När jag klockan sex på morgonen närmar mig bussen till väst kommer en snäll gammal tant fram och frågar om jag har sprit och cigarretter med mig. Det visar sig att hennes son som ska åka har lite för mycket av både det ena och det andra, och jag går med på att ta en limpa cigarretter i min ryggsäck.
Resan från ryska Kaliningrad till Gdansk i Polen kostar bara trettio kronor och det behövs än så länge inget visum, fast snart ska EU täppa till hålet.
De flesta som ska med denna tidiga julimorgon verkar vara vanliga Kaliningradbor som tar en tur till Polen för att dryga ut hushållskassan. Den bästa handelsvaran är egentligen bensin som i Polen kostar lika mycket som i Sverige, medan priset i Ryssland ligger kring tre kronor litern, men har man inte bil får man nöja sig med sprit och cigarretter.
När bussen startar stoppar föraren en kassett i videon. Det är en dålig amerikansk komedi om en svart gangster i Chicago, med ryskt tal givetvis. Det är en konstig känsla att lyssna på filmens rapmusik när bussen navigerar på de ojämna gatorna i det förfallna Kaliningrad, men på något sätt stämmer det ändå.
Bredvid mig sitter en dam i sjuttioårsåldern som håller på och äter ett hårdkokt ägg till frukost. Jag slumrar till men vaknar när den gamla damen skäller ut den medelålders kvinnan på andra sidan mittgången. Det visar sig att den sistnämnda är en rutinerad resenär som håller på att gömma någonting under sätet. “Skrik inte”, väser kvinnan och struntar sedan blankt i den gamla damen som vänder blicken mot mig för att få stöd. Jag föredrar dock att inte ta ställning i konflikten.
Den gamla damen som heter Polina verkar vara den enda på bussen som inte smugglar någonting. Hon berättar så småningom att hon är på väg till Gdansk för att träffa sin dotter och dotterdotter som bor där. Själv är hon född i Polen och har gått några år i polsk skola, men efter kriget hamnade hennes hemby i sovjetiska Vitryssland. Hon berättar hur bra skolan i Polen är, det är minsann annat än hemma i Ryssland. När Polina börjar klaga på dagens ryska ungdomar som bara vill ha fina jobb men inte vill lära sig något i skolan somnar jag.
Jag vaknar av att tant Polina skakar mig. I gången står en rysk gränssoldat som sträcker handen efter mitt pass. Yrvaken börjar jag frenetiskt gräva i min ryggsäck och hittar till slut passet i en plastficka långt under smuggelcigaretterna.
Bussen kör förbi den långa bilkön, men ändå tar det en stund att komma fram till den ryska gränsstationen. De ryska tullarna är inte intresserade av våra väskor – det är väl bara bra om folk tar med sig cigarretter och sprit till utlandet i stället för att förstöra folkhälsan hemma i Ryssland.
Mellan den ryska och den polska gränsstationen finns en taxfreebutik där många kompletterar sina förråd. Utanför butiken står tre polska bilar, och i alla bilar verkar någon vara i färd med att gömma något i olika gömställen. Mannen vars cigarretter jag smugglar kommer fram och berättar vad det är för märke på dem, han säger att de polska tullarna ibland frågar det för att kolla om det verkligen är ens egna cigarretter.
Vid den polska gränsstationen står vi stilla så länge att jag hinner somna om. Jag väcks av en rytande polsk gränsvakt. Som tur är ryter han inte åt mig, utan åt en ryss som sitter längst fram i bussen. Ryssen ska jobba på en polsk båt men hittar inte rätt papper tillräckligt snabbt.
– Står det kanske skrivet i din panna att du har jobb på båten, skriker gränsvakten på polsk-rysk rotvälska.
Ryssarna får snällt visa upp sina plånböcker för att bevisa att de kan klara sitt uppehälle i Polen, men jag med mitt röda EU-pass uppenbarligen står över alla misstankar.
Konstigt nog passerar vi till slut den polska gränsen utan att behöva stiga av bussen för tullkontroll. Alla applåderar, och när gränsstationen inte längre syns börjar smuggelgods dyka upp ur alla möjliga gömställen. Någon har hängt en cigarrettlimpa i gardinerna med hjälp av ett säkerhetsnål. Cigarrettmannen kommer och hämtar cigarretterna han gömt i min ryggsäck.
Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2002-09-21
