontakter med utlandet och definiera vad proletär internationalism var, inte proletärerna själva. Det blev inget civilt samhälle den här gången heller.
Forskningsläge, litteratur och källor
Det civila samhällets utveckling och dess betydelse för demokratin har utforskats av många, och jag nöjer mig därför med att rekapitulera en del centrala resonemang samt att dra några paralleller till utvecklingen i Ryssland. Även om jag inte heller tillför något nytt när det gäller diskussionen kring det civila samhället i Ryssland eller snarare dess frånvaro, anser jag det befogat att diskutera frågan här för att sätta in den samhälleliga situationen i 1920-talets Ryssland i ett större sammanhang.
Det har skrivits mycket om 1920-talets Sovjetryssland, om NEP-perioden, de sociala experimenten, utopisterna och avangardisterna, och ännu oftare har Stalins terror på 1930-talet varit föremål för historikers intresse. Det som jag i första hand är intresserad av är dock anpassningsprocessen mellan dessa två perioder, medborgarrörelsers anpassning till förändrade politiska förhållanden och samspelet mellan makthavarna och representanter för det svaga civila samhälle som ändå fanns under 1920-talet. Såvitt som jag har kunnat se är detta relativt jungfrulig mark – de flesta forskare som har varit intresserade av 1920-talets samhälle har inte fördjupat sig i förändringarna som skedde efter Stalins maktövertagande, och de som har undersökt Stalineran har koncentrerat sig på politisk historia och förföljelserna, medan det civila samhället och dess anpassningsprocess fram till 1930-talets mitten har hamnat i skymundan.
Det hade varit mycket intressant att titta på åtminstone två olika medborgarrörelser och undersöka vad som kunde anpassas till de nya förhållandena och varför. Speciellt intressant hade det kanske varit att titta på rörelser som hade kontakter med utlandet. Exempelvis filatelister (om man nu kan tala om en filateliströrelse) hade ofta direkta kontakter med utlandet och gick ofta samma öde till mötes som esperantisterna. Schackrörelsen däremot hamnade under makthavarnas beskydd och användes för att demonstrera Sovjetstatens överlägsenhet, kanske därför att schack är en mycket hierarkisk aktivitet där det är lätt att räkna fram vem som möjligen kan ha behov av utländska schacktidskrifter eller vem som kan skickas till tävlingar utomlands, och därmed är det mycket lättare att ordna bevakning.
Redan en undersökning av förändringarna i och anpassningsprocessen av en rörelse kräver dock så mycket arbete, att en jämförande studie av två eller flera rörelser svårligen skulle låta sig göras inom ramarna för en magisteruppsats. Därför har jag låtit tanken vila tills vidare och koncentrerat mig på ett enda fenomen, nämligen den proletära esperanto-korrespondensen, dess förändring och slut.
Vad gäller den sovjetiska esperantorörelsens historia finns det mig veterligen ingen mono¬grafi i ämnet. Den västtyske historikern Ulrich Lins har dock ämnat största delen av sin bok La danĝera lingvo (som handlar om förföljerserna av esperantister) åt Sovjetunionen, och i boken finns också en relativt detaljerad beskrivning av de yttre omständigheterna kring den proletära esperanto-korrespondensen. Dessutom finns det en tidskriftsartikel om esperantisternas roll i utvecklingen av kontakter mellan tyska och sovjetiska arbetare under Weimar-republikens tid av östtysken Detlev Blanke.
Som huvudsaklig källmaterial vad gäller den proletära esperanto-korrespondensens utveckling, rörelsens förhållande till de sovjetiska makthavarna och korrespondensens slut har jag använt esperantotidskrifter samt några samlingsverk från 1920- och 1930-talet som jag kunnat fördjupa mig i under ett besök i Världsesperantoförbundets bibliotek i Rotterdam. Huvudsakligen är det naturligtvis sovjetiska tidskrifter samt kommunistiska tidskrifter från Västeuropa som varit av intresse. I dessa tidskrifter och i några samlingsverk från den aktuella perioden finns en hel del publicerade brev ur den proletära esperanto-korrespondensen. Eftersom breven dock huvudsakligen skrevs för publicering i kommunistiska dagstidningar har jag också letat fram en del brev och tidningsartiklar som ingick i den sista kända kampanjen för arbetarkorrespondens mellan sovjetiska och västeuropeiska kommunister och som publicerades i det brittiska kommunistpartiets huvudorgan The Daily Worker 1936-37.
Sovjetiska esperantoförbundets (SEU – Sovetrespublikara Esperantista Unio) arkiv från 1920- och 30-talet hade utan tvekan kunnat vara en mycket rik källa för att undersöka rörelsens och makthavarnas samspel och konflikter. Detta arkiv verkar dock tyvärr ha försvunnit spårlöst i samband med 1930-talets förföljelser. Det enda som finns kvar av dokumenten skulle sålunda vara det som publicerats i tidskrifter och olika samlingsverk.
Nyttiga utopister: Proletär esperanto-korrespondens (PEK)
Esperantorörelsen och de nya makthavarna
Efter bolsjevikernas maktövertagande var det många ryska esperantister som hoppades och trodde att esperanto skulle få stor betydelse under den nya regimen som propagerade internationalism och ville förena proletärer i alla länder. Många esperantister tillhörde givetvis medelklassen och var skeptiskt inställda till socialismen, men socialistiska esperantister hade redan efter februarirevolutionen bildat lokala föreningar, och bland de många partier som föddes efter tsarens fall fanns det till och med ett socialistiskt parti som i sitt program krävde att esperanto omedelbart skulle införas som internationellt språk.
Under perioden 1917–1921 växte antalet esperantogrupper i Ryssland mycket snabbt, och man kan anta att entusiasmen för att genast ställa språket till den kommande världsrevolutionens tjänst speglade den almänna entusiastiska stämningen under Sovjet-Rysslands första år. Ulrich Lins har också uppmärksammat att den snabba utväxten av esperantorörelsen skedde samtidigt med en liknande utveckling i den (visserligen mycket större) Proletkult-rörelsen som pläderare för en helt ny, proletär kultur, en kultur som efter världsrevolutionen skulle ersätta den gamla, borgerliga kulturen överallt i världen och som därmed också skulle behöva ett nytt, gemensamt språk. Proletkult och esperantorörelsen var givetvis bara två av de många olika och delvis motsägelsefulla utopistiska rörelser som hade stor betydelse i det nya Sovjet-Ryssland.
Efter revolutionen lyckades esperantisternas organisationer i alla fall överta en stor villa i centrala Moskva, och i januari 1919 grundade Folkkomissariatet för utbildningsärenden (Narkompros, undervisningsministeriet) en speciell komission som skulle undersöka införandet av ett internationellt språk i skolorna. Komissionen konsaterade i ett betänkande, att esperanto var det enda språk som skulle kunna komma i fråga, men kunde inte fortsätta sitt arbete på grund av de svåra materiella läget i Moskva, och eftersom Narkompros inte var intresserat i frågan, ledde inte betänkandet till några konkreta åtgärder. Inte heller hos Komintern (Kommunistiska internationalen) lyckades esperantisterna få gehör för sina krav att frågan om ett internationellt språk åtminstone skulle diskuteras. Visserligen grundade Kominterns tredje kongress i Moskva på sommaren 1921 en komission för att vetenskapligt undersöka frågan, men komissionen som aldrig hann göra några undersökningar upplöstes redan på våren 1922.
En ny takorganisation för esperantisterna i hela Sovjetunionen, SEU , hade grundats i 1921 under den första landsomfattande esperantokongressen efter revolutionen. Den nya organisationen hade som sin målsättning att den sovjetryska esperantorörelsen helt skulle anpassas till den nya regimens krav och att all verksamhet inklusive inköp av utländsk litteratur och prenumeration av utländska tidskrifter skulle ske under SEU:s övervakning. Av de 160 kongress¬deltagarna var det 20 som lämnade kongressen i protest mot denna centralisering och sovjetisering av rörelsen.
Under 1920-talet fanns det fortfarande flera esperantoorganisationer som inte accep¬terade SEU:s ledande roll i rörelsen; exempelvis esperantoförlaget Nova Epoko anslöt sig till SEU först 1923 . 1923 var det enligt SEU:s egna uppgifter något över hälften av esperantoorganisationerna i Sovjetryssland som hade anslutit sig till SEU. Ännu 1926 klagade SEU:s ordförande Ernest Drezen om esperantoföreningar och individuella esperantister som inte ville ansluta sig till den nya centrala organisationen eller som inom SEU inte arbetade tillräckligt lojalt samtidigt som han påpekade att man inte alls behövde vara övertygad kommunist för att vara med i den nya organisationen:
/—/ till och med de gamla esperantisterna, som inte är anknutna till någon politisk ideologi utan till den gamla, efemära ”esperantismens” idealer – till och med de kommer i allt större skaror till os, börjar arbeta med oss och hjälpa oss med sin erfarenhet och kunskap. Majoriteten av dem förstår mycket väl att enbar med oss och i våra led kan de komma närmare till sina idealer, till avlägsnandet av murarna mellan nationerna med hjälp av det internationella språket.
Men det finns fortfarande ett visst antal sovjetiska vänner av världsspråket som inte har förenats med SEU och som arbetar isolerat./—/ till dessa måste vi räkna klubben i Krasnodar, som behåller sin neutralistiska mödom och som på alla sätt avskärmar sina medlemmar från Moskvas inflytande.
Här skall vi inte tala om några personer, kanske goda esperantister, som har visat sig odugliga för offentligt, förtroendefullt arbete, och som på grund av detta antingen har uteslutits ur SEU eller varit tvungna att avgå. Dylika händelser kan inte undvikas i något allmänt företag av ansenlig storlek.I första hand är det fråga om personer som är för blinda för att förstå den nuvarande situationen, personer som ingenting lärt sig under de föregående åtta revolutionära åren och som nu drömmer om en återgång till den ”esperantisternas världsomfattande harmoni” som fanns före kriget /—/
Hurdana resultaten av den här klassöverskridande ideologin är ser vi tydligt i Serpuchov. En gång fanns där en livlig esperantoverksamhet, men den ledande esperantisten ignorerade SEU och försökte följa UEA:s och vegetarianismens principer.
Resultatet blev att det inte i en enda klubb i Serpuchov finns en cell för esperantister /—/Ändå är dylika förlegade spillror av den gamla esperantorörelsen inte farliga för oss. Det är sant att de inta kan vara av nytta, men kanske ändrar de sig någon gång och återvänder till oss. Då kommer de att vara välkomna, och ni hoppas att deras trofasthet till det internationella språkets idealer slutligen kommer att uppmuntra dem att följa vår väg.
I mitten av 1920-talet var det alltså fortfarande möjligt för individuella esperantister att vara aktiva utanför den officiella organisationens ramar utan att detta betraktades som landsförräderi. Det är också intressant att dessa gammaldags borgerliga esperantister utan vidare välkomnades som medlemmar i SEU, och att organisationen enligt Drezen kunde dra nytta av deras kunskap och erfarenhet.
Alla var dock inte lika välkomna. Anhängarna av den ”neutrala” eller ”borgerliga” internationella organisationen UEA (Universala Esperanto-Asocio, Världsesperantoförbundet) var enligt Drezen ”förlegade spillror av den gamla esperantorörelsen”, och de buntades ihop med de lika ofarliga vegetarianerna. En grupp som däremot var direkt farlig var socialistiska esperantister som inte utan omsvep accepterade den sovjetiska regimen utan tillät sig att kritisera förhållandena i landet till och med i brev till utlandet. Även dessa esperantister kunde dock tydligen fortfarande agera relativt öppet i mitten av 1920-talet, eftersom Drezen ansåg det nödvändig att varna för dem i SEU:s tidskrift:
Men det finns en annan kategori av världsspråksvänner som står utanför SEU och som är mycket otrevligare och till och med farliga för vår rörelse.
Vi talar om esperantisterna som knutna till den så kallade ”frihetliga” rörelsen, esperantister som talar om frihetens idealer men som genom sitt agerande faktiskt försöker att kompromettera sovjetregimen inför utländska arbetare.
Medvetet eller omedvetet är de ett verktyg i världsbourgeoisiens händer, och bourgeoisien använder dem för sina ändamål. Mot dessa ”likasinnade världsspråksvänner” måste vi oundvikligen kämpa, och SEU:s plikt är ju inte enbart att använda esperanto för sovjetvänliga skäl men också se till att esperanto inte används för antisovjetiska skäl.
Även om motståndet mot centraliseringen och likriktningen av esperantorörelsen under SEU:s ledning till största del hade underkuvats redan kring 1923-24, fick SEU:s centralkommitte ibland disciplinera lokalorganisationer som agerade för självständigt, även om utrymmet för självständighet inte var stort. Till exempel all utgivning av trycksacker var en rättighet som var förbehållen endast centralkommitéen, och lokala organisationer fick inte låta trycka någonting utan centralkommittéens medgivande, men ibland hände det att detta förbud trotsades.
1929 utgav esperantisterna i den lokala SEU-klubben i Barnaul (södra Sibirien) några trycksaker utan SEU-ledningens tillstånd, och brottet blev känt, eftersom barnaulborna skickade sina alster med postförskott inte bara till alla andra lokala SEU-klubbar utan också till centralkommittéen, utan att någon hade beställt böckerna. Klubbens utgivningsaktivitet kritiserades hårt i SEU:s tidskrift under rubriken Separatismen i Barnaul måste stoppas: ”Det är helt klart, att det inte fanns motiv eller behor för självständig utgivning av trycksaker i Barnaul. Det är klart, att denna utgivningsaktivitet inte är något annat än separatism, som slår sönder och sprider ut våra krafter.” Artikelförfattaren avslutar sin kritik med förhoppningen att arbetarna, som var 60% av klubb¬medlemmarna i Barnaul, skulle sätta stopp för separatismen och tvinga de olydiga esperantisterna i Barnaul att gå ”den gemensamma vägen av den sovjetiska esperantorörelsen”.
För esperanto eller för sovjetmakt?
Redan 1926 var det alltså klart för SEU:s ledning att esperanto skulle användas till nytta för Sovjetunionen, det var denna nytta som kunde rättfärdiga rörelsens existens i makthavarnas ögon. Esperanto kunde åtminstone officiellt inte vara ett självändamål, de ”gamla esperantisterna” som i första hand ville arbeta för att sprida språket kunde accepteras som medlemmar, men det var de nya, revolutionära esperantisterna som skulle visa vägen.
Å andra sidan är det självklart, att många om inte de flesta esperantister var ytterst intresserade av att språket blev allt mer känt för den sovjetiska allmänheten och att antalet esperantister ökade. Att vara till nytta för regimen var inte bara ett ändamål utan också ett nytt sätt för esperantorörelsen att överleva och till och med öka sin betydelse under de ändrade förhållandena. De ”gamla esperantisterna” kanske gjorde en dygd av nödvändigheten, och inte heller de nya försökte dölja att språkets landvinningar i sig hade stor betydelse för dem:
När vi nu firar Oktoberrevolutionens tionde årsdag kan vi med stolthet konstatera att vi passerat en vändpunkt vad gäller den sovjetiska allmänna opinionens medvetenhet om och inställning till esperanto. Våra framgångar är tillräckligt prov på detta – den sovjetiska pressen använder nu nu ofta esperanto för att få informationer om arbetares, bönders och soldaters liv och vardag i utlandet, esperanto används till praktiska ändamål av Folkkommissariatet för post och telegraf (speciellt inom radio), Komsomol, flera fackförbund, den Allunionella organisationen för kulturkontakter med utlandet (VOKS) samt av andra samhälleliga och vetenskapliga organisationer och myndigheter.
Den sovjetiska pressen har som regel börjat förhålla sig med stor förståelse till vår rörelse och gamla fördomar om esperanto som påminde om gångna tiders fientliga inställning till det internationella språket har nästan helt och hållet försvunnit.
Alla dessa landvinningar har blivit möjliga endast därför att esperantorörelsen i USSR har utvecklats i Oktoberrevolutionens tecken och stött sig på arbetarklassen, samtidigt som den varit i takt med de krav som livet och det socialistiska byggandet i USSR ställer.
Sovjetiska esperantister och arbetaresperantister har valt arbetarklassen som sin stödpunkt, de fortsätter att att bistå arbetarklassen i dess kamp för att befria alla världens arbetare och hjälper till att bygga socialismen i USSR, och på kulturfronten kommer de att hemföra den största av alla segrar.
Leve världens största kulturrevolution som nu sker i USSR i Oktoberrevolutionens tecken!
Leve den första arbetarstaten i världen, USSR!
Leve hela världens Oktoberrevolution!
Leve esperanto!
Det var alltså genom att visa sig lojala till och nyttiga för sovjetregimen som både de nya och de gamla esperantisterna lyckades nå nya framgångar. För detta ändamål behövdes en stark organisation, och en sådan hade man i SEU, vars ordförande Ernst Drezen hade efter förbundets andra kongress 1925 befäst sina ställningar som rörelsens oomstridde ledare. Efter denna kongress var det också helt klart, att SEU stödde den sovjetiska regimen i alla dess strävanden.
Frågan var då, på vilket konkret sätt esperantisterna kunde hjälpa det nya Sovjetunionen. Även om utvecklingen och användningen av de lokala språken uppmuntrades av myndigheterna, förblev ryskan lingua franca i Sovjet praktiskt taget på samma sätt som den hade varit det före revolutionen. Ryskans ställning hade till och med stärkts i och med att Polen, Baltikum och Finland hade blivit självständiga, och att ifrågasätta den rådande språkordningen hade varit att sätta käppar i hjulen, inte att hjälpa det socialistiska uppbyggnadsarbetet. Sådana utopistiska idéer kunde man kanske propagera för under några år efter revolutionen, och även om det under 1920-talets andra hälft förekom livliga teoretiska diskussioner om det internationella språket i den kommande kommunistiska världen, gällde det nu att vara praktisk och uppvisa konkreta resultat.
Kontakter med utlandet var givetvis det område där esperantisterna had sin största kompetens – det var ju oftast just möjligheten till brevväxling med utländska esperantister som lockade sovjetiska ungdomar till rörelsen, och nästan alla sovjetiska esperantister hade brevvänner utom¬lands. Esperantister i andra länder kunde använda språket också under utlandsresor och på internationella kongresser, men många unga sovjetiska esperantister hade aldrig ens sett en livs levande utlänning och de flesta kunde inga främmande språk tillräckligt bra för att kunna använda dem. Då var givetvis redan möjligheten att brevväxla ett fönster till en helt ny värld.
Brevväxlande skolpojkar eller studenter var dock inte något som tillräckligt bevis på behovet av en sovjetisk esperantorörelse – snarare tvärtom, ungdomarna kunde ju hamna under den borgerliga propagandans skadliga inflytande. När Komintern under sin femte kongress i juli 1924 rekommenderade att man borde organisera internationell brevväxling mellan arbetare för att informera utländska arbetare om socialismens landvinningar i Sovjet och sovjetiska arbetare om klasskampen i Västeuropa var detta därför ett gyllene tillfälle för SEU att visa vilken nytta Sovjetunionen kunde ha av esperanto och därmed ge existensberättigande till organisationen. Erns Drezen uppmuntrade också snart medlemmarna att inte bara propagera för esperanto och brevväxla privat, utan också hjälpa andra organisationer som ville ha kontakt med utlandet. SEU:s huvudsakliga målsättning var att ”inrikta användningen av esperanto till verksamhet som är till nytta för Sovjetunionen, ta kontakt med utländska arbetare och bland dem värva vänner av de sovjetiska arbetarna och sovjetsystemet genom att berätta sanningen om Sovjetlandet.”
Proletär korrespondens börjar
Esperantisterna behövde givetvis inga order uppifrån för att utveckla sina internationella kontakter, kontakter hade knutits så snart den internationella isolationen av Sovjet hade brutits. Ledningen för SEU lyckades dock engagera en stor del av de sovjetiska esperantisterna till det nya projektet vars namn så småningom kom att bli Proleta Esperanto-Korespondado (PEK) – Proletär esperantokorrespondens. Från början användes den ryska termen ”Mezjdunarodnoje rabkorstvo” (Internationell arbetarkorrespondens), tydligen för att anknyta fenomenet till den stora arbetarkorrespondentrörelsen som fanns i Sovjet. Det var också denna rörelse som hade inspirerat Komintern till tanken att uppmuntra internationell korrespondens mellan arbetare, och åtminstone i officiella sammanhang ville SEU ofta påpeka, att esperantokorrespondenterna var en del i arbetarkorrespondentrörelsen, även om kontakten mellan rörelserna kanske inte var så nära som SEU ville ge sken av.
Mot slutet av 1920-talet kom termen PEK i allt oftare an¬vändning. På ryska fick PEK motsvarigheten ”Mezjdunarodnaja rabotjaja svjaz” – Internationell arbetarkontakt. Eftersom det dock hela tiden rör sig om samma fenomen använder jag i denna uppsats termen proletär esperantokorrespondens om all organiserad brevväxling mellan sovjetiska och utländska arbetare under perioden 1925-1937.
Den här brevväxlingen fyllde flera funktioner samtidigt: den visade makthavarna att de kunde dra nytta av esperantorörelsen, den gav de sovjetiska esperantisterna ett legitimt sätt att fortsätta och utveckla sina kontakter med utlandet, och dessutom gav den esperantorörelsen publicitet och nya anhängare genom att många sovjetiska tidningar och även ett stort antal huvudsakligen kommunistiska tidningar utomlands regelbundet publicerade artiklar och brev som var översatta från esperanto till det lokala språket.
Mängden av den internationella arbetarkorrespondens som skedde på esperanto redan i mitten av 1920-talet var imponerande. Enligt statistik som publicerades i SEU:s bulletin publicerades det 2.242 brev från utlandet som var översatta från esperanto i sovjetiska tidningar under 1926. Sammanlagt var det 16.800 brev som hade mottagits från utlandet och 15.256 brev som hade skickats till utlandet. Alla dessa siffror tar givetvis hänsyn enbart till den korrespondens som skedde under SEU:s handledning som en del av den officiella kampanjen för internationell arbetarkorrespondens, och oorganiserade esperantisters privata korrespondens hamnade givetvis utanför bokföringen.
I september 1926 rapporterade Sovjetunionens viktigaste dagstidning Pravda att åtminstone 55 lokaltidningar hade täta kontakter med esperanto-korrespondenter utomlands, att minst 400 tidningar regelbundet publicerade material som de fått från utlandet och att grupper av sovjetiska arbetarkorrespondenter samt enstaka esperantister som agerade som mellanhänder för sovjetiska organisationer skickade och mottog tusentals brev varje månad. Uppgifterna kom från SEU, men publikationen i Pravda ansågs så viktig att den korta artikeln trycktes om i SEU:s egna tidskrift. På samma sätt tryckte man om en mycket positiv artikel om Smolensk-esperantisternas kontakter med utländska arbetare som publicerats i Moskvatidningen Izvestija:
I slutet av förra sommaren påbörjade en liten grupp arbetaresperantister i Smolensk brevväxla med utländska esperantotalande arbetare, tydligen med hjälp av den inter¬nationella esperanto-byrån i Leipzig. Allvarliga människor i Smolensk såg i detta bara en liten distraktion, de kunde inte alls tänka sig hur djupt behovet för kontakt mellan arbetare i alla länder är.
Under en förhållandevis kort tid förvandlades den här ”lilla distraktionen” till en stor sak, där omfattande grupper arbetare i ett antal länder är delaktiga.
/—/
I skrivande stund finns det redan 18 cirklar av arbetaresperantister på olika företag i Smolensk.
Arbetarna i Smolensk skriver redan 95 procent av sina brev till utlandet direkt på esperanto, och bara 5 proc. av breven skrivs på ryska och översätts till esperanto i samma stad med hjälp av lokaltidningen ”Rabotjij Put”.
Under senare tid har den individuella brevväxlingen börjat ge vika för kollektiv brevväxling. Till exempel vävarna i Reichenberg (Tjecko-Slovakien) brevväxlar kollektivt med vävarna på Jartsev-fabriken.
Den senaste kongressen för fackförbund i Smolensk län fick motta ett brev från Tysklands kommunistiska partis västsachsiska kommitté. Arbetarklubbar i Smolensk brev¬växlar med arbetarklubbar i Leipzig och Limbach. Det förekommer att enstaka arbetar¬celler, fabrikskommitéer och till och med väggtidningar brevväxlar. Det är 14 väggtidningar som brevväxlar direkt med Väst, och i dessa tidningar finns det en regelbunden rubrik med brev från Väst.
Ofta kan man hemma hos en arbetarkorrespondent i Smolensk se fotografier av utländska arbetare som han brevväxlar med.Alla brev som kommer från utlandet läses upp på arbetarkorrespondenters cirklar, på företagens allmänna möten, och en del av dem trycks i lokaltidningen ”Rabotjij Put” samt i väggtidningar. De brev som arbetarna i Smolensk å sin sida skickar trycks i kommu¬nistiska tidningar i Väst.
/—/
Detta ”utrikeskommissariat” i Smolensk måste bli en förebild för hela Sovjetunionen.
I varje stad i vårt Sovjetunionen måste det finnas ett sådant ”utrikeskommissariat”.
För att utvidga användandet av esperanto var det givetvis viktigt att visa att språket och den internationella arbetarkorrespondensen inte bara var officiellt accepterade fenomen utan till och med uppmuntrades av partiet och andra maktorgan. Ett stort antal dylika artiklar som omnämnde esperanto i positiva ordalag trycktes följdaktligen om i SEU:s bulletin under den ständiga rubriken ”Materialy dlja propagandista” (Material för propagandisten).
Om vardagsliv eller planmål?
Vad var det då de sovjetiska arbetarna skrev till sina kamrater i väst, och vad var det för slags brev och artiklar från väst som kunde publiceras i sovjetiska tidningar eller läsas upp på arbetskollektivens gemensamma möten på fabriker? Tanken bakom den organiserade internationella brev¬växlingen var givetvis att visa de sovjetiska arbetarna hur bra de levde jämfört med sina utsugna kamrater under kapitalismens ok, att uppmuntra arbetarna i väst till hårdare klasskamp och att öka känslan av gemenskap mellan arbetarna i Sovjet och i utlandet i den proletära internationalismens anda.
Åtminstone i början tycktes organisatörerna anse att vanliga brev om sovjetiska arbetares vardag, arbete, fritid, boende och levnadskostnader skulle räcka för att omkullkasta de ”lögner” om Sovjet som i väst spreds av den borgerliga och även av den socialdemokratiska pressen. Samtidigt skulle direkt meningsutbyte med de förtryckta arbetarna i väst stärka sovjetmedborgarnas övertygelse om det storartade i socialismens landvinningar.
Den utländska arbetaren känner i sitt hjärta, att de borgerliga tidningarna ljuger när de skriver om sovjeterna och kommunismen. Det finns få kommunistiska tidningar och dessa når inte alltid fram till honom. Dessutom – vad säger folk inte om dessa tidningar! Men ett brev från Ryssland – det är något annat. Brevskrivaren är en likadan arbetare, och han ljuger ju inte. På detta sätt lyckas små bitar av brevpapper stå emot hela berg av borgerliga lögner om Sovjetunionen, på detta sätt lyckas arbetarna själva, utan hjälp av någon utomstående, över sina falska ledares huvuden, att komma fram till själva källorna av den kommunistiska propagandan och blir medvetna och aktiva kämpar för kommunismen. Som ett resultat av brevväxlingen ansluter sig många till Kommunistpartiet eller får högre ställning i sina fackförbund.
En stor del av de utländska arbetarna som ville brevväxla med sovjetmedborgare var kommunister, och det var mycket de ville veta: ”De frågar om allting. Som en av dem uttryckte sig, allt mellan förlossning, giftermål och död i Sovjet. Huvudsakligen vill de veta om vårt nya liv, esperantorörelsens utvidgning och om personliga livet.” På samma sätt var de sovjetiska arbetarna givetvis intresserade om allt mellan himmel och jord, och var inte alltid fördelaktiga för Sovjet. Det fanns dock givetvis en hel del brev som förstärkte den officiella världsbilden och som gott kunde publiceras i pressen:
Vår uppgift nu är att skapa starka band mellan er i röda armén och soldaterna i kapitalistiska arméer så att ni kan lära oss hur vi skall kämpa mot de rika. Ett av redskapen i vårt samarbete måsta vara det internationella språket esperanto, med vars hjälp vi i dag skickar er vår hälsning. Skriv till oss, lär oss, då kan bourgeoisien aldrig mera använda oss som kanonmat i kampen mot våra bröder. (En grupp österrikiska soldater till röda arméns tidning Krasnaja Zvezda)
Trots alla hinder som prästerna ställer i vår väg slutar vi inte att skriva till er. Och vi väntar på breven från er. Också bönderna här väntar på breven.
Era brev berättar oss sanningen om ert land.
Och det kommer en tid när våra bönder tillsammans med er får bygga ett världs¬omfattande USSR och därmed fullfölja viljan av världsproletariatets kära lärare Lenin. (”En bonde i det fjärran Spanien”)
Jag bor i ett land av borgeoisiens terror. Till och med i våra egna tidningar vågar jag inte skriva under med mitt eget namn. För det skulle leda till en hel rad av förföljelser och föra mig till fängelset. Jag skulle gärna vilja läsa även era tidningar. Men de kommer ju inte fram. De försvinner i ”mörka kabinetter”. Det som jag skrivit kan ni skicka till Sverige över Tyskland. Och det skall ni göra högst en eller två gånger i månaden. Era tidningar kommer inte fram till oss. Själv skickade jag tidningar till mina vänner från esperanto¬kongressen i Leningrad, men de har givetvis inte fått några tidningar, men däremot har de tydligen hamnat på ”svarta listor”. (”Arbetarkorrespondenten F.P.” i Helsingfors)
Många utländska arbetaresperantister skrev brev och artiklar om sitt liv och den politiska situationen i sina länder för publicering i sovjetiska tidningar, och många brev lästes upp på möten och sammanträden. Det är klart att det i dessa brev och artiklar knappast förekom kritik av förhållandena i Sovjet eller ofördelaktiga jämförelser med livsvillkoren i Väst. Mycket stor del av brevväxlingen skedde dock fortfarande mellan individuella esperantister, och det var bara en del av breven som kunde användas i offentliga sammanhang.
Den återstående delen av breven var ofta av privat karaktär, men ofta innehöll de också oönskade frågor eller fakta som kunde hota sovjetmedborgares kommunistiska världsbild. I sina svar kunde de sovjetiska esperantisterna å sin sida oförhappandes avslöja avigsidor av den sovjetiska vardagen som dera brevvänner i väst inte hade en aning om eller som de ansåg borgerliga lögner. Så småningom märkte organisatörerna av brevväxlingen naturligtvis att det fanns vissa faror i den omedelbara kontakt med utlänningar, låt vara för det mesta tillförlitliga kommunister, som individuell brevväxling möjliggjorde.
…den här individuella brevväxlingen har några ganska allvarliga brister: användningsområdet av breven från utlandet är mycket begränsat och ofta är det ingen förutom brevskrivaren själv som vet om denna brevväxling; i individuell brevväxling händer det oftare att man ger utländska kamrater missvisande information om livet i Sovjet; det är mycket svårt att föra statistik över den individuella brevväxlingen.
Redan i april 1927 ansåg Grigorij Demidjuk, medlem i SEU:s centralkommitté, sig tvingad till att i ett brev till tidningen Sennaciulo reagera på tidigare publicerade påståenden om löner, skatter, hyror och semestrar som en annan sovjetmedborgare hade skickat till tidningen. Enligt honom var dessa påståenden felaktiga i sådan grad att man till och med kunde misstänka medveten missinformation om Sovjet. Om sådan obehaglig information fanns med till och med i brev som var ämnade för publicering i tidningen, kan man vara säker på, att helt privata brev ofta hade ett innehåll som var ännu mer stötande för organisatörerna av brevväxlingen. På våren 1928 tvingades SEU i ett brev till Sennaciulo medge, att ”neutrala esperantister” hade skickat ”lögnaktiga påståenden” om den politiska situationen i Sovjetunionen till utlandet. Några månader senare attackerade arbetarkorrespondentrörelsens tidning Rabotje-krestianskij korrespondent esperantisterna för spridning av misinformation och lögner om Sovjet¬unionen i väst, och på arbetar¬korrespondenternas kongress i december 1928 påstods hela esperantorörelsen vara småborgerlig. Dessutom anklagades esperantisterna för självförhävelse, kanske för att de kunde visa bättre resultat än arbetarkorrespondenterna själva på de internationella kontakternas område.
På denna kongress fanns det dock också förespråkare för esperanto, och anklagelserna ströks ur den slutgiltiga versionen av kongressresolutionen. I deras ställe skrev man in en rekommendation: också esperanto skulle användas i den internationella korrespondensen tillsammans med nationella språk.
En liknande händelse hade redan inträffat på Komsomols 8:e kongress i maj 1928; fastän Alunionella Komsomols sekreterare Lazar Sjatskin explicit avrådde ungkommunisterna från att lära sig esperanto, antog kongressen efter många delegaters enträgna försvarstal en resolution om att ”esperantoorganisationernas hjälp skall användas i internationella kontakter”.
Dylika vändningar visade, att makthavarna ännu i slutet av 1920-talet inte hade någon generell linje vad gäller esperanto; enstaka ledare och organisationer kunde vända sig mot språket, men deras motstånd kunde brytas med tryck från medlemmarna, något som knappast hade varit möjligt om det hade funnits en maktorder om att esperantorörelsen skulle kringskäras.
Dock gav dessa anfall SEU anledning att ännu mer vaksamt kontrollera vad esperanto egentligen användes till. I SEU:s tidskrift Mezjdunarodnyj jazyk hade man en konstant spalt med nyttiga råd för den internationella arbetarkorrespondensen, som ibland hade den vältaliga rubriken ”O tjem i kak nado pisat za-granitsu” (Om vad och hur skall man skriva till utlandet). Pasande teman var exempelvis de stora sovjetiska byggnadsprojekten som ingick i femårsplanen, femdagarsveckan och socialismens andra landvinningar. Samtidigt använde man speciellt under 1929 mycket spaltutrymme för att väderlägga påståendena om att sovjetiska esperantister skulle brevväxla med utländska småborgare. För att minimera de faror som direkta individuella internationella kontakter innebar började ledningen för SEU också allt mer aktivt plädera för kollektiv brevväxling.
Samtidigt gav den växande internationella korrespondensen givetvis esperantorörelsen en hel del positiv publicitet, och nya sympatisörer strömmade till. Tillväxten skedde så snabbt att den i SEU:s egna tidskrift beskrevs som katastrofal. I maj 1928 räknade SEU:s centralkommitté att det redan fanns över tjugotusen medlemmar i lokalföreningarna och studiecirklarna. Antalet aktiva medlemmar (som prenumererade på föreningens tidskrifter) var då 3.500, och under ett halvår sålde man 35.000 läroböcker i esperanto. Även om SEU inte var nöjde med dessa siffror och kritiserade lokalföreningarna för bristande organisationsförmåga, verkade det almänna intresset för esperanto växa, och det verkade självklart att tillväxten skulle fortsätta. Lika viktigt var det att många av de nya medlemmarna tillhörde arbetarklassen – det var svårt att argumentera att SEU verkligen var en revolutionär arbetarorganisation om mycket få av medlemmarna faktiskt var arbetare. 1931 kunde SEU redan stolt visa upp statistik som påpekade att 40% av medlemmarna var arbetare, när motsvarande siffra några år tidigare hade varit ynkliga 2-3%.
Litteratur
Adamson, Einar: Sub la ruĝa standardo – Impresoj kaj travivaĵoj en Sovet-Unio; Göteborg, 1928.
Between Tsar and People – Educated society and the Quest for Public Identity in Late Imperial Russia; Princeton 1991.
Birjukov/Sergejev: Russia’s Road to Democracy: Parliament, Communism and Traditional Culture; Aldershot 1993.
Blanke, Detlev: ”La Internacio de Proleta Esperantistaro (IPE)”, i Socipolitikaj aspektoj de la Esperanto-movado.
Blanke, Detlev: ”Pri la kontribuo de la laboristaj esperantistoj por la evoluo de la germana-soveta amikeco en la tempo de la Respubliko de Weimar”, i Socipolitikaj aspektoj de la Esperanto-movado.
Blanke, Detlev: ”Über die Arbeiter-Esperantisten-Bewegung in der Weimarer Republik und ihren Beitrag zur Entwicklung der deutsch-sowjetischen Freundschaft”; Beiträge zur Geschichte der Arbeiterbewegung 4/1976. (DDR)
Bolshevik Culture Experiment and Order in the Russian Revolution (ed. by Abbot Gleason, Peter Kenez, and Richard Stites); Bloomington 1985.
Carr, Edward Hawlett: Mellan Lenin och Stalin; Nacka 1979.
Civil Rights in Imperial Russia (ed. by Olga Crisp and Linda Edmondson); Oxford 1989.
Conquest, Robert: The Great Terror – Stalin’s Purge of the Thirties; Toronto 1968.
Drezen, E.: Analiza historio de Esperanto-movado, Kioto 1972 ( omtryck av Leipzig 1931).
Drezen, E.: Historio de la Mondolingvo; 4-e upplagan, Moskvo 1991.
Drezen, E.: Problemo de la internacia lingvo en la nuna etapo de øia evoluo; Moskvo 1932.
Enciklopedio de Esperanto; Budapest 1979 (omtryck av Budapest 1933).
Forster, Peter G.: The Esperanto Movement; The Hague, 1982.
Historio de S.A.T 1921-1952; Paris 1953.
Iodko, A.R.: Rabotjij klass i mezjdunarodnyj jazyk; Moskva 1925 (2:a uppl.).
Isajev, M.I.: Stoletie planovogo vspomogatel’nogo jazyka esperanto (ideja, realizacija, funkcionirovanije); i Problemy mezjdunarodnogo vspomogatel’nogo jazyka.
Kirjušin, P.: Mezjdunarodnaja rabotjaja svjaz’ na esperanto; Moskva 1930.
Kolbe, Ino: Zur Geschichte des Deutschen Arbeiter-Esperanto-Bundes in Leipzig (Westsachsen); Leipzig 1996.
Kopelev, Lev: Chranit’ vetjno; Ann Arbor 1978.
Kopelev, Lev: I sotvoril sebe kumira; Ann Arbor 1978.
Large, Andrew: The Artificial Language Movement; Oxford 1985.
Lins, Ulrich: La danĝera lingvo – Studo pri la persekutoj kontraŭ Esperanto; Moskvo 1990 (andra upplagan med efterord av Sergej Kuznecov; en förkortad version finns på tyska: Die Gefährliche Sprache – Die Verfolgung der Esperantisten unter Hitler und Stalin; Gerlingen 1988).
L’vunin, Ju. A.: ”Iz istorii internacional’nych svjazej rabotjego klassa SSSR. Mezjdunarodnaja perepiska. 1924-28”; Vestnik Moskovskogo universiteta; Istorija. 4/1974.
L’vunin, Ju. A.: ”Zum Briefwechsel zwischen sowjetischen und deutschen Arbeitern und Arbeiterkorrespondenten 1924-1929”; Beiträge zur Geschichte der Arbeiterbewegung 19/ 1977. (DDR)
Papazov, D.; Bulgara Esperantista Asocio – aktiva batalanto por paco, internacia kompreniĝo kaj socia progreso; Sofio 1988.
Portnoj, Iosif: Esperantista kontribuo por amikeco kun Sovetunio; Sofio 1988.
Problemy mezjdunarodnogo vspomogatel’nogo jazyka (red. M.I.Isajev); Moskva 1991.
Rátkai, Á: ”Socialismaj teorioj kaj la internacia laborista asocio pri la universala lingvo”; i Socipolitikaj aspektoj de la Esperanto-movado.
Rátkai, Á: ”Vopros o vseobsjtjem jazyke v utopitjeskich i rannich socialistitjeskich teorijach”; i Problemy mezjdunarodnogo vspomogatel’nogo jazyka.
Sacharov, Aleksandr: Rememoroj de centprocenta esperantisto; Moskvo 1993.
Solzjenicyn, Aleksandr: Archipelag GULAG; Moskva 1990
Socipolitikaj aspektoj de la Esperanto-movado (red. Detlev Blanke); Budapest 1978
Stites, Richard: Revolutionary Dreams – Utopian Vision and Experimental Life in the Russian Revolution; Oxford 1989.
Zur Geschichte der Arbeiter-Esperanto-Bewegung in Bezirk Erzgebirge-Vogtland (1907-1933); Karl-Marx-Stadt 1976.
Tidskrifter
Arbeiter-Esperantist
Arbeider-Esperantisten (Oslo)
Bjulleten’ Central’nogo Komiteta Sojuza Esperantistov Sovetskich Stran
Daily Worker
Esperantista Laboristo (London)
Esperanto
Herezulo
Izvestija Central’nogo Komiteta Sojuza Esperantistov Sovetskich Respublik
Kamarado, La (nr. 2/1932, ej hos UEA)
Kunligilo
Laboristo – Organo por esperantistoj senþtatanoj (Stockholm)
Laborista Esperantisto, La
Libera Laboristo
Mezjdunarodnyj jazyk
Nova Epoko, La
Proleta Esperanto-Korespondanto
Ruĝa Esperantisto
Sennacieca Revuo
Sennaciulo
Sovetskij esperantist
Sur Posteno
