För tio år sedan var jag Moskvakorrespondent för den finska tidningen Kansan Uutiset. Det är en hel del som har fö rändrats sedan dess, och även om jag följer utvecklingen regelbundet genom rysk tv, radio och nättidningar så är det mycket man går miste om om man inte besöker Ryssland regelbundet.
På våren 2001 fick jag C O Wahlgrens resestipendium för att för att studera utvecklingen inom ryska massmedier på ort och ställe. Stipendiet utnyttjade jag i september 2001, då jag besökte Moskva samt staden Ivanovo som ligger 150 km öster om Moskva.
Jämfört med Moskva där illegala gästarbetare från gamla sovjetrepubliker strömmar till för att ta del av det relativa välståndet är Ivanovo ett ekonomiskt krisområde. Under sovjettiden var Ivanovo ett centrum fö r textilindustrin, nu är arbetslösheten hög och lönerna extremt låga.
I Ivanovo träffade jag journalister på två lokala dagstidningar som har stora ekonomiska svårigheter samt den unge chefredaktören på en lokal sensationsbetonad veckotidning som klarar sig bra.
Under sovjettiden var massmedierna makthavarnas redskap, men samtidigt hade journalisterna en viktig roll i samhället eftersom de kunde avslöja missförhållanden om de fick klartecken från högre ort. Under Sojetunionens sista år fö rsvann så småningom alla begränsningar och tabun, författare och journalister blev ett slags kollektivt samvete som varje dag skakade landet med nya avslöjanden.
Efter Sovjetunionens upplösning fortsatte avslöjandena om brottslighet och maktmissbruk, men så småningom hamnade de “oberoende” men förlustbringande mediebolagen i händerna på de mäktiga ekonomiska konglomerat som uppstod efter den kaotiska privatiseringen av statsegendomen.
Många journalister blev återigen verktyg i makthavarnas händer och tidningar och tv-kanaler tvingades välja sida i “oligarkernas” eller storföretagarnas intriger. Journalister förlorade sitt nyvunna förtroende hos läsarna och tittarna och få orkar bry sig om statens ökande inflytande inom mediesfären.
Under mitt besök i Moskva var jag med i ett direktsänt program på radiostationen Echo Moskvy.
Här är några av personerna jag träffade:
Aleksej Simonov (Glasnost defense foundation, ordförande)
Sergej Grigorjants (f d dissident och samvetsfånge, nu ordförande i stiftelsen Glasnost)
Anna Kotjkaeva (medieanalytiker på Radio Liberty och nyhetsbyrån Internews)
Karen Birdsall (“Grant Administrator” på Internews, sysslar med utveckling av lokala tv- och radiostationer)
Wiktor Nummelin (TT:s korrespondent i Moskva)
Tatiana Polosina (redaktör på tidningen Rabotjij Kraj i Ivanovo)
Andrej Nikitin (chefredaktör på tidningen Chronometr i Ivanovo)
Andrej Gladunjuk (redaktör på tidningen Ivanovskaja Gazeta i Ivanovo)
En depressiv region
Andrej Gladunjuk har arbetat på Ivanovskaja Gazeta sedan 1990, när tidningen började komma ut, dessförinnan arbetade han i partitidningen Rabotjij Kraj. En lång mörk korridor leder till hans lilla arbetsrum. Han är en av ytterst få journalister på Ivanovskaja gazeta som har en dator på arbetsbordet, de flesta använder fortfarande gamla skramlande skrivmaskiner.
– Den ekonomiska situationen har väldigt stor betydelse för massmedierna, och framför allt de regionala massmedierna befinner sig i en väldigt svår situation.
– Jag skulle gärna vilja säga något trevligt om glasnost och det fria ordet, men det ligger inte så bra till med den saken. Det är Ivanovo-regionens administration som formellt äger tidningen, och egentligen är det journalisterna som ska bestämma vad det ska stå i tidningen, men det är många fler som vill styra och ställa, det finns de som köper journalister och hela tidningar… Och den ekonomiska situationen blir bara ännu värre om vi i fortsättningen tvingas betala mervärdesskatt som vi hittills varit befriade från.
– Vi bor i en så kallad depressiv region, här finns det inga stora företag som det går bra för, befolkningen har ont om pengar, och det har vi också.
Telefonen ringer, Andrej Gladunjuk lyssnar en stund och hämtar sedan en kvinnlig journalist från ett annat rum. Journalisten fortsätter telefonsamtalet medan vi pratar vidare.
– Där ser du hur det är. Telefonen i det andra rummet fungerar inte, och vi vet inte när vi kan få det lagat. Och så har den stora laserskrivaren gått sönder och det kostar massor att laga den. Under tiden får vi skriva ut de färdiga sidorna i två bitar och så får de klistra ihop dem på tryckeriet bäst de kan.
– Rent formellt kan vi skriva precis vad vi vill, vi kan exempelvis kritisera president Putin hur mycket vi vill, det är ingen som förbjuder det. Men det finns andra saker som vi inte gärna skriver även om vi kanske skulle vilja.
Vad då till exempel?
– Av förståeliga skäl så skulle jag helst inte vilja ge några exempel. Men vi kan ju ta något mindre kontroversiellt. Vi har en återkommande sida i tidningen som handlar om energiförsörjning, och det är regionens stora energibolag som betalar för den sidan så de får bestämma vad som står där. Det är något som är mycket vanligt, vi har ofta sådana betalda artiklar i tidningen och det är tillåtet enligt presslagen, bara vi markerar sådana texter med en liten stjärna.
– Men det är ju klart att vi blir mindre benägna att kritiskt granska energibolaget som regelbundet betalar för en hel sida i tidningen.
En sidas textreklam i Ivanovskaja Gazeta kostar 7.500 rubel, vilket inte är så lite när en journalist på tidningen i bästa fall tjänar 2.000 rubel i månaden. Många kommer inte ens upp i 1.000 rubel.
– Det är väldigt många bra journalister som har lämnat oss, inte för att de egentligen ville byta jobb, utan för att de måste kunna livnära sina familjer på något sätt. De som jobbar kvar kan inte heller göra ett så bra jobb som de egentligen skulle vilja. Grävande journalistik är inget vi har råd med, alla goda initiativ faller platt på marken när det inte finns några pengar. Och det har blivit ännu sämre sedan vi fick en ny chef för den regionala administrationen, han är kommunist och vill hellre satsa på kommunistpartiets tidning än på oss.
– Det är helt klart att det fria ordet var friare i början av 90-talet än nu. Nu måste vi ta helt andra hänsyn.
Det tycker inte Tatjana Polosina på Rabotjij Kraj, som en gång var organ för Sovjetunionens kommunistparti i Ivanovo. Nu är det borgmästaren som är högsta höns.
– Nu har vi större frihet än tidigare, det som saknas är ansvar. Borgmästaren har ju sagt att vi ska skälla på om det behövs, bara det är konstruktivt.
– Jag förstår inte vad en “oberoende” tidning skulle vara för någonting. Vi är borgmästarkontorets tidning men vi kan skriva vad vi vill. Den förre borgmästaren ville visserligen ha tidningen i sin ficka men vi gjorde så gott vi kunde ändå.
– En sak som var bättre förr var att vi hade hela byggnaden till vårt förfogande. Nu är det trångt, efter kuppen i augusti 1991 konfiskerades huset eftersom det sades tillhöra partiet, vi är bara hyresgäster här.
Det som framför allt bekymrar Polosina är dock att läsarna blir allt färre, eftersom många äldre inte längre har råd att prenumerera och de unga som har pengar hellre läser andra tidningar.
Lönerna på Rabotjij Kraj är i samma klass som på Ivanovskaja Gazeta, 1.000-2.000 rubel eller 350-700 kronor.
På veckotidningen Chronometr tjänar journalisterna bättre, och här räknas lönerna i dollar. 200-250 dollar eller uppemot 2.600 kronor i månaden tjänar de fem unga killarna som skriver om brott, olyckor, skvaller, popmusik och sex. Av de 32 sidorna är det 8 som produceras lokalt, 16 sidor är gemensamma med flera andra lokala veckotidningar och 8 sidor eller en fjärdedel är reklam.
Chefredaktören Andrej Nikitin tycker inte att Chronometr tillhör den gula pressen.
– Det sägs också att Komsomolskaja Pravda tillhör gula pressen, men jag litar på det som står i Komsomolskaja Pravda, jag tror inte att de ljuger. Däremot är det ju viktigt hur man serverar materialet, om vi skulle göra samma slags rubriker som Rabotjij Kraj eller Ivanovskaja Gazeta så skulle vi snabbt förlora våra läsare.
Det är många journalister som skulle vilja skriva i Chonometr eftersom tidningen betalar bra, men enligt Nikitin är det få som förstår vad som krävs.
– För ett tag sedan hände det en olycka i en by här i närheten, en människa träffades av en blixt och dog. Det var många som skrev om händelsen, men det var bara en journalist som upptäckte och berättade att det var en bandit som blixten dödade. Nu jobbar han här.
Nikitin vet mycket väl vem som läser hans tidning.
– Två tredjedelar av våra läsare är under 40 år, och 41 procent är tjänstemän med hög utbildning.
Av de tre tidningar jag besöker i Ivanovo är det bara Chronometr som inte går back. Tidningen har funnits i tre år och det sista året har den gått med vinst. Tidningen tillhör tidningsgruppen Provintsija som ger ut likartade tidningar på 23 orter utanför storstäderna.
Nikitin är för ung för att ha någon uppfattning om pressfriheten i början av 90-talet, han vill bara uttala sig om de tre år tidningen Chronometr funnits.
– Under dessa år har det inte skett några nämnvärda förändringar vad gäller vår frihet att skriva vad vi vill. Vi känner ingen rädsla, och vi har inte fått erfara några påtryckningar från makthavarnas sida. Men vi har inget beskydd, ingen dyr advokat, så vi får ju vara lite försiktiga och inte leka med ord hur som helst.
IVANOVSKAJA GAZETA
Upplaga: 17.000, i början av 90-talet var upplagan 65.000. Över 90% av upplagan är prenumererad, lösnummerförsäljningen ligger kring 1.500 exemplar.
Intäkter: Prenumerationer och lösnummer 60%, reklam och betalda artiklar 30%, subventioner från regionaladministrationen 20%RABOTJIJ KRAJ
Upplaga: 27.000, i början av 90-talet var upplagan 100.000. Över 95% av upplagan är prenumererad, lösnummerförsäljningen ligger kring 1.000 exemplar.
Intäkter: Prenumerationer och lösnummer 40%, reklam och betalda artiklar 40%, subventioner 20%.CHRONOMETR
Veckotidning, upplaga 65.000. Grundad 1998, blev lönsam efter 11 månader. Huvuddelen av upplagan säljs som lösnummer, prenumerationen marknadsförs inte aktivt.
Intäkter: Lösnummer och prenumerationer 80%, reklam och betalda artiklar 20%. Inga subventioner eftersom tidningen är privat.VALUTA
1 RUB = 0,35 SEK
Ingen litar på en journalist
Jag skulle ha träffat Anna Kotjkajeva kvällen innan, i Ryska journalistförbundets hus, men den gången hade hon fastnat i en enorm trafikstockning på en av infartslederna till Moskvas centrum. I stället träffas vi på den amerikanskfinansierade radiostationen Svobodas kontor alldeles intill Majakovskitorget, som numera heter Triumftorget. Det är inte helt lätt att orientera sig när varannan gata och torg i staden har bytt namn.
Det finns ingen skylt bredvid dörren till Radio Svoboda, eller Radio Liberty, som det heter på engelska. Ingången är välbevakad, och när man väl kommer in skulle man kunna befinna sig på vilken stor och välorganiserad redaktion som helst i Västeuropa – förutom att alla pratar ryska. Här arbetar 60 journalister, och 300 till rapporterar från hela landet.
På väggarna hänger gamla sovjetiska karikatyrer där en månghövdad drake med namnet Radio Svoboda spyr galla över Sovjetunionen medan en gangsterliknande CIA-man drar i spakarna. I många år var Radio Svoboda en av de mest tillförlitliga nyhetskanalerna som många sovjetmedborgare hade tillgång till, och en av de första förordningar som Rysslands president Boris Jeltsin undertecknade efter det misslyckade kuppförsöket i augusti 1991 var ett dokument som gav Radio Svoboda tillåtelse att öppna ett kontor i Moskva.
Nu har det gått tio år, Ryssland lyckas inte göra slut på det andra kriget i Tjetjenien, och Radio Svoboda som inte stryker makthavarna medhårs är inte längre lika populär i de högre kretsarna. Svobodas korrespondent Andrej Babitskij som länge rapporterade inifrån Tjetjenien ansåg det bäst att lämna landet efter att ha fängslats av ryska trupper, lämnats över till tjetjenska gerillasoldater och efter att han lyckats fly återigen fängslats av ryska polisen.
Anna Kotjkajeva är medieanalytiker hos Radio Svoboda. Enligt henne är det lätt att förstå varför en stor del av ryssarna förlorat allt förtroende för journalister.
– I några av våra storstäder finns det en fungerande reklammarknad, framför allt då vad gäller tv-reklam. Men det finns 24.000 tidningar i Ryssland, och en stor del av dem är inte vinstbringande. I många städer finns det ont om små och mellanstora företag. Dessutom kan massmediaföretagen ofta allför lite om företagsekonomi. Då är det lättast för tidningarna att försöka hitta en rik sponsor i stället för att hålla på och jaga småannonsörer. Men då blir tidningen givetvis beroende av sin sponsor.
Enligt Kotjkajeva är det mycket vanligt att storföretag, guvernörer och andra makthavare som håller förlustbringande medieföretag under armarna använder “sina” tidningar som slagträn i uppgörelser med motståndarna. Och motståndarna har ofta egna tidningar.
– Moskva skiljer sig givetvis från resten av Ryssland, eftersom 80 procent av landets finanser är koncentrerade hit. Ändå är huvudspelarna desamma i Moskva som i resten av landet: staten och storföretagen.
Storföretagens inflytande blev enligt Kotjkajeva mycket påtagligt efter presidentvalet 1996 då alla viktiga massmedier entydigt ställde sig bakom Boris Jeltsin.
– Fram till 1992-93 hade medborgarna stort förtroende för massmedierna, men sedan började massmedierna alliera sig med makthavarna i kampen mot kommunisterna i stället för att kritiskt granska makten.
Det lilla förtroende som fanns kvar försvann enligt Kotjkajeva under valkampanjen 2000 när Vladimir Putin valdes till president. Av de tre rikstäckande tv-kanalerna ställde sig två reservationslöst bakom Putin medan den oberoende tv-kanalen NTV fortsatte att kritisera Putins krig i Tjetjenien. Strax efter valet övertog det statliga oljebolaget Gazprom aktiemajoriteten i NTV.
– Nu håller storföretagen att trängas ut ur den politiska kampen, det har blivit speciellt tydligt efter det som hände med NTV.
– Jag skulle bra gärna vilja veta vem det egentligen är som äger och finansierar de tre rikstäckande tv-kanalerna, men det är omöjligt att ta reda på. Allting är affärshemligheter och det är bara slumpvis man kan få ut vissa uppgifter. Exempelvis så vet vi att staten äger 51 procent av aktierna i den största rikstäckande kanalen ORT, men vem som egentligen äger resten vet ingen.
Framför allt i Moskva finns det tidningar som inte är finansiellt beroende av staten eller de stora företagskonglomeraten, men de har en mycket marginell roll.
– De finns, så man kan ju inte påstå att det fria ordet har avskaffats. Men det kvittar vad Obsjtjaja Gazeta eller Novaja Gazeta skriver, alla obekväma avslöjanden faller platt till marken för artiklarna följs inte upp i andra medier och makthavarna bara blånekar eller vägrar att kommentera. Och läsarna har tröttnat på alla journalister som är till salu så de bryr sig inte heller.
– Det är någon slags förändring som håller på att ske i massmedielandskapet, men det är ingen som säger rakt ut vad det är som händer. På något sätt har stämningen förändrats, alla nyhetssändningar börjar likna varandra.
