Det lilla landet hade alldeles nyligen varit Sovjetunionens fattigaste republik. Nu skulle Tadzjikistan bli självständigt och demokratiskt. Oppositionen hade precis tagit över huvudstaden.
Luften i Dusjanbe var behaglig, men förutom civilklädda män med en kalasjnikov på axeln var det nästan ingen som rörde sig i centrum. Framför regeringsbyggnaden hade tusentals bönder slagit läger för att lyssna på koranläsning i sina tält. Som skydd mot onda ögat och förlupna kulor köpte jag en grön medaljong med snirklig arabisk text. Försäljaren blev fundersam när jag frågade vad texten innebar, men så lyste han upp: “Allah, Allah”.
Det var meningen att alla i landet likt medaljongförsäljaren snart skulle bli analfabeter. De förhatliga ryska bokstäverna som alla kunde läsa skulle bytas ut mot arabisk skrift, och alla skulle få lära sig att läsa och skriva tadzjikiska på nytt, för med gamla bokstäver kunde inget nytt och värdefullt skrivas. Och så skulle presidenten bytas ut också.
En eftermiddag, när jag hade fått nog av att fotografera pansarvagnar och lyssna på obegripliga brandtal, sade min vän Firdaus att det var någon som ville träffa mig.
I ett litet grått rum i en betongförort hittade vi Nina, en ung rysk kvinna som hade bott i Tadzjikistan hela sitt liv. När oroligheterna började hade hon grävt fram sin tadzjikiska ordbok, för plötsligt hade tv-sändningarna på ryska upphört, precis som Sovjetunionen upphört några månader innan. Nina tyckte inte att det fanns någon framtid för henne här, nästan alla som hon kände hade flyttat, och hon ville också gärna flytta bort, långt bort, sade hon, och såg mig djupt i ögonen.
Men kvällen närmade sig, och efter mörkrets inbrott skulle det vara mindre klokt att röra sig ute. Det var dags att gå. Jag tog inte Nina med mig till den stora världen.
Sedan bröt kriget ut.
Ibland hade regeringen övertaget och tvingade oppositionsanhängarna att fly till Afghanistans gränsmarker, ibland tog oppositionen över den ena eller den andra staden. Dusjanbe svämmade över av flyktingar. Personer med olämpliga åsikter sprängdes i luften tillsammans med sina bilar. I andra bilar med mörka fönsterrutor åkte dödspatrullerna runt.
Det gick några år. När hundratusen människor hade dödats och en halv miljon tvingats i exil blev det konstigt nog fred igen. Och häromdagen hittade jag en e-postadress som verkade gå till Firdaus.
Visst var han vid liv, varför skulle han inte vara det? Sitt gamla arbete som universitetslektor i matematik hade han visserligen lämnat, eftersom universitetet inte hade några pengar till löner. Att renovera lägenheter kan däremot ge en bra förtjänst i Dushanbe, upp till femhundra kronor i månaden. Den förtjänsten behöver Firdaus för att hjälpa sina gamla och sjuka svärföräldrar som inte längre har råd att köpa bröd.
Tadzjikistan har avancerat i fattigdomsligan och blivit ett av de fattigaste länderna på hela jordklotet. 20 procent av befolkningen tvingas leva på en månadsinkomst under åtta kronor. Ryssarna och andra med utbildning har lämnat landet, det är bara Firdaus som är kvar, och han renoverar bostäder åt dem som har råd. De flesta har det inte, var femte lägenhet i Dushanbe står tom eftersom ägarna har flyttat och de som har pengar hellre bosätter sig någon annanstans.
Läskunnigheten lyckades revolutionen ändå inte utplåna. De förhatliga ryska bokstäverna som alla kan läsa är kvar. Kvar är också den förhatliga presidenten. Snart är landet tillbaka vid startpunkten. Fast det lär ta tid innan man uppnår 1991 års levnadsstandard. Då var Tadzjikistan Sovjetunionens fattigaste republik.
Och hur gick det då med Nina som så gärna ville flytta långt, långt bort, undrar jag. Jo, visste jag inte det? Hon gifte ju sig med en tysk och och flyttade till Berlin för några år sedan. Firdaus hade till och med varit på besök. Jag kanske ville ha e-postadressen?
Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2000-05-15
