Det var en sen fredagskväll för drygt två månader sedan, sabbaten hade börjat och inga bussar gick. Men det gjorde inget, efter dagens outhärdliga hetta var det behagligt att promenera längs stranden utanför gamla Jaffa. Vi var några stycken som hade kommit till Tel Aviv från olika länder för att delta i esperantisternas världskongress. Förra gången kongressen skulle hållas i Tel Aviv blev det krig i stället. Det var 1967. Fortfarande, efter 33 år, var det otänkbart för arabiska esperantister att komma till kongressen, de fick hålla ett eget seminarium i Amman.
Men det var inget vi tänkte på den ljuvliga julikvällen. En av oss, en serb, hade hittat en liten bulgarisk restaurang i Jaffa, där hade vi ätit och druckit gott, och nu var vi på väg tillbaka till Tel Avivs centrum, ett par kilometer längre norrut längs stranden. Vi gick genom arabiska kvarter där småpojkar satt ute vid gatan och frågade oss vad klockan var, kanske för att få reda på vad vi var för konstiga utlänningar.
På stranden hade hundratals arabiska familjer slagit läger för att grilla, de flesta höll redan på att packa ihop sina saker, för kvällen var sen. Strandpromenaden var ett myller av arabiska kvinnor med huvudduk, springande småbarn och judar i diverse kulörer. Till vänster talades det ryska, till höger arabiska och visst var det en och annan som talade hebreiska också. En idyllisk bild av fredlig samexistens.
Men mycket närmare varandra än så kommer inte judarna och araberna i Israel. Min judiske vän Eldad bor i Tel Aviv och talar arabiska flytande, eftersom han är översättare. Ändå har han inte en enda arabisk vän. Inte för att det skulle vara omöjligt, säger han, utan därför att han nästan aldrig träffar några araber. Visst, i den restaurang där han brukar äta lunch är det två araber som arbetar i köket. Fast de senaste dagarna har de inte kunnat komma till jobbet.
Ibland kan man träffa på en kypare som är arab, och så är det givetvis många fruktförsäljare på gatan som är araber, säger Eldad. Han har också hört att det jobbar några araber på det internetföretag som han har sin uppkoppling hos. Och så är det en och annan på Hewlett-Packards call center i Herzliya, de kanske behövs för att besvara krångliga datorfrågor på arabiska. Det är ju trots allt 20 procent av Israels medborgare som är araber, och då är givetvis varken östra Jerusalem eller de övriga ockuperade territorierna inräknade, för palestinierna där är inte israeliska medborgare.
De israeliska araberna är israeler, och ändå inte. Araberna inkallas inte till den tvååriga militärtjänsten, och det kanske inte gör så mycket. Men om genomförd militärtjänst kan vara ett krav för att få jobb i en israelisk glasskiosk, kan man föreställa sig hur svårt det är för en arab att få mer kvalificerade jobb i Israel.
Då hjälper det inte så mycket att förra årets Miss Israel, Rana Raslan, är israelisk arab, eller att det sitter araber både i knesset och i högsta domstolen. De arabiska parlamentarikerna har säkert svårt att sjunga “så länge det judiska hjärtat slår i mitt bröst” som det heter i den israeliska nationalhymnen Ha-tikvah.
Att integreras i ett samhälle som i grund och botten är judiskt är ingen lätt uppgift för en arab, och det är allt färre som ens vill försöka. 1995, före intifadan, var nästan två tredjedelar av de israeliska araberna beredda att kalla sig just för israeliska araber och inte palestinier. 1999 hade den andelen halverats till 33 procent. Ännu färre, 28 procent, kunde tänka sig att hissa den israeliska flaggan på självständighetsdagen. Fler lär de inte heller bli så länge många av judarna i Israel resonerar som min bekant Gavriel, ägare till en arkitektbyrå:
– Visst är det ibland araber som söker jobb på min byrå. Och jag har absolut ingenting emot dem, jag kan bara inte tänka mig att anställa en arab.
Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2000-10-13
