I eftermiddag faller natten i Tiksi. Men Vadim som är född och uppvuxen i Tiksi tycker inte det gör så mycket.
– Natten varar ju bara i ett par månader, sedan går solen upp igen.
Den 11 september kom första snön i Tiksi, och den blir kvar till juni.
Jag råkade hitta Tiksi när jag var på upptäcktsfärd i nordöstra Sibirien. I barnkammaren. Där stod jag som en fåne och stirrade på den lilla pricken vid Norra Ishavet på den stora världskartan. “Tiksi”, stod det.
Bor det verkligen människor där, undrade jag, och började leta efter information på ryska Internetsidor. Så fick jag kontakt med Vadim som faktiskt bor i Tiksi.
I slutet av 80-talet hade den lilla hamnstaden en befolkning på femton tusen, nu är man nere i sex tusen invånare, berättar Vadim. Den stora flyttvågen ägde rum för tio år sedan, när Sovjetunionen tog slut och de som hade släkt, vänner eller egendom utanför Ryssland skyndade sig hem.
Sedan dess har det gått utför för Tiksi. Forskare och välutbildade specialister lämnar byn, forskningsstationer stängs, hamnen står stilla och fönster spikas igen. Vadims bror tänker flytta till Abakan som ligger långt söderut, nära mongoliska gränsen, där har han köpt och renoverat ett hus.
– Men livet fortsätter här också, människor träffas och blir kära, folk gifter sig och får barn. Det är som var som helst i världen, säger Vadim.
Vadim själv tänker bo kvar, än så länge. Han är ingenjör, specialist på elektroniska instrument som används för att utforska jordens magnetfält, och hans fru är bokhållare hos militären. Det är typiska yrken för Tiksi, här finns forskningsstationer, gränstrupper, flygflottilj, hamn, och inte så mycket annat.
Vadims åttaåriga dotter och nioårige son går i skolan alldeles i närheten av det fyravåningshus där familjen bor, och både Vadim och hans fru har sina arbetsplatser i bostadshuset. Det är praktiskt när det är snöstorm och man inte kan gå ut.
På fotona från Tiksi ser man hur de betonggrå elementhusen liksom huttrar i kylan. På en husgavel syns en enorm hammare och skära. I bakgrunden kan man ana Ishavet.
Egentligen är Tiksi en ö. Visserligen ligger byn i utkanten av världens största landmassa, den eurasiska kontinenten, men man kan bara ta sig till Tiksi sjövägen, eller med flyg.
Och visst, det går att köra bil också, men bara på vintern. Det finns lastbilschaufförer som fraktar fisk från Ishavskusten till Jakutsk, 1 200 kilometer längre söderut. Det finns inga vägar, men på vintern kan man köra på floden Lena. Vadim har till och med en kompis som livnär sig på att köra japanska begagnade bilar från Chabarovsk vid kinesiska gränsen till Jakutsk och sedan vidare på isen till Tiksi.
– Jag vet inte hur mycket priset går upp på vägen, men uppenbart lönar det sig, säger Vadim.
En enkel flygbiljett till Moskva kostar nästan tre tusen kronor.
– Jag tycker synd om pensionärerna, de kan inte ta sig härifrån, säger Vadim. Men vi som är statsanställda har rätt till gratis semesterresor. I sommar åkte vi runt i Sibirien och hälsade på hos mina släktingar, sedan var vi i södra Ryssland hos svärföräldrarna och så var vi vid Svarta havet, berättar Vadim.
I Tiksi är Vadim gärna ute med sina kompisar och fiskar nu när isen på havet ännu inte är så tjock, inte ens en halvmeter. Sjöfartssäsongen är slut för länge sedan, men på sistone har det inte varit mycket till sjöfart, klagar Vadim.
För femton år sedan var det ett trettiotal stora atomdrivna lastfartyg från Murmansk som besökte Tiksi varje sjö fartssäsong. Nu kommer det bara tre-fyra flodbåtar med grönsaker och ett par tankfartyg med bränsle per år. Färska matvaror levereras med flyg från Moskva och priserna är därefter.
– Vi bor ju vid världens ände och det är vi väl medvetna om. Händer det något otäckt ute i världen så kan regeringen glömma bort att vi finns här.
Kalle Kniivilä
Sydsvenska Dagbladet 2002-11-16
