“Kära kamrater! I dag har Sovjetiska kommunistpartiets centralkommittés generalsekreterare Leonid Iljitj Brezjnev…”
Ibland hade generalsekreteraren besökt en traktorfabrik, ibland hade han skrivit på en ny förordning, ibland höll han tal, och så småningom började generalsekreterarna lämna jordelivet en efter annan. Men alltid var det den sovjetiska televisionens huvudnyhetssändning Vremja med sin fanfarliknande signaturmelodi som klockan nio på kvällen kungjorde de viktiga händelserna.
När Michail Gorbatjov efter augustikuppen 1991 återvände till Moskva från sin fångenskap på Krim hade Sovjetväldet fallit. Visserligen existerade det forna imperiet några månader till på pappret, men det räckte att slå på teven vid niotiden på kvällen för att förstå varthän det lutade: Vremja fanns inte längre.
Den allvarlige äldre herren i grå kostym och den medelålders damen med permanentat hår som hade läst upp undantagstillståndskommitténs deklarationer hade förpassats till historiens kulisser över en natt. Det var nya, unga nyhetsuppläsare som läste den nya tidens nyheter, fanfarerna var borta och programmet hade fått det oförargliga om än något fantasilösa namnet Novosti, Nyheterna.
Nu har det gått tio år och de flesta ryssar har hunnit vänja sig vid tanken att de faktiskt bor i Ryssland. Sovjetunionen finns inte längre, annat än som en vag föreställning om en gyllene tidsålder då det var ordning och reda på allting, bröd och brännvin var billigt och fosterlandet täckte en sjättedel av jordklotets markyta.
I Moskvas tunnelbana får jag syn på det gamla sovjetiska statsvapnet med jordklotet, sädeskärvarna och “Proletärer i alla länder, förenen eder”. Statsvapnet sitter på en cigarrettask i en reklamskylt.
Märket heter Sojuz, Unionen. “Fosterlandets smak – riktiga inhemska cigarretter” står det på skylten. Och så en bild på en ståtlig officer som skådar i fjärran med stålgrå blick – och röker en Sojuz.
På bilden kan man inte se vad det är för en uniform officeren bär och det kanske är lika bra. Mannen är nämligen den sovjetiska motsvarigheten till James Bond, superspionen Stirliz, hjälten i den första sovjetiska teveserien som spelades in 1973. I filmen är Stirliz, eller Vjatjeslav Tichonov, som skådespelaren heter, en naziofficer som spionerar för sitt sovjetiska fosterland och ständigt längtar hem.
Den som längtar bort men inte vill ha det sovjetiska statsvapnet tillbaka har andra cigarrettmärken att välja på.
Vill man hedra det sovjetiska rymdprogrammets minne kan man exempelvis köpa Sojuz-Apollo, ett populärt cigarrettmärke vars namn anspelar på dockningen mellan en amerikansk och en sovjetisk rymdfarkost 1975. Då var Sovjetväldet som starkast och Brezjnev kunde förhandla med Gerald Ford som med en jämlike.
Om man vill ha ordning och reda, sätta dit skurkarna och se landet återigen styrt med järnhand kan man köpa gamla hederliga Belomorkanal, Vitahavskanalen. Filterlösa Belomorkanal kom på marknaden 1933 för att fira byggandet av Stalins kanal från Vita havet till sjön Onega. Minst hundra tusen lägerfångar dog under byggarbetet, fem hundra döda per kilometer.
Vill man i stället öppna ett fönster mot väst kan man köpa Peter den Store, cigarretten med reklamsloganen “Blicka framåt”.
Peter den Store har förresten blivit omåttligt populär i Ryssland, han finns inte bara som cigarrettmärke utan också som en enorm, sextio meter hög staty vid Moskva-floden alldeles i Moskvas centrum. Och han kanske passar bra som symbol för det nya Ryssland, för visserligen vände han sig till väst för inspiration, men det han tyckte var bra i väst var framför allt ordning och reda, disciplin och ny teknologi. Demokrati och yttrandefrihet tyckte han kunde vänta.
Vid årsskiftet återinförde president Putin den gamla sovjetiska nationalhymnen, visserligen med Gud i stället för Lenin som landets beskyddare. Nionyheterna heter återigen Vremja, Tiden, och börjar med den sedvanliga Sovjetklingande fanfaren.
“Kära tittare! I dag har Ryska Federationens president Vladimir Putin…”
En rysk människorättsaktivist suckar uppgivet:
– Ryssland går mot ordning igen, en ordning som vi redan haft.
Sydsvenska Dagbladet 2001-10-20
