I vartannat gatustånd i Tel Aviv kan man köpa rysk skarpsill på burk. Och givetvis rysk vodka också. Den israeliska vodkaflaskan ser ut precis som den vanligaste sorten som förr i tiden fanns att köpa överallt i Sovjet.
Fast här har den sovjetiska kollektivismen överträffats av uppfinningsrikedomen i det individualistiska Israel. Man behöver inte längre få ihop tre man för att köpa en flaska och ta sig en spontan hutt bakom hörnet. I stället kan man själv köpa en tredjedels flaska Russkaja vodka, färdigförpackad i en engångsbägare av plast.
Den plagierade etiketten på vodkaflaskan väcker säkert ljuva ungdomsminnen hos en och annan förbipasserande. Var sjätte närmare bestämt, för så många av Israels invånare är födda i Sovjet. På tio år har närmare en miljon före detta sovjetmedborgare emigrerat till Israel.
På flygplatsen möts de nya israeliska medborgarna av representanter för absorptionsministeriet, vars uppgift det är att göra israeler av alla. Men en miljon sovjetmedborgare är en ordentlig tugga också för det israeliska absorptionsministeriet. Och hur man än absorberar så dyker det upp ryssar än här och än där. Ryssar, för det är de på något konstigt sätt i Israel, även om de i Ryssland var judar.
De sitter i parlamentet och i regeringen som representanter för det ryska invandrarpartiet, men det är också de som städar hotellen och vaktar bilarna på parkeringsplatsen. Kvinnor från före detta Sovjet lär ha dumpat priserna och därmed helt tagit över bordellerna. De prostituerade är huvudsakligen illegalt insmugglade icke-judiska kvinnor från ekonomiskt totalhavererade före detta sovjetrepubliker – just nu leder Moldavien den statistiken. Och så talas det om “den ryska maffian”.
Men de flesta invandrarna från den forna stormakten är ändå helt vanliga ryska judar som flyttat till Israel för att få ett drägligt liv och för att bo på ett ställe där det i alla fall inte är synd och skam att vara jude. Det är det ju inte i Tel Aviv. I stället är det en och annan som klagar på att “ryssarna håller på att ta över vår hebreiska stad”.
Och visst, här och där kan man se ryska skyltar på Tel Avivs huvudgata. Mest är det pantlånekontor och andrahandsaffärer som skyltar på ryska, och så en arbetsförmedling. Under en kort promenad kan man stöta på ett halvt dussin affärer som säljer ryska böcker och videofilmer, och ryska tidningar kan man köpa i vartannat gatuhörn. Men ändå är Tel Aviv fortfarande en hebreisk stad, och den som vill komma längre än till pantlånekontoret och arbetsförmedlingen får göra det på hebreiska.
Min ryske vän Misja är dataprogrammerare, han talar hyfsad hebreiska efter fem år i Israel och har ett välbetalt arbete. Ändå längtar han bort, för han har kommit till ett främmande land där han inte känner sig välkommen.
– Det är för jobbigt att bo här, allting är för dyrt, och israelerna är sura på oss för att vi inte vill bli andra klassens medborgare, fastän de flesta har högskoleutbildning.
Vi sitter i Misjas lilla hyreslägenhet och svettas, för Misja har ingen luftkonditionering. Väggarna är kala och möblerna få.
– Det är ingen idé att köpa grejer, för vi ska ändå snart flytta till Kanada, säger han.
Men barnen är redan israeler. I barnkammaren byter Misjas två söner Pokémonkort med en rysk grannes tioåring och diskuterar ivrigt på hebreiska. För några år sedan försökte pojkarna rymma från skolan eftersom de inte förstod någonting, nu klagar Misja på att de talar konstig ryska. När han väl kommit i gång så klagar han på grannarna på andra sidan väggen, som visserligen är judar, men framför allt är de svarta och beter sig konstigt. Inte alls som hemma i Moskva.
I taxin till flygplatsen lyssnar chauffören på ett ryskspråkigt radioprogram där experter försöker förklara hur israeliska bostadslån fungerar. Det är ingen lätt uppgift, åtminstone att döma av lyssnarnas förtvivlade frågor.
Chauffören som bott i Israel i tio år klagar på den outhärdliga hettan och israelerna som inte lärt sig köra bil ordentligt. Fast lite hemkänsla finns det ändå:
– Trafiken är ju värre än i Odessa, ingen bryr sid det minsta om reglerna, utbrister han.
Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2000-09-06
