Jag har ingenting alls emot svenskar. Tvärtom, flera av mina bästa vänner är svenskar. Om jag tänker efter så är jag faktiskt till och med gift med en svenska. Ändå vill jag inte bli svensk.
“Du är ju praktiskt taget svensk.” Det har jag fått höra många gånger, som komplimang. Som om det vore synd och skam att inte vara svensk. Välmenande svenskar har också kommit på det fina begreppet “nya svenskar” som man kan använda i stället för “invandrare”, “arab”, “finne” eller andra fula ord.
För det är väl klart att det är bättre att vara någon slags svensk, till och med nysvensk, än att inte vara svensk alls?
Det svenska samhället älskar att placera människor i olika fack utifrån ganska godtyckliga kriterier. I den svenska statistiken är min son Ville invandrare, eftersom han råkar vara född i Finland precis som jag. Min dotter Alva är däremot inte invandrare eftersom hon är född i Lund, men hon har ju utländsk bakgrund. Därmed blir Alvas barn helsvenska (om hon skulle råka gifta sig med en svensk), medan Villes hypotetiska barn aldrig kan frigöra sig från sin utländska bakgrund, hur de än skulle vilja.
Fast varför skulle de vilja göra det? För varje sunt tänkande människa måste det ju vara helt självklart att det inte har någon som helst praktisk betydelse huruvida en person enligt statistiken har utländsk bakgrund eller inte. Eller vad har kronprinsessan Victoria, mina hypotetiska barnbarn och Hussein på von Rosens väg gemensamt annat än att de hamnar i samma statistiska fack?
Det märkliga är att man först skapar dessa konstiga statistiska fack, och så leker man att facken inte finns. I stället ska vi alla vara något slags svenskar, även om vissa svenskar är lite svenskare än andra.
Men jag vill inte! Varför i hela världen skulle jag vilja vara svensk? Vad är det för fel med att vara finne?
Inte för att jag skulle vara speciellt stolt över Nokias framgångar, finska vinterkriget, de galna finska rallyförarna, eller något annat stort och vackert som jag själv inte på minsta sätt medverkat till.
Däremot är jag ganska stolt över att jag lyckats lära mig ett främmande språk så pass bra att jag inte känner mig speciellt handikappad i det svenska samhället. Jag är stolt över att jag vet och kan en hel del som de flesta svenskar inte kan, och jag är stolt över att jag lyckats lära mina barn finska, även om det inte alls intresserar de svenska statistikmakarna huruvida mina barn talar invandrarska eller inte.
Men skulle jag bestämma mig för att låtsas vara svensk så finns det inte så mycket kvar att vara stolt över. Visserligen talar jag rätt bra svenska, men jag kommer aldrig att kunna höra skillnaden mellan en som kommer från Bromölla och en som kommer från Karlskrona. Och visserligen har jag lärt mig en hel del om Sverige under mina år här, men för mig är ändå en spik i foten bara en spik i foten, för i min fostran ingick inte HasseoTage.
Nej, att vara svensk är svenskarna bäst på, jag skulle bara bli en halvbra imitation. Som nysilver. Bättre då att försöka bli riktigt bra på att vara den jag är – mig själv.
Tidningen Rosengård 2001-10-23
Ett svar på ”Finns det nya svenskar här?”
Kul och bra krönika! Här kommer några statistiska kommentarer :-) :
Enligt officiellt svenskt språkbruk är svensk = svensk medborgare osv. Några uppgifter om modersmål eller ”verklig” nationalitet existerar inte. För att få det skulle man vara tvungen att fråga folk, och det gör man inte. Medborgarskap är oftast inte så väldigt intressant som statistisk kategori. Istället gör man statistik av födelseland och föräldrarnas födelseland. Därav ”utlandsfödda”, ”sverigefödda”, ”sverigefödda med utländsk bakgrund = två utlandsfödda föräldrar”.
Alva har inte längre ”utländsk bakgrund”, för SCB ändrade sin definition, såvida inte Maria råkar vara född i t ex Danmark, för då har hon både finsk och dansk bakgrund. Men om Maria är född i Sverige har hon bara svensk bakgrund. Absurt, javisst. Jag vill inte försvara idiotin, men bakgrunden till att SCB uppfann begreppet är att det finns ett utbrett intresse av att få statistik över ”hur det går” för barnen till dem som har invandrat, i medeltal och statistiska termer förstås.
När Ville Moberg skrev sin utvandrarsvit planerade han tre delar: Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna. Men i det officiella Sverige övergår man aldrig till nybyggare, man slutar aldrig vandra :-(.