Vad skulle staten kunna bidra med för att göra livet drägligare, undrade en västerländsk tv-journalist häromdagen.
– Ingenting. Jag litar bara på mig själv, staten struntar jag i, svarde den unge ryssen.
Staten är inget att lita på, det är alla överens om i Ryssland, och det är inte mycket staten gör för att ändra på den inställningen.
När atomubåten Kursk sjönk väntade den ryska marinen först ett par dagar innan den överhuvudtaget meddelade att något ovanligt hade inträffat. Därefter hette det att räddningsarbetet hade påbörjats omedelbart och att räddningsmanskapet hade “akustisk kontakt” med besättningen. Dessutom fick ubåten luft och el från ytan.
President Putin var på semester och ville inte störa räddningsarbetet.
Några dagar senare hade de ryska myndigheterna redan glömt alla påståenden om luftförsörjning från ytan och “akustisk kontakt” med besättningen. I stället hade man börjat förbereda allmänheten på den nya sanningen: alla ombordvarande hade omkommit ögonblickligen när olyckan inträffade.
Inte för att någon egentligen visste vad som hade hänt. När president Putin senare intervjuades av Larry King i USA fick han frågan om vad som hade hänt med ubåten.
– Den sjönk, svarade Putin, och log något generat.
De flesta lät sig i alla fall övertygas om att det aldrig hade funnits någon chans att rädda någon av besättningsmännen, och att det därmed inte hade funnits någon anledning att be om utländsk hjälp.
Och så hittar man plötsligt ett brev som visar att en del av besättningen var vid liv åtminstone några timmar efter olyckan, möjligtvis betydligt längre. Då börjar allt fler undra om myndigheterna verkligen gjorde allt som stod i deras makt för att rädda de överlevande, hur mycket staten egentligen bryr sig om sina medborgare, och vem man när allt kommer omkring kan lita på. Tilliten till statsmakten har aldrig varit stor i Ryssland, men de sista dagarna har den nått en ny bottennotering. Till och med det faktum att ryska marinen inte ögonblickligen offentliggjorde hela innehållet i kaptenlöjtnant Kolesnikovs brev till sin fru har setts som ett nytt tecken på att flottan vill mörklägga olyckan.
Ändå har det ännu inte gått tio år sedan Sovjetunionen gick i graven.
På den sovjetiska tiden hände det inga olyckor. Och om det ändå råkade hända en olycka så var den så liten att obetydlig att den knappast var värd att nämnas i de partitrogna massmedierna. En sovjetisk ubåtsmans sista brev hem hade aldrig lästs upp i sovjetisk tv, och sovjetiska Ishavsflottan hade aldrig organiserat en presskonferens för att berätta hur bärgningen av kroppar från en sjunken ubåt fortskrider.
Men nu är det andra tider. Ryska generaler uttalar sig i direktsändning, privata ryska tv- och radiokanaler, tidningar och webbplatser analyserar olyckans alla detaljer, visar Putins tafatta leende på amerikansk tv och genomskärningar av den superhemliga atomubåten, jagar rätt på alla anhöriga till de omkomna, och så kritiserar de myndigheterna. Alla lögner, halvsanningar, misstag och felbedömningar kommer fram. Och det är precis så det ska vara, även om alla makthavare ännu inte riktig har lärt sig att det inte går att ljuga på samma sätt som på gamla goda tiden.
Visst är det sant att den ryska statsmakten inte är mycket att lita på, och visst har de ryska myndigheterna misskött både det ena och det andra. Men så länge både mannen på gatan och massmedierna vågar säga att staten inte är något att lita på, finns det hopp för Ryssland.
Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2000-10-29
