Internationella kontakter är av yttersta vikt för oberoende tidningar i Vitryssland där makthavarna när som helst kan vrida på kranen och stänga obehagliga organisationer eller tysta obekväma pressröster. De enda som lever säkert är de statliga, presidenttrogna massmedierna.
Under oktober 2003 var jag tjänstledig från mitt ordinarie arbete på Sydsvenska Dagbladet för att ta hand om ett SIDA-stött Fojo-projekt i Vitryssland. Projektet handlar om professionell rådgivning till tre vitryska tidningar, en i Minsk, en i Slonim och en i Svetlogorsk. Det har definierats som ett pilotprojekt eftersom Fojo Öst tidigare inte genomfört projekt av denna typ i Vitryssland. Det finns dock erfarenheter från ett liknande projekt på en redaktion i S:t Petersburg samt från längre projekt i Vietnam och södra Afrika.
Den första fasen bestod av analys och diskussion med tidningsredaktionerna, i den andra fasen ingick några dagars besök på de aktuella redaktionerna och den tredje fasen som nu inleds består av fortsatt kommunikation och samarbete med de vitryska redaktionerna.
Många bokstäver och krångliga rubriker
De tre tidningar som det vitryska oberoende journalistförbundet BAZj (Belorusskaja Assotsiatsija Zjurnalistov) hade valt ut för projektet var alla oberoende (icke-statliga) tidningar. I Minsk var meningen att jag skulle samarbeta med tidningen Narodnaja Volja, i Slonim med Gazeta Slonimskaja och i Svetlogorsk med tidningen Region-Vesti. I slutet på augusti fick jag reda på vilka tidningar som var utvalda, och ganska snart fick jag också (dels från tidningarna själva, dels genom BAZj) ett antal exemplar som jag kunde börja studera.
Att komma i kontakt med tidningarna visade sig dock svårare än jag hade trott. Svar på e-post dröjde, och de svar jag fick på mina frågor var ganska knapphändiga. Speciellt svårt var det att få några svar från tidningen Narodnaja Volja – trots flera förfrågningar fick jag ingen e-post alls från den tidningen.
Jag hade dock gott om tid på mig att gå igenom tidningarna, och jag kunde dra några generella slutsatser angående frågor som man borde ta upp med de aktuella redaktionerna. Problemen var till stor del desamma som jag tidigare uppmärksammat vid besök på tidningsredaktioner i Ryssland och Vitryssland samt vid läsning av tidningar från postsovjetiska länder:
- Generellt omodernt och grått utseende som gör det svårt för läsaren att komma in i tidningen.
- Avsaknad av hierarki på sidorna.
- Alltför mycket text, för små och dåliga bilder. Avsaknad av bildtexter.
- Krångliga rubriker som inte hjälper läsaren att förstå vad artikeln handlar om. Avsaknad av andra element som gör det lättare för läsaren att komma in i texten.
- Ingen klar skillnad mellan nyhetstexter och kommenterande artiklar.
- Ingen klar skillnad mellan redaktionellt material och betalda annonser – annonser kan se ut som en vanlig artikel, och vanliga annonser kan ibland placeras var som helst i tidningen. Ofta placeras annonser intill redaktionella artiklar som handlar om samma ämne, något som givetvis starkt undergräver tidningens tillförlitlighet som en självständig informationskälla.
När jag i slutet av september tog ledigt från min tjänst på Sydsvenskan för att enbart ägna mig åt projektet ville jag intensifiera kontakten med redaktionerna. Telefonkontakt med chefredaktörerna på Gazeta Slonimskaja och Region-Vesti visade, att tidningarna var mycket intresserade att ta emot mig och diskutera tidningens innehåll och utseende. Att få fram några konkreta frågeställningar var dock inte helt lätt, chefredaktörerna ville hellre diskutera detaljerna när jag var på plats. Trots det fick jag till slut e-post med svar på några av mina mer specifika frågor från dessa två tidningar.
Chefredaktören på Narodnaja Volja, Josif Sereditj, var ett kapitel i sig. När jag till slut fick tag i honom per telefon så svarade han visserligen mycket vänligt och försäkrade att han snart skulle ordna ett möte med redaktionen och därefter skicka redaktionens gemensamt formulerade svar på mina frågor. Trots flera påstötningar både per e-post och telefonledes fick jag dock aldrig några svar från Sereditj. När jag några dagar före min avresa till Minsk återigen ringde upp honom bad han så mycket om ursäkt och lovade återigen att han snart skulle svara på mina frågor.
Under förberedelsefasen gick jag igenom alla tre tidningarna och diskuterade tidningarnas utseende och innehåll med flera kolleger på Sydsvenskan. Problemen med layouten var allra tydligast i Narodnaja Volja, och jag bestämde mig för att göra om ett helt nummer av tidningen (fyra sidor i broadsheet) för att visa hur motsvarande innehåll skulle kunna presenteras på ett lättillgängligare sätt. Tanken var inte i första hand att Narodnaja Volja efter mitt besök skulle se ut som min omgjorda variant utan snarare att visa för journalisterna på alla tre redaktioner hur tydligare layout och informativa rubriker kan göra en tidning mer intressant för läsarna.
Minsk återgår till sovjettiden
Jag anländer till Vitryssland den 15 oktober. I Minsk framgår det med all önskvärd tydlighet att klimatet förändrats sedan mitt förra besök fem månader tidigare. Frihetstorget har officiellt återfått sitt gamla namn – Lenintorget. TV-nyheterna är inte längre på vitryska utan på ryska.
Samtidigt har den sista marksända ryska tv-kanalen (Rossija) stängts, nu kan vitryssar enbart se utländska TV-nyheter när den rysk-vitryska TV-kanalen ONT (som nu ersätter ORT/Pervyj kanal) behagar visa något av den ryska statstyrda moderkanalens officiösa nyhetssändningar.
Den frispråkiga tidningen Belorusskaja Delovaja Gazeta som stängdes strax efter mitt förra besök får visserligen komma ut igen, men tidningen trycks nu i Ryssland vilket medfört ökade kostnader och färre nummer per vecka. Under de tre månader tidningen var stängd förlorade Belorusskaja Delovaja Gazeta givetvis många av sina läsare och annonsörer, och nu har tidningen enligt uppgift tvingats avskeda en stor del av sina medarbetare.
I vitrysk TV och radio framträder presidenten oupphörligen. Det är snarare regel än undantag att hans porträtt pryder de statliga tidningarnas förstasidor. En lång presskonferens som presidenten höll för att förklara hur integrationsprocessen med Ryssland fortskrider sänds nästan i sin helhet på bästa sändningstid, både i vitryska ettan och den rysk-vitryska kanalen ONT. Lukasjenko använder en stor del av tiden till att skälla på ryska myndigheter och massmedier, i synnerhet den ryska TV-kanalen NTV:s korrespondent som är närvarande. Dagen därpå pryder Lukasjenko återigen tidningen Sovetskaja Belarus förstasida. Tidningens tolkning är att presidenten sin stil trogen hade gett klara besked på alla knepiga frågor.
På det oberoende vitryska journalistförbundet BAZj träffar jag förbundets ordförande Zjanna Litvina som berättar om den hårdnande atmosfären. Framför allt betonar hon att det blir allt svårare för oberoende medborgarorganisationer att fungera i Vitryssland eftersom regeringen använder alla möjliga svepskäl för att stänga organisationer som på något sätt kritiserar makthavarnas agerande.
Litvina anser att den här typen av utbildning och rådgivning på plats är väldigt nyttig och att det behövs fler projekt av det här slaget. Hon berättar att den amerikanska organisationen IREX tidigare arbetat med några liknande projekt i samarbete med BAZj. I våras tvingades IREX dock lämna landet.
Narodnaja Volja blev Belorusskij Rynok
Jag hade i god tid både per e-post och telefonledes meddelat chefredaktör Iosif Sereditj på den stora oppositionella dagstidningen Narodnaja Volja att jag ville tillbringa torsdagen och fredagen på hans tidning vilket han hade samtyckt till. När jag på torsdag morgon ringer honom meddelar han att jag på inga villkor kan komma tidigare än klockan 15 eftersom han har en tidning att göra. Jag lyckas inte rubba honom, och det lyckas inte journalistförbundets ordförande Zjanna Litvina heller. I det läget kommer vi fram till att det knappast skulle tjäna någonting till att besöka Narodnaja Volja, om nu chefredaktören har stigit upp på fel sida. I stället bestämmer vi oss för att improvisera och byta tidning för att få något vettigt uträttat. Zjanna Litvina ber så mycket om ursäkt och berättar att det är mycket på Narodnaja Volja som beror på chefredaktörens humör
Valet faller på den oberoende affärstidningen Belorusskij Rynok. Jag har en timme på mig att gå igenom det senaste tidningsnumret. Problemen är så vitt jag kan se de gamla vanliga, samt dessutom ett ovanligt fult och oläsligt rubriktypsnitt.
Belorusskij Rynok är en affärstidning vars redaktion finns i anslutning till en universitetsmatsal. Lokalerna som finns på andra våningen är ändå rätt så ändamålsenliga. Vi kommer till redaktionen för Belorusskij Rynok klockan 11 och träffar chefredaktören Vjatjeslav Chodosovskij, som först inte tycker att det är någon större idé att ändra något i tidningen. Han berättar också att det inte går att skriva om politik i hans tidning eftersom tidningen är registrerad som en affärstidning. Därför vill han starta en tidning till, men det får han inte tillstånd till.
Vi diskuterar under en timmes tid och så småningom blir han ganska intresserad, framför allt när jag visar Sydsvenska Dagbladets redigeringsmanual och diverse material som jag hade samlat på olika håll, bland annat om hur man kan planera illustrationer i förväg. Vi kommer överens om att jag skulle komma tillbaka lite senare när redigerarna är på plats.
Vid tretiden kommer jag tillbaka, och ungefär samtidigt går strömmen. Jag utnyttjar tiden till att diskutera layout med den ”ansvariga sekreteraren”, eller kanske layoutchefen/nattchefen Jurij Sezen’. Han blir så småningom rätt så intresserad när jag visar hur jag hade gjort om ett nummer av Narodnaja Volja. Också chefredaktören kommer till layoutrummet och deltar i diskussionen. Han tycker att det skulle vara jättebra om jag på samma sätt kunde göra om ett nummer av Belorusskij Rynok.
När strömmen så småningom kommer tillbaka börjar jag och Jurij Sezen’ att skissa på ett nytt och renare tidningshuvud, och vi kommer slutligen fram till en variant som vi tycker är rätt så bra – fast chefredaktören vill ha kvar den hemska vinjetten till vänster om tidningshuvudet, och dessutom undrar han varför jag inte vill använda dekorfärg som tidningen hittills gjort. Jag tycker inte att dekorfärgen fungerar eftersom kvaliteten är dålig och en färglagd rubrik är svårare att läsa än en svart. Men visst kan man ha en färgklick på sidan om det känns nödvändigt.
Vi börjar också att leta eter ett lämpligare rubriktypsnitt i stället för det hemska oläsliga hemmabygge som tidningen hittills använt ”för att skilja sig från mängden.” Vid sjutiden kör chefredaktör Chodosovskij mig till hotellet, och på vägen har vi en intressant diskussion om den vitryska oberoende tidningspressens situation. Chodosovskij menar att många tidningar är alltför fixerade vid olika oppositionspolitikers uttalanden och utspel och ser på allt som händer i samhället ur vissa oppositionsgruppers perspektiv i stället för att opartiskt berätta om det som hände i landet.
På fredagseftermiddagen är jag återigen på Belorusskij Rynok och börjar jobba med Jurij Zezen’ som också precis har kommit. Vi fortsätter ett tag med förstasidan och tar sedan upp en insida där vi också byter rubriktypsnitt och funderar på hur man i övrigt kunde förbättra layouten. Under arbetets gång pratar vi mycket om hur vi jobbar på Sydsvenskan och tittar ganska mycket i Sydsvenskans layoutmanual och ett nummer av Sydsvenskan som jag har med mig. Jurij ställer många frågor om hur vårt arbete på Sydsvenskan är organiserat och hur vi redigerar det ena och det andra.
Så småningom får Jurij sätta i gång med måndagens nummer. Som ”ansvarig sekreterare” fördelar han arbetet mellan de två sidmakarna. Dessutom letar han fram lämpliga foton, antingen i två databaser (BelTA och Promedia) eller på nätet. Tidningen har just nu ingen fotograf och mycket av bilderna i tidningen är arkivfoton på gubbar i kostym. Jag sitter bredvid ett tag för att förstå principerna i redaktionens organisation och för att se hur sidorna tog form.
På lördagen jobbar vi lite till med insidan. Jurij kommer fram till att det skulle kunna vara en bra idé att införa bildbyline enligt samma modell som han sett i Sydsvenskan – foto på artikelförfattaren, hans namn och e-postadress i början av artikeln.
Vi gör en variant av insidan som också chefredaktör Chodosovskij är ganska nöjd med, och han säger att han skulle vilja införa den något förnyade layouten från årsskiftet. Han är dock inte nöjd med tidningshuvudet som vi har rensat, och vi kommer överens om att jag ska fundera vidare, prata med Sydsvenskans layoutchef och därefter kontakta Jurij Sezen’.
Chodosovskij som från början var något skeptisk verkar till slut väldigt nöjd med det lilla vi hunnit göra och tycker att den här typen av konkret hjälp var betydligt bättre än långa föreläsningar om demokrati och om hur man ska skriva en nyhetstext. Han vill gärna att jag ska komma tillbaka och fortsätta samarbetet.
Gazeta Slonimskaja klarar sig
Bussen från Minsk går enligt tidtabellen, 11.10. Det är en rätt så gammal ungersk Ikarus-buss som skakar och låter, men det går framåt och klockan 15.00 är vi framme. Förutom mig är det bara tre passagerare till som åker hela vägen. Slonim är en mellanstor stad med lång och varierande historia. Den grundades på 1300-talet. På 1800-talet var det mest judar som bodde i Slonim, under mellankrigstiden tillhörde staden Polen, och under andra världskriget mördade tyskarna tiotusentals judar i Slonim.
Gazeta Slonimskajas chefredaktör Viktor Volodosjtjuk hämtar mig på busstationen med sin BMW och kör mig först till en etta som tidningen hittat åt mig. 20 dollar för två nätter.
Sedan åker vi vidare till redaktionen, som finns i en byggnad som huvudsakligen upptas av ett stort tvätteri, men lokalerna är ändå relativt bra, om än trånga. Alla journalister trängs i ett långmalt rum och får samsas om datorerna. Det finns ett internt nätverk, men bara en dator har uppkoppling till Internet, med hjälp av ett modem. Numret till modempoolen är oftast upptaget.
Gazeta Slonimskaja är en relativt välmående tidning. Upplagan är på 11.500 exemplar. Tidningen kommer ut på torsdagar och har 28 sidor i tabloidformat. Den har 17 anställda, varav sex reportrar, en redigerare, en sidmakare och en fotograf. Dessutom finns det sammanlagt 15 freelance-medarbetare som har olika slags kontrakt med tidningen. 40% av upplagan är prenumererad, 10% säljs i statliga kiosker, resten säljs genom egna distributörer.
Jag diskuterar en stund med Volodosjtjuk som tycker att den här typen av projekt är väldigt bra. Han har själv varit på studiebesök i Örebro tillsammans med åtminstone en till journalist från redaktionen och han tycker att det är utmärkt att jag kommer och hjälper till med mina synpunkter och råd. Vi bläddrar lite i läggen och diskuterar innehållet i tidningen, konkurrenssituationen och massmediernas situation i Vitryssland i övrigt. Jag föreslår att jag gör på samma sätt som på Belorusskij Rynok och börjar med att diskutera layout och redigering, eftersom det är där alla problem blir synliga och konkreta.
Journalistiken i Gazeta Slonimskaja är ganska välutvecklad på många sätt, det finns en fotograf (men hon är helt nyanställd och relativt oerfaren, den föregående fotografen fick ett bra jobb på den stora statliga rikstidningen Sovetskaja Belarus som betalar bättre), man använder en del nyhetsgrafik och layouten är ganska modern. Ett av de största problemen är att man säljer en för stor del av förstasidan som reklam. Detta är dock något som diskuteras på redaktionen och det finns hopp om att man ska kunna förbättra situationen.
Tidningen har precis infört en ”het linje”, på ett förutbestämt klockslag kan läsarna ringa och berätta om det de tycker är viktigt. Första omgången resulterade i ett femtiotal telefonsamtal inom två timmar och två helsidor i nästa nummer. Det finns också planer på att införa en regelbunden gatugallup i varje nummer.
Jag arbetar ganska mycket med Aleksej Gorjajnov som är huvudredigerare på tidningen. Han är väldigt glad när han kan diskutera sina idéer och tittar gärna i Sydsvenskan och Sydsvenskans layoutmanual. Han är mycket kompetent och vet vad han vill, men allt går inte att genomföra direkt.
En sak som vi genast lyckas ändra på är att byta typsnitt både i brödtexten och rubriker till så kallade reklamartiklar, ett fenomen som tyvärr ännu verkar omöjlig att utrota – beställda och betalda artiklar som hittills bara märkts med ett litet ”k” i övre högra hörnet. Nästan alla tidningar i Vitryssland verkar köra den här sortens material. Jag föreslår också att man drar en halvpunktslinje mellan reklammaterialet och det övriga. Det lyckas vi också genomföra direkt.
Dessutom undrar jag om det verkligen var bra att tidningens journalister signerade sådant här reklammaterial med sitt eget namn, det skulle jag aldrig vilja göra, säger jag. Åtminstone i det aktuella materialet byts då signaturen ut mot initialer.
Nästa dag vid halv tio-tiden är jag återigen på redaktionen där arbetet redan är i gång. Måndagar och tisdagar har man mycket att göra på redaktionen eftersom tidningen trycks på tisdagkvällar. Egentligen hade det varit bättre att från Minsk först åka till Region-Vesti och därifrån till Gazeta Slonimskaja, men på båda tidningarna sade de från början att jag kan komma vilken dag som helst så jag brydde mig inte om att ta reda på deras arbetsbelastning. Det ska man nog göra om en sådan här resa blir aktuell en annan gång.
Jag sätter mig bredvid Aleksej som håller på med nyhetssidor. Vi diskuterar vikten av att ha en huvudnyhet och en bärande bild på varje sida samt ordningen bild-rubrik-text. På många vitryska tidningar och däribland Gazeta Slonimskaja finns det en tendens att sätta rubriken överst, något som gör tidningen mer svårläst.
Jag diskuterar också skillnaden mellan reklam och redaktionellt material ganska ingående med chefredaktören och försöker att förklara att det för tidningens trovärdighet är viktigt att visa vilket som är redaktionellt material vars innehåll tidningen tar ansvar för, och vilket som är betalt material som annonsören tar ansvar för, eller åtminstone har påverkat. Han verkar huvudsakligen hålla med mig, och jag hoppas att de förändringar vi införde i det aktuella numret blir bestående.
Vi tittar också på förstasidan, och framför allt på den förstasida där tidningen för några nummer sedan hade en reklamartikel som ”huvudnyhet”. Viktor Volodosjtjuk håller med om att det inte var bra att göra så, men säger att tidningen verkligen behöver pengarna. Jag föreslår att man i så fall tar ännu mer betalt för reklam på förstasidan, eftersom alla annonsörer vill ha sina annonser just där. Om man hittar rätt pris så behöver man inte förlora pengar på att göra ett tydligt reklamblock längst nere på förstasidan, i stället för att reklamen går runt hela förstasidan som nu.
Jag och Aleksej jobbar också mycket med innehållet i rubrikerna, men det finns ett motstånd från redaktionschefens sida mot att ändra i artikelförfattarnas rubriker. I en artikel om en hungerstrejk på ett taxibolag vars bilar beslagtagits lyckas vi dock lägga till en nedryckare som gör rubriken förståelig, och i samma artikel lyckas vi använda bilderna på ett sätt som känns ovant för redaktionschefen men som gör sidan mycket mer dynamisk och dramatisk än den hade varit om man hade gått efter den gamla modellen.
En layoutmall som ofta förekommer i Gazeta Slonimskaja är 1-3-1, alltså en spalt kortisar, tre spalt mellanlånga texter och en spalt kortisar igen. Jag och Aleksej kommer överens att det är bäst att försöka undvika den modellen, eftersom det då är svårt att få fram huvudnyheten, och bilden aldrig kan bli större än tre spalt. Dessutom är symmetri inget bra i layoutsammanhang. Ett problem är dock, att det finns alltför mycket kortisar eller halvkortisar som måste in någonstans, vilket leder till att tidningen blir plottrig och svåröverskådlig. Vi diskuterar möjligheten att införa något slags kortisblock, kanske i botten, för att rensa sidorna lite. Det skulle också tvinga fram en huvudnyhet på varje sida.
Chefredaktör Volodosjtjuk gillar idén med en ännu tydligare huvudnyhet på varje sida. Förutom att det är tydligare för läsarna så tycker han att det är bra att skapa tävlingsanda mellan journalisterna – alla vill ju ha en huvudnyhet i tidningen. Han tycker till och med att han skulle kunna ge en premie till dem som har flest huvudnyheter i tidningen.
Jag diskuterar också en hel del med andra journalister på redaktionen. Många är förvånade över att det inte behövs något speciellt tillstånd för att ge ut en tidning i Sverige. En återkommande fråga är huruvida det är vanligt att tidningar dras inför rätta i Sverige. Offentlighetsprincipen är svår för många att förstå – ”Vi har också rätt att få ut officiella dokument, fast den rätten gäller bara på pappret”, är en vanligt reaktion. Också enkla rutinfrågor är svåra att få svar på – frågan måste skickas in till myndigheterna skriftligt, och svaret, som kan bestå av en eller två meningar, kommer på den aktuella myndighetens officiella brevpapper, med stämpel och underskrift. Om det kommer något svar.
På tisdagen kommer jag till redaktionen vid tiotiden. Vid elvatiden komer någon och ber mig gå till chefredaktörens rum. Där sitter redan en ung man från pass- och registerbyrån. Han vill se mitt pass och undrar varför jag inte har registrerat mig. Jag säger att jag hade förstått att registrering bara behövs om man stannar på orten mer än tre dygn. Så är det inte, förklarar han – visserligen ska man registrera sig inom tre dygn, men det gäller bara vid ankomst till Vitryssland. Om man byter ”bosättningsort” i Vitryssland ska man registrera sig omgående, hävdar han.
Så börjar han prata också om den ”obligatoriska” försäkringen. Han tittar på mitt försäkringskort och säger att den försäkringen inte gäller i Vitryssland. Jag hävdar att den gäller i hela världen. I Vitryssland måste man ändå ha en lokal försäkring, såvida man inte kommer från Litauen eller Polen , säger han. ”Det är presidentens ukas.” Men inte nog med det. Han anser att också chefredaktör Viktor Volodosjtjuk gjort sig skyldig till en förbrytelse eftersom han inte såg till att jag registrerade mig. Vi kommer överens att vi skulle komma till pass- och registreringsbyrån vid femtiden, fastän mannen från registreringsbyrån tyckte att det egentligen hade räckt att chefredaktören kom. ”Det blir nog en varning eller böter”, säger mannen från registreringsbyrån.
Klockan fem infinner jag och chefredaktör Volodosjtjuk oss på pass- och regisreringsbyrån. Vi pratar med samma tjänsteman som under tiden uppenbarligen har fått instruktioner uppifrån, eftersom han nu vet att det blir böter. Han vill först skriva protokoll både på mig och på Viktor Volodosjtjuk, men jag lyckas övertyga honom om att Volodosjtjuk inte har något med saken att göra. Jag får fylla i en blankett där jag förklarar varför jag gjort mig skyldig till en förbrytelse. Jag får dock lov att åka vidare enligt planerna, om Viktor Volodosjtjuk kommer och hämtar böteslappen morgonen därpå. Till slut blev det böter på 16.000 vitryska rubel, 60 kronor.
På kvällen kör chefredaktör Volodosjtjuk mig till tåget i Baranovitji. På nattåget får jag betala 1.555 rubel för sängkläderna. Mot slutet på sovjettiden kostade sängkläderna 2 rubel, vill jag minnas. Lite kyligt och skakigt på tåget, och madrassen är också lite hård. Bara en passagerare till dyker upp i kupén. Vi är framme i Svetlogorsk vid femtiden på morgonen, vilket känns lite väl tidigt.
Region-Vesti får inte säljas i affärerna
Svetlogorsk i sydöstra Vitryssland är en annan mellanstor stad med betydligt kortare historia än Slonim. Staden anlades på 1960-talet kring ett stort torvkraftverk. Staden har ett mycket sovjetiskt utseende och är framför allt känd på grund av det stora antalet narkomaner och HIV-smittade. När statistiken över antalet smittade senast offentliggjordes för ett par år sedan var det fler än 2.000 av stadens 75.000 invånare som var smittade. Smittspridningen har dock minskat något sedan man i slutet på 1990-talet med FN-stöd öppnade en lokal där narkomaner kan byta ut sina sprutor mot rena. Svetlogorsk drabbades också av Tjernobyl-katastrofen. Fågelvägen är det bara 15 mil till Tjernobyl.
Tidningen Region-Vestis chefredaktör Nikolaj Posedko tar emot mycket vänligt. Redaktionen är ett rum i en byggnad som också inhyser kommunens statistikavdelning som dock inte är känd för att lämna ut några siffror. Redaktionen har två fungerande datorer, dessutom har chefredaktören en gammal bärbar dator. Det är bara sju personer som arbetar på redaktionen. Tidningen redigeras i InDesign 2.0 på en PC. Problemet med InDesign är att det åtminstone i den här versionen inte finns något ryskt avstavningsprogram.
Region-Vesti är den enda oberoende tidningen i Svetlogorsk och enligt Posedko också i hela Gomel-regionen med 1,5 miljoner invånare. Tidningen har motarbetats av makthavarna på olika sätt. Nu vågar inget tryckeri i länet ta emot tidningen för tryckning. I stället trycks Region-Vesti i Minsk, något som ökat kostnaderna markant. Därför har också sidantalet reducerats. Nu har tidningen bara åtta sidor i tabloidformat, och därav är hälften veckans tv-program. Tanken är dock att tidningen så snart som möjligt ska återgå till åtta nyhetssidor och fyra sidor tv-program. Tv-programmet är mycket viktigt eftersom människor som regel bara har råd att köpa en tidning, och då väljer de inte en tidning där det inte finns något tv-program.
Tidigare har KGB vid två tillfällen beslagtagit tidningens datautrustning som aldrig lämnats tillbaka. Tidningen har tidigare haft en upplaga på cirka 8.000 exemplar, nu är upplagan kring 3.000. Alla tidningars upplagor har minskat eftersom många inte har råd att köpa tidningar, men Region-Vesti har också haft problem med distributionen eftersom statliga affärer inte gärna säljer oberoende tidningar.
Bolaget som har förmedlat tidningen till butiker ute på landsbygden har nyss sagt upp avtalet. ”Tidningen är för dyr”, tycker bolaget. Priset är 350 rubel – ungefär 1 krona och 40 öre. Inte heller är det enkelt att låta någon sälja tidningen på gatan, då måste man skriva ett kontrakt och betala pengar till socialbyrån för tidningsförsäljarens pension, även om tidningsförsäljaren redan är pensionär. Och om man helt enkelt skulle sälja en bunt tidningar till en privatperson så får den personen inte sälja tidningarna vidare om han inte har licens för privat företagsamhet. En sådan licens kostar pengar, och det är en risk att betala pengar för en sådan licens samt för tidningarna, eftersom man ju inte kan veta om man lyckas sälja tidningarna.
Nyligen berättas en högt uppsatt person i stadens administration ha blivit rasande när han kom på besök till en statlig livsmedelsbutik och såg att affären också sålde den oberoende tidningen Region-Vesti. Personalen städade skyndsamt undan den obehagliga tidningen och lovade att inte längre saluföra den.
Vi går tillsammans igenom ett antal nummer av Region-Vesti. Jag pratar om att det behövs en huvudartikel på varje sida. Dessutom tycker jag att det inte är så bra att ha artiklar som fortsätter in i tidningen från förstasidan speciellt när tidningen har så få sidor. Det skulle gå att undvika med bättre planering av materialet. Vi tittar också på urvalet av fotografier. Tidningen har ingen fotograf, det finns en digitalkamera som reportrarna själva använder.
Ett annat problem är att skillnaden mellan nyhetsmaterial och kommentarer ibland är oklar inte bara för läsaren utan också för journalisterna. Men det största problemet är platsbristen. Sedan tidningen började tryckas i Minsk har man tvingats gå ner i format. En stor del av utrymmet täcks av korsord, horoskop, kalendarium över historiska händelser samt radannonser. Kvar blir två nyhetssidor. Men från och med nästa vecka ska tidningen bli större.
Nikolaj Posedko ber att jag ska försöka göra samma sak med Region-Vesti som jag gjort med Narodnaja Volja, göra om ett nummer helt och hållet. Vi kommer en liten bit på vägen och bestämmer att jag ska fundera vidare på hur förstasidan ska kunna göras mer flexibel. Kanske ska man införa puffar om tidningen återigen blir åttasidig.
På fredagsmorgonen intervjuar Nikolaj mig för sin tidning. Sedan fortsätter jag att jobba med redigeraren Dima. Vi redigerar in en artikel om valet i Azerbajdzjan som tidningens journalist Telman Masljukov skrivit. (Han är själv uppvuxen i Azerbajdzjan och var på plats under presidentvalet som valövervakare.) Först redigerade vi in texten enligt de nya principer vi diskuterat tidigare: lite större foto, artikeln ska vara huvudgrej i topp på en sida, vi lägger in ett citat i texten och använder ett par feta ingångar för att göra brödtexten mer lättläst. Sedan tar vi ett snack med atrikelförfattaren och ändrar hans överskriftsaktiga rubrik till det mer intressanta ”En säck röster för Alijev”. Resultatet blir rätt så bra.
Det hade behövts en dag till i Svetlogorsk, men alla verkar vara mycket nöjda med de lilla vi åstadkommit. Vi kommer överens om att jag tittar lite närmare på förstasidan och kommer med andra förslag när jag kommit hem och hunnit hämta mig. Halva redaktionen följer mig till busstationen och alla önskar att jag ska komma tillbaka så snart som möjligt.
Förutom det totala misslyckandet med Narodnaja Volja där det uppenbart inte fanns någon vilja till förändring anser jag att pilotprojektet hittills varit en framgång. De två tidningar som jag hade haft förhandskontakter med tog emot mig med ett stort intresse och välvilja. Också på Belorusskij Rynok som egentligen från början var en nödlösning lyckades jag enligt min mening få igång ett bra samarbete och skapa bra kontakter med chefredaktören och några medarbetare.
Några slutsatser
Det huvudsakliga problemet med projektet var att få i gång ett fungerande meningsutbyte med tidningarna redan före besöket i Vitryssland. I efterhand kan man konstatera att det hade varit bättre att satsa mindre tid och resurser på förhandskontakterna och mer på kontakterna efter besöket. De vitryska redaktionscheferna är uppenbarligen inte vana vid att arbeta i projektform med personer och organisationer som de sedan tidigare inte är väl bekanta med. Dessutom är det uppenbart att tidningarna inte gärna vill berätta om alla sina problem och planer över e-post eller telefon som lätt kan kontrolleras av regimen.
Väl på plats fick jag ganska snabbt bra kontakt med journalisterna på de olika redaktionerna och kunde forma min egen uppfattning om tidningarnas styrkor och problem. Diskussionerna på redaktionerna var mycket givande, och jag kommer också i fortsättningen att ha kontakt med kollegerna i Vitryssland. Projektets ramar ger dock inte möjlighet till någon mer omfattande konsultverksamhet efter besöket, något som kunde ha varit till stor nytta framför allt för den minsta av tidningarna, Region-Vesti.
Om ett motsvarande projekt återigen blir aktuellt igen anser jag därför att man borde satsa mer resurser på efterarbetet och fortsatta kontakter. I stället för tre dagars besök borde man planera att man tillbringar åtminstone fyra dagar på varje redaktion. Också återbesök på åtminstone några av redaktionerna skulle enligt min mening vara till stor nytta.
Dessutom anser jag att man i fortsättningen framför allt borde koncentrera sig på provinsen. Skillnaden mellan provins och huvudstad är enorm i Vitryssland, och detta gäller inte minst massmedier. I Minsk har de oberoende massmedierna stöd av varandra, BAZj, utländska diplomater och korrespondenter. I provinsen finns bara KGB och de lokala makthavarna som båda fungerar som presidentens förlängda arm.
Bara det faktum att det kommer någon utifrån och visar intresse för den lokala oberoende tidningen är viktigt för journalisterna, det visar att deras arbete har betydelse och att de inte är bortglömda. (Både Gazeta Slonimskaja och Region-Vesti skrev om mitt besök.) Samtidigt är det bra att de lokala makthavarna ser att världen utanför bryr sig om det som händer i Vitryssland och att de kan räkna med viss internationell uppmärksamhet ifall de vidtar åtgärder mot den oberoende pressen. Det är också viktigt att det tydligt framgår vad besöket från utland gick ut på och att det på inget sätt handlar om något otillbörligt finansiellt stöd till tidningarna.
Om det blir någon fortsättning på projektet borde man därför i första hand planera besök på två nya regionala tidningar, gärna i närheten av Slonim och Svetlogorsk. Då kunde man tillbringa fyra dagar på varje redaktion samt lägga till en dags återbesök på Gazeta Slonimskaja och Region-Vesti. Samtidigt borde man förbättra urvalsprocessen så att det redan från början är klart vad besöket går ut på och att redaktionen i fråga verkligen är intresserad av samarbetet.
Projektets centrala idé är att en professionell rådgivare som kommer utifrån kan hjälpa redaktioner i Vitryssland att se sitt arbete ur ett nytt perspektiv. Det kan vara lättare för en utomstående att se både problem och nya möjligheter, samtidigt som det är till stor nytta för vitryska journalister att få en inblick i hur deras kolleger i väst arbetar. Projektet ska givetvis leda till förbättringar i vitryska oberoende tidningars sätt att arbeta. Dessutom låter projektet förhoppningsvis både vitryska journalister och lokala makthavare i Vitryssland förstå att den oberoende pressen är viktig och uppmärksammas internationellt. I det sammanhanget är alla sorters internationella kontakter av yttersta vikt framför allt för mindre oberoende tidningar ute på den vitryska landsbygden.
På alla tre tidningar som jag besökte ansåg chefredaktörerna att mitt besök hade varit till stor nytta och bad att jag skulle återvända. Därför hoppas jag att det blir en fortsättning på projektet.
