Det är en grå novemberdag år 1991 i Georgiens huvudstad Tbilisi. Sovjetunionen håller på att ta slut men finns ännu på pappret. Det råder brist på mat, värme och säkerhet i Tbilisi. Vi är ett tiotal journalister från Moskva som sitter i president Zviad Gamsachurdias väntrum i parlamentsbyggnaden, och på innergården står pansarfordonen på rad. Efter lång väntan får vi veta att presidenten inte har tid att träffa oss. Han har viktigare saker att ta hand om, exempelvis gerillakriget i Sydossetien.
Gamsachurdia har bara några veckor kvar vid makten. Snart blir det inbördeskrig i hans land och han tvingas gömma sig i Tjetjenien hos separatistpresidenten Dzjochar Dudajev. Det vet vi inte när vi samma eftermiddag kör i väg norrut, mot Tjetjenien.
Den lilla sovjetiska minibussen brummar försiktigt längs den stora kaukasiska militärvägen som de ryska tsarerna låtit bygga på 1800-talet för att kuva de kaukasiska folken. Vägen är ännu i dag den viktigaste kommunikationsleden mellan Ryssland och södra Kaukasus, men huruvida de kaukasiska folken är kuvade råder det delade meningar om.
Vyerna från den slingrande bergsvägen är vackra och det georgiska vitvinet utmärkt, men det är tur att chauffören inte är alltför törstig. Ett litet styrfel skulle kunna vara ödesdigert.
Vid gränsen mot Nordossetien stoppas vi av georgisk polis, det är inte säkert att köra över gränsen på natten, och speciellt inte med georgiska skyltar, får vi veta. Vi fortsätter resan nästa morgon i två falskskyltade personbilar och passerar gränsen till det ryska Nordossetien utan incidenter. I huvudstaden Vladikavkaz står ett pansarfordon utanför ossetiska folkfrontens högkvarter.
Det sovjetiska inrikesministeriet har parkerat sina pansarfordon vid gränsen mot Ingusjien, här har det nyligen varit strider mellan osseter och ingusjer. Bilen med nordossetiska skyltar släpps igenom, bilen med estniska skyltar stoppas men släpps efter lite dividerande – det fanns ju inga vapen i bilen.
På andra sidan gränsen finns inga sovjetiska trupper kvar. Vi stannar i Ingusjiens huvudstad Nazran och talar med en gammal man som berättar hur det gick till när Stalin 1944 deporterade alla ingusjer och tjetjener till Centralasien. Så fortsätter vi till Tjetjeniens huvudstad Groznyj där en stor del av den manliga befolkningen verkar gå omkring med automatvapen på axeln.
En livvakt med automatvapen står också bakom Tjetjeniens president Dzjochar Dudajev när han lägger ut texten för oss utländska journalister.
– Vi tjetjener har enligt traditionen alltid haft rätt att bära vapen. Ändå är det aldrig någon som dödas, hävdar Dudajev.
Tretton år senare ligger presidentpalatset i Groznyj i ruiner. Dzjochar Dudajev sprängdes i bitar i april 1996 när en rysk missil lyckades rikta in sig på hans mobiltelefon. Fler än hundra tusen människor har dödats i konflikterna i Kaukasien det senaste årtiondet, men ingen av konflikterna verkar vara närmare en lösning nu än 1991. Snarare tvärtom.
Kalle Kniivilä
Sydsvenskan 2004-09-19
