Sydsvenska Dagbladet 2004-04-03
Chefredaktören Nikolaj Posedko var kallad till KGB när han beslutade att söka asyl i Sverige.
Av Kalle Kniivilä
Stockholm. I Nikolaj Posedkos hemtrevliga trea i Svetlogorsk ringer telefonen oupphörligen. Det är vitryska KGB som ringer och undrar vart han har tagit vägen. Själv sitter den före detta chefredaktören på sin säng på en flyktingförläggning utanför Stockholm och undrar vad han ska göra nu.
– Det känns väldigt kluvet. Jag hade bestämt mig för det här, men natten innan jag skulle söka asyl låg jag bara och funderade, jag kunde inte sova, jag kunde inte äta någonting på morgonen. Alldeles nyss var Nikolaj Posedko ägare av och chefredaktör för den oberoende lokaltidningen Region-Vesti i staden Svetlogorsk i sydöstra Vitryssland. Nu finns tidningen inte längre.
– Det finns överhuvudtaget ingen oberoende tidning kvar i hela Gomel-området med 1,5 miljoner invånare. Myndigheterna har gjort allt för att stoppa oss, och till slut har de lyckats, säger Nikolaj Posedko.
De flesta tidningar och tv-kanaler i Vitryssland styrs av staten eller lokala makthavare. De statliga massmedierna får kraftiga subventioner, men måste i gengäld stryka makthavarna medhårs. Det gjorde inte Nikolaj Posedkos tidning. – Nästan varje månad kallades jag till stadsstyrelsen för en uppläxning: ”så där ska ni inte skriva, det är inte vad läsarna behöver, du kan väl skriva om trevligare saker”, sade de. Men de ville inte dra mig inför rätta, för det som stod i tidningen var sant.
Region-Vesti skrev om det utbredda drogmissbruket i Svetlogorsk, om den enorma aidsepidemin i staden, om missförhållanden och maktmissbruk. En gång fick tidningen tag i en lång lista över dyrbara presenter som både statsägda och privata företag mer eller mindre frivilligt överlämnat till stadens makthavare.
– Efter den artikeln gjorde de en stor utredning. Inte om presenterna, utan vem som hade läckt ut dokumentet
Inte ens polisen ville berätta någonting om brottsutredningar om den oberoende tidningen frågade. Tidningen skulle ju kunna skriva fel saker.
– Vi fick i alla fall ett officiellt svar från polisen. Det stod att polisen lämnar all nödvändig information till den andra tidningen, och där kan vi få reda på det vi behöver veta, säger Nikolaj Posedko och ler lite snett.
Det kunde hända att tidningens datorer eller annan utrustning beslagtogs. Att få tillbaka någon utrustning var det inte tal om. När redaktionen tyckte sig ha anledning att vänta ett tillslag gömde man därför datorerna på olika håll i staden.
Förra året vägrade plötsligt alla tryckerier i närliggande städer att befatta sig med Nikolaj Posedkos tidning. Tryckerierna ägs av staten, och tryckeridirektörer som trycker olämpliga tidningar kan lätt få sparken.
När Nikolaj Posedko till slut ändå hittade en modig tryckeridirektör i huvudstaden Minsk tog makthavarna kring årsskiftet till grövre artilleri. Först förbjöds statligt ägda affärer och tidningskiosker (det finns knappt några andra) att sälja tidningen. Sedan vägrade posten att ta emot betalning för prenumerationer och bära ut tidningen till prenumeranterna. Hyreskontraktet för redaktionslokalen sades upp, och till slut tappade också den siste tappre tryckeridirektören modet och vägrade att trycka tidningen. Nu är Region-Vesti historia.
– Åren med tidningen har varit den lyckligaste tiden i mitt yrkesliv. Man måste nog arbeta under sådana extrema förhållanden för att förstå vilken sprängkraft det ligger i sanningen, säger Nikolaj Posedko.
Trakasserierna mot Posedko slutade inte efter att tidningen lagts ner. Inget företag vågade anställa honom, och på nätterna ringde okända män som tyckte att han skulle sluta gräva i saker som inte angick honom.
Samma dag som Nikolaj Posedko sökte asyl i Sverige var han kallad till ett möte med KGB. Vad det mötet skulle handla om vet han inte, och det ville han slippa få reda på. Men att stanna i Sverige var inget lätt beslut.
– Jag älskar verkligen mitt land, och jag har arbetat för att väcka landet ur den här konstiga mardrömmen. Men jag vill också att människor i utlandet ska veta vad som pågår i Vitryssland.
Yttrandefriheten är hotad
Vitryssland är det land i Europa där det fria ordet är minst fri. Nästan alla massmedier ägs och styrs hårt av myndigheterna. Kritik av makthavarna och framför allt kritiska uttalanden om president Aleksandr Lukasjenko kan leda till åtal. I slutet av mars inleddes en förundersökning mot oppositionsledaren Anatolij Lebedko efter att denne kritiserat presidenten i en rysk tv-intervju. Enligt myndigheterna har Lebedko gjort sig skyldig till förtal.
Ryska alltför frispråkiga tv-kanaler har plockats bort från vitryska marksändare och kabeltevenätet. Ett antal oberoende och oppositionella tidningar har stängts eller tvingats lägga ner sin verksamhet och journalister som riktat alltför skarp kritik mot Aleksandr Lukasjenko har dömts till straffarbete.
Skolorna har nyligen återinfört ideologisk undervisning av sovjetisk modell och alla klassrum i landets alla skolor pryds nu av ett porträtt av president Lukasjenko.
