Situationen för oberoende tidningar i Vitryssland har ytterligare försämrats under det gångna året. Men det är fortfarande viktigt för makthavarna att göra sken av att den ordning och reda som råder i landet inte är diktatur – alla åtgärder mot oberoende tidningar genomförs under laglighetens täckmantel och inga tidningar stängs definitivt eftersom det skulle väcka för stor uppmärksamhet. Under dessa förhållanden är det av yttersta vikt att internationella kontakter och stödinsatser till förmån för oberoende tidningar ute i den vitryska provinsen fortsätter och om möjligt förstärks.
“Vi måste visa allmänheten under den närmaste framtiden vad de håller på med här, hur de försöker göra våra flickor till prostituerade, hur de matar vårt folk med knark, hur de sprider homosexualitet i Vitryssland och vilka metoder de använder.”
(President Aleksandr Lukasjenko om EU den 30 september 2004)
Under november 2004 var jag tjänstledig från mitt ordinarie arbete på Sydsvenska Dagbladet för att ta hand om ett SIDA-stött projekt i Vitryssland. Projektet administreras av Fojo, fortbildningsinstitutet för journalister vid högskolan i Kalmar, och det handlar om professionell rådgivning till oberoende vitryska tidningar. I oktober 2003 besökte jag tre redaktioner, en i Minsk, en i Slonim och en i Svetlogorsk. Denna gång ville vi ha mer tid på varje redaktion och valde därför ut två tidningar, en i Volkovysk i västra Vitryssland och en i Slutsk strax söder om huvudstaden Minsk i centrala Vitryssland.
Projektets centrala idé är att en professionell rådgivare som kommer utifrån kan hjälpa redaktioner i Vitryssland att se sitt arbete ur ett nytt perspektiv. Det kan vara lättare för en utomstående att se både problem och nya möjligheter, samtidigt som det är till stor nytta för vitryska journalister att få en inblick i hur deras kolleger i väst arbetar. Projektet ska givetvis leda till förbättringar i vitryska oberoende tidningars sätt att arbeta. Dessutom låter projektet förhoppningsvis både vitryska journalister och lokala makthavare i Vitryssland förstå att den oberoende pressen är viktig och uppmärksammas internationellt. I det sammanhanget är alla sorters internationella kontakter av yttersta vikt framför allt för mindre oberoende tidningar ute på den vitryska landsbygden. Under det gångna året har villkoren för oberoende tidningar i Vitryssland blivit allt svårare samtidigt som den statliga propagandaapparaten ständigt skruvar upp volymen. Detta blev speciellt tydligt inför höstens folkomröstning vars resultat gav president Lukasjenko möjlighet att ställa upp i kommande presidentval så många gånger han vill. Förutom den mycket omfattande propagandaverksamheten uppmärksammande utländska observatörer också många tecken på valfusk.
Redan i början av året bestämdes det att höstens besök i Vitryssland skulle genomföras först efter valdagen. Att det förutom parlamentsval också skulle genomföras en folkomröstning om grundlagsändring blev känt först i början av september. Strax efter gisslandramat i Beslan höll Lukasjenko en tal inför nationen, berömde stabiliteten i Vitryssland och utlyste folkomröstningen som skulle hållas samtidigt med parlametsvalet den 17 oktober.
Några veckor före folkomröstningen fanns det hos SIDA farhågor om att den politiska situationen i Vitryssland höll på att bli allt svårare, och det föreslogs att projektet skulle senareläggas. Till slut besämde SIDA dock att projektet skulle genomföras enligt planerna. Det var enligt mitt sätt att se ett riktigt beslut – projektet syftar till att stödja oberoende tidningar, och deras behov av stöd är störst just när den politiska situationen är som svårast. Ingen regering i Europa sätter i dag hårdare tyglar på den oberoende pressen än den vitryska, och just därför finns det ingen anledning för oss i Sverige att vänta på bättre tider.
Denna gång hade vi kontakt med FRRP (Fonden för utveckling av den regionala pressen) i Minsk för att välja ut lämpliga tidningar för besök. Förra året konstaterade jag att tre dagar på varje redaktion inte räckte till, därför utökade vi tiden till fyra dagar på varje ställe. Därmed fanns det bara tid för besök på två redaktioner. Efter långa diskussioner kom vi fram till att Mestnaja Gazeta i Volkovysk och Infa-Kurjer i Slutsk var de lämpligaste kandidaterna.
Mestnaja Gazeta valdes ut därför att den är en framgångsrik lokaltidning (upplaga 8.300 ex) som visat intresse för olika utvecklingsprojekt. Dessutom har Mestnaja Gazeta två oberoende lokalupplagor i närliggande städer, och även dessa lokalupplagor kan tänkas dra nytta av projektet. Infa-Kurjer är en något mindre tidning (4.200 ex) i en stad där tidningskonkurrensen är hård, men också den har visat stort intresse för utbildning och utveckling. Bland annat har en ung journalist från redaktionen med hjälp från FRRP genomgått en kortare journalistutbildning i Polen. Kontakten med FRRP inleddes några dagar efter folkomröstningen, när situationen i Minsk hade blivit lite lugnare. Det visade sig att FRRP hade mycket bra kontakt med tidningarna och det dröjde inte många dagar tills jag hade omfattande önskelistor från båda tidningarna.
Redaktionerna ville bland annat lära sig mer om hur man på ett bättre sätt kan planera arbetet, vad en nyhetsartikel bör innehålla, hur rubriker ska se ut, hur man ska göra för att få fram bra illlustrationer och mycket annat. En mycket betecknande fråga var denna: “Vilka är de viktigaste skillnaderna mellan en nyhetsartikel och en reklamartikel.”
Jag hade redan tidigare haft tillgång till några nummer av de aktuella tidningarna, och genom FRRP fick jag snabbt en hög nya tidningar som jag studerade ingående. Många av problemen var likartade som förra året – rörig layout och ofta intetsägande rubriker som dessutom ibland inte hade någon täckning i texten. Också artiklarna saknade ibland den typ av struktur som vi i Sverige är vana vid – faktauppgifter som ur min synpunkt var ytterst viktiga kunde dyka upp mot slutet av texten eller bara finnas i en faktaruta med mikroskopiska bokstäver. Ett ytterligare problem med Infa-Kurjer var att tidningens annonsavdelning var alltför duktig med att sälja annonser på förstasidan – ibland blev det bara ett litet hål med oregelbunden form kvar för redaktionellt material.
När jag som bäst höll på med att studera materialet rapporterade oberoende vitryska medier att informationsministeriet förbjudit Mestnaja Gazeta att komma ut i en månad på formella grunder. En av de formella orsakerna var att det saknades ett licensnummer i en av annonserna, men den egentliga orsaken var förmodligen skriverier som inte gillades av makthavarna. Bland annat hade Mestnaja Gazeta nyligen skrivit om en annan tidning som stoppats av informationsministeriet. När det dessutom visade det sig att chefredaktör Andrej Sjentorovitj hade påbörjat en hungerstrejk för att protestera mot informationsministeriets beslut började jag undra om vi borde byta fot och åka till någon annan tidning i stället, men FRRP tyckte att det det skulle gå bra att fortsätta med Mestnaja Gazeta ändå. Medan jag fortsatte att förbereda mig inför besöken på redaktionerna fick Sjentorovitj besök av det oberoende journalistförbundet BAZj:s ordförande Zjanna Litvina och andra journalister från Minsk som försökte övertyga honom att avbryta hungerstrejken. Makthavarna å andra sidan visade inget intresse för situationen.
Den 28 oktober tilldelades det oberoende journalistförbundet BAZj EU-parlamentets Sacharov-pris som ett erkännande för förbundets kamp för det fria ordet. Några dagar senare avbröt Sjentorovitj sin hungerstrejk efter att ha gått ner 15 kilo.
Mot Minsk
Resan mot Minsk börjar med flyg från Kastrup till Riga på morgonen den 17.11. AirBaltic har fina nya flygplan, men märkligt nog ingår inget att äta i biljettpriset. Svenska pengar har flygvärdinnan inte ens hört talas om, men jag lyckas ändå övertyga henne om att 60 kronor är ganska mycket pengar för juice och en ostsmörgås. Efter många om och men får jag till och med tillbaka en liten lettisk slant som jag senare stoppar i en samlingsbössa för SOS-barnbyar på flygplatsen i Riga.
Redan i Lettland är det lite snö på marken på sina håll. Flygplatsen i Riga är fin och modern men det är väldigt lite folk här. Medan jag väntar kallar högtalarna efter två kvinnor med ryska namn som ska flyga till Manchester men som tydligen har kommit bort någonstans. Först talar hallåan bara lettiska. När kvinnorna inte dyker upp kallar en mansröst på dem på ryska, med lettisk brytning. När kvinnorna ändå inte visar sig blir den kvinnliga hallåan desperat och börjar också hon tala ryska, med brytning. Det är sista anrop minst tre gånger, vad som händer sen vet jag inte för vår gate öppnas. Planet från Köpenhamn till Riga var ett stort jetplan, från Riga till Minsk är det ett mindre propellerplan av märket Fokker. Jag försöker spana efter gränsen, men kan inte se någon tydlig skillnad. Vi flyger troligen också över en bit Litauen innan vi kommer in i vitryskt luftrum.
Framme i Minsk framgår det med all önskvärd tydlighet att om sovjettiden på alla sätt och vis är slut i Baltikum så är det en hel del gamla traditioner som fortfarande lever kvar i Vitryssland. När planet landar ställde sig två gränsvakter vid trappan, en man och en kvinna. Mannen har en uniformsmössa som påminner både om sovjetisk militär och Tsarryssland. Den sovjetiska terminalkolossen i betong är i bedrövligt skick jämfört med den nybyggda terminalen i Riga, men kanske ändå i bättre skick än förra gången.
Medan vi står i kön till passkontrollen roar två engelska medpassagerare sig med att titta ut genom fönstret och skratta åt gubbarna som kastar ut bagaget ur flygplanet på ett lastbilsflak. Varje väska kastas högt i luften och gör ett par kullerbytor i luften innan den hamnar på flaket. Gränsvakterna håller koll på att ingen har gömt sig i eller mellan väskorna.
Passkontrollen tar sin tid, och när det blir min tur tar den så lång tid att jag redan är säker på att någon snart ska komma och föra mig åt sidan. Gränsvakten knappar på sin dator och bläddrar i sina papper, men till slut stämplar han visumet och släpper mig igenom. Från sidan kan man se att gränsvakten får fram ett passfoto och en hel del text också om nästa person i kön på sin skärm.
I tullen inga problem, jag frågar tulltjänstemannen om jag borde skriva tulldeklaration eftersom jag har en bärbar dator med mig. Han frågar om jag är lettisk medborgare, vilket jag inte är, inte för att jag vet vad det skulle ha för betydelse. I alla fall tycker han att det inte behövs någon deklaration.
Efter tullen möter Arkadij från FRRP mig, vi går i väg till hans bil och körde direkt i väg mot Volkovysk. Det visar sig att Arkadij tidigare jobbat med en tv-bilaga som Fonden gjort åt ett antal regionala tidningar, men bilagan lades ner våren 2003 efter diverse problem. Huvudproblemet var att det är många olika kanaler som visas i kabelnäten i olika städer, och det var omöjligt att få plats med alla – då hade bilagan blivit för tjock och dyr.
Nya problem för Mestnaja Gazeta
När vi vid halvåttatiden på kvällen kommer fram till Volkovysk och träffar chefredaktör Andrej Sjenterovitj tar han emot oss mycket vänligt. Han verkar inte alls utmärglad efter sin hungerstrej, snarare tvärtom, men det visar sig att han har fått ett nytt problem. Just denna dag skulle Mestnaja Gazetas nya nummer ha kommit ut efter en månads påtvingat uppehåll. Men när halva upplagan redan var tryckt upptäckte tryckeriet en olämplig mening i tidningen och stoppade maskinerna. De tryckta tidningarna låstes in, ett enda exemplar lyckades tidningens folk rädda och ta ut från tryckeriet. Sjenterovitj håller på och försöker hitta ett annat tryckeri som skulle ta sig an hans tidning. Han säger att han redan hade börjat överväga att trycka tidningen i Smolensk, i Ryssland.
Redaktionen finns i hyreslokaler på andra våningen i ett gammalt hus som tillhörde judar före kriget. Hela gator i staden beboddes av judar som sedermera dödades av nazisterna, men på något sätt klarade sig de som äger huset där redaktionen nu finns. Före kriget tillhörde Volkovysk Polen precis som stora delar av nuvarande västra Vitryssland, och det syns tydligt i gatubilden.
Redaktionen består av tre små rum: ett rum för redigerarna, ett rum med chefredaktörens bord, två datorer och ett minimalt mötesbord, samt ett lunchrum med mikrovågsugn, handfat (dock utan vattenkran och avlopp) och en hylla med lite matvaror. Det sistnämnda rummet används av reportrarna när de vill ringa telefonsamtal i fred. Redaktionen har en enda telefonlinje.
Mestnaja Gazetas upplaga för Volkovysk trycks i över 8.000 exemplar i en stad som har 48.000 invånare. Det är bästa resultatet i hela Vitryssland, säger Sjentorovitj, och han tror att det är därför makthavarna vill stoppa honom. Tidningen har blivit alltför stor och populär jämfört med den statliga konkurrenten.
Hotellet i Volkovysk är nyrenoverat, precis som stora delar av fasaderna i centrum, eftersom den statliga skördefesten med besök av presidenten i år hölls i Volkovysk. Medan presidenten var i staden var det förbjudet för dem som bor kring torget vid Leninstatyn att titta ut genom fönstret eller ens röra vid gardinerna. Presidentens säkerhetstjänst skulle kunna uppfatta det som ett attentatsförsök. Men det var inte heller lämpligt att skriva om säkerhetsåtgärderna i tidningen, det skulle ju kunna uppfattas som om presidenten var rädd för attentat. Därför blev artikeln i tidningen ganska konstig – den ansvarige byråkraten försökte förklara att det var bäst att folk inte öppnade fönstren och tittade ut på folkfesten, för de skulle ju kunna trilla ut. Och hur skulle det dessutom se ut om alla tittade ut genom fönstren, undrade han – ordning och reda ska det ju vara. Fyra nätter i ett litet rum kostar en utlänning närmare en halv miljon vitryska rubel. Två hundra dollar. Men rummet är helt OK, en helt ny färg-tv av det vitryska märket Vityaz som dock kräver ett par minuter av uppvärmning innan den visar något, varmt vatten ur kranarna, och man fryser inte. Nymålat, nytt golv och nya möbler dessutom.
På tv håller Lukasjenko låda, han har precis undertecknat resultaten av parlamentsvalet och folkomröstningen. Därefter har han hållit ett maratontal på två timmar inför det nya parlamentet och nyhetssändningen består huvudsakligenav en kort sammanfattning av hans tal. Sammanfattningen tar ungefär tre kvart och presidenten hinner avhandla alla viktiga ämnen. Det finns gott om vackra unga kvinnor i Vitryssland tycker han, så varför är det utländska fotomodeller som syns på reklampelarna? Och har statliga bilinspektionen inget vettigare för sig än att införa konstiga regler, exempelvis att bilisterna ska köra med strålkastarna på också dagtid.
“Solen skiner, det är ljusan dag, inga problem med belysningen, och så måste bilisterna köra med lamporna på och irritera alla. Och vem har förresten gett dem lov att ändra trafikföreskrifterna”, frågar presidenten retoriskt. Inte han i alla fall, uppenbarligen, trots att det är han som skrivit under den gällande föreskriften. Tydligen förekommer det fortfarande alltför många egna initiativ inom förvaltningarna, men det ska nog presidenten ta i tu med. Flera ministrar får veta hut medan parlamentsledamöterna sitter och lyssnar snällt. Efteråt visar statstelevisionen hur den populära presidenten minglar med parlamentsledamöterna som är överförtjusta.
Reklamskyltarna med franska kvinnor plockas givetvis ner nästa dag, och det tar inte heller många dagar innan trafikföreskrifterna är ändrade så som presidenten önskar. Men under tiden roar vi oss med att kolla hur många som fortfarande kör med halvljus på dagtid: de har uppenbarligen inte tittat på presidentens tal.
Hotellet är i lyxklass – sängen var bekväm och jag frös inte på natten. Ute är det grått, det har kommit blöt snö som har regnat bort. Morgonnyheterna på statstelevisionen börjar i Chile där antiglobalister har demonstrerat och polisen har tvingats använda vattenkanoner. I Egypten äter gräshoppor upp allt. I Vitryssland ska importen av socker begränsas eftersom folk har fått för sig att de kan föra in socker från EU- länder inte för eget bruk utan för export till Ryssland. Detta diskrediterar den gemensamma ekonomiska zonen med Ryssland, säger nyhetläsaren och ser allvarlig och bekymrad ut när hon tittar in i kameran. Dessutom ska det vara skördefest i ännu en stad, och av någon anledning är inslaget om skördefesten på vitryska, kanske för att en skördefest är en lagom provinsiell tillställning. Allt annat är på ryska. Fast något annat har det inte hänt i Vitryssland denna morgon.
Det går inte att betala hotellrummet med kreditkort trots att det finns ett Visa-klistermärke på hotellets dörr och på receptionens glasfönster. Men vad gör det, jag ska ändå växla. Först går jag till posten, där finns det inga vykort som man får skicka utan kuvert och överhuvudtaget inga med bilder från Volkovysk. Jag köper några andra, med bilder från olika håll i närheten. Allting verkar ha rustats upp inför skördefesten, både postkontoret och banken på andra sidan gatan är i fint skick. Och intill ingången till banken finns en bankomat, den första i staden. Fast nu finns det redan några stycken till. När jag kommer tillbaka betalar jag hotellrummet med en hög vitryska sedlar och frågar om det finns något ställe där man kan äta frukost. Efter några telefonsamtal visar det sig att hotellets restaurang är öppen, trots att lamporna är släckta och trots att skylten på dörren hävdar att restaurangen öppnar klockan 12.
Efter frukosten kommer redaktionens väl inkörda Mercedes och hämtar mig. På redaktionen träffar jag chefredaktör Sjentorovitj, men han är ytterst upptagen med tryckeriproblem – och polisen. Han är kallad inför rätten i dag klockan 15, han anklagas för att ha genomfört en osanktionerad demonstration eftersom det har hängt lappar i redaktionens fönster där det stod att han hungerstrejkar i protest mod beslutet att stoppa tidningen i en månad. Rätten kan komma att döma honom till 15 dygn i arresten. Men han tänker inte dyka upp i rätten eftersom han inte har fått kallelsen i sina händer. Om han väl får det tänker han först kräva en advokat innan han går med på att komma till rätten.
Men i dag är det tryckeriet som är problemet. Sjentorovitj åker runt i området, men de som bestämmer hinner tydligen varna alla tryckerier i förväg, ingen vågar trycka tidningen. Sjenterovitj menar att det börjar lukta Smolensk. Ryssland, med andra ord. Där trycker man gärna tidningen, men pappersexercisen för att ordna valutakonto och allt annat nödvändigt tar två veckor. Vad ska hända under tiden?
Under tiden ringer folk till redaktionen och undrar om det inte ska komma någon tidning. Som svar får de veta att tidningen kanske kan tryckas i morgon. Medan Sjentorovitj fortsätter att åka runt till tryckerier i länet jobbar jag med journalisterna på redaktionen. Vi tittar i Sydsvenskan och andra svenska tidningar, pratar om hur arbetet är organiserat hos oss. Sedan analyserar vi strukturen i Mestnaja Gazeta och funderar på vad som hör vart och varför, tittar på ett omgjort nummer av Narodnaja Volja och en sida ur Mestnaja Gazeta som jag också gjort om. Vi äter lunch på redaktionen. Sedan gör vi om sidan två i sista numret av Mestnaja Gazeta, numret som trycktes men aldrig kom ut. Det tar sin tid, men det kanske kan vara till nytta. Ute är det regn och rusk. Sjentorovitj dyker upp vid åttatiden och berättar att han ännu inte har hittat något tryckeri.
Vid halvniotiden är jag tillbaka på hotellet. Efter tv-nyheterna läser en ung, välklädd och ironisk man en kommentar som går ut på att den enda vitryska oppositionsrörelsen är oppositionsledarna som rör sig mellan olika utländska ambassader och hämtar pengar. Kommentaren illustreras med sedelpressar som trycker dollarsedlar. För att stärka sin argumentation citerar kommentatorn ur oberoende tidningar – dagen innan har Narodnaja Volja publicerat en kritisk artikel om oppositionen.
På fredagsmorgonen berättar vitryska tv-nyheter att också införseln av choklad kommer att begränsas efter nyår för att hjälpa den inhemska chokladindustrin. När importen minskar kan de inhemska fabrikerna höja sin produktion så att de använder 80% av kapaciteten. Dessutom kommer det att finnas fler sorter av inhemsk choklad i affärerna. Vad som händer med priserna säger nyheterna inget om, inte heller hur mycket av sin kapacitet de inhemska chokladproducenterna nu använder, eller varför de inte kan konkurrera med utländska producenter med lika villkor.
Det ser nästan ut som en tanke när det några dagar senare dyker upp ett argt läsarbrev på förstasidan i statliga rikstäckande tidningen Sovetskaja Belorussija. Läsaren är upprörd över all dålig utländsk chocklad som finns till salu i butikerna. Den utländska chockladen är egentligen ingen chocklad alls, kan inte staten göra något för att stoppa det här oskicket med falsk chocklad i butikerna. Det är nästan som på gamla goda sovjettider – alltid finns det något lämpligt läsarbrev att sätta in när partiet har ändrat kurs, och finns det inte så går det också att ordna.
Redaktionsbilen är upptagen eftersom chefredaktören åker runt och letar efter någon som vågar trycka tidningen. Jag går till redaktionen och fotograferar lite på vägen. De centrala delarna av staden är ganska trevliga, det finns många gamla gatuhus och trähus kvar, även om en del är i dåligt skick. De flesta husen längs huvudgatorna är ommålade och ytligt reparedade, gatorna är i bra skick och trottoarerna är nyligen stenlagda. Det gick uppenbarligen åt en hel del pengar ur stadens och statens budget för att putsa upp staden in för höstens nationella skördefest som i år ordnades i Volkovysk, och det hävdas att alla fortfarande är skyldiga alla eftersom staten ännu inte har skickat några pengapåsar för att betala för kalaset. På redaktionen får vi snart veta att ännu ett tryckeri har vägrat att trycka tidningen och Sjentorovitj är på väg till nästa stad. Vi sätter i gång och pillar lite på förstasidan, sedan gör vi om sidan fyra med den anonyme kolumnisten Vovotjka och sidan tre med enkäten. Enkäten får bli enspaltig, och gråplattorna ska bort.
Vid lunchtid kommer Sjentorovitj tillbaka. Inget nytt, ingen vill trycka tidningen. Förberedelserna för att trycka i Smolensk i Ryssland är i full gång, men det tar fortfarande två veckor att få intyg från skattemyndigheterna, ett intyg som behövs för att öppna ett valutakonto. Utan intyg får man inte heller syssla med utrikeshandel. Vill ingen trycka tidningen i Vitryssland så blir uppehållet långt, nu har tidningen redan varit borta i fem veckor. Läsare ringer och knackar på med jämna mellanrum och frågar om det blir någon tidning.
På fredagseftermiddagen tittar Sjentorovitj på det vi har gjort och verkar ganska nöjd. Vi diskuterar länge om hur programsidorna ska se ut, och så småningom om allt möjligt annatt som har med tidningen att göra. Sjentorovitj tycker att seminarier och kurser inte tjänar mycket till eftersom de dels oftast är alltför teoretiska, dels glömmer folk snabbt och gör allting som de brukar när de kommer tillbaka till jobbet. Då är det mycket bättre att det kommer någon till redaktionen och hjälper konkret med saker som behöver utvecklas. Fast fyra dagar är egentligen för kort tid, menar han. Att hålla kontakt efteråt blir väldigt nyttigt, och återbesöket behövs abslut, tycker han.
På lördagsmorgonen är hotellrestaurangen stängd – det är ju lördag. Bäst att ge sig ut på stan och leta efter något att äta. Lite kallt ute, massor med folk på marknaden. På redaktionen tittar vi på texter i gamla nummer av tidningen och går ut en runda för att hitta nyheter. Men den största delen av tiden använder vi till att göra om hela senaste numret som aldrig kom ut. Under dagen får vi veta att den omgjorda tidningen ska gå i tryck när Sjenterovitj väl lyckas hitta ett tryckeri, han tycker att förändringarna är ett stort lyft, och dessutom är det rätt tid att byta design nu när tidningen har varit borta en månad. På kvällen bjuder Sjenterovitj redaktionen på middag på fin restaurang och försöker dricka mig under bordet, dock utan större framgång. Däremot har vi ytterst givande diskussioner under resans gång, desto mer givande ju senare kvällen lider.
På söndagsmorgonen känner mig lite trött eftersom jag kom i säng först efter halv tre. Stiger upp nio, packar och tittar på dagens avsnitt av Lukasjenko-tv. Glada kvinnor berättar vilket fint land Vitryssland är för kvinnor, alla kan förverkliga sig, det är ordning och reda, stabilitet och allt möjligt bra och trevligt. Ett typexempel på hur bra det går för kvinnor i Vitryssland är presidentens pressekreterare, en ung kvinna som ser snygg ut och gör som hon blir tillsagd. Det långa inslaget avslutas med att presidenten dansar vals med en ung studentska som ser överlycklig ut.
Taxi till redaktionen, äter frukost där och så fortsätter vi med omgörningen. På eftermiddagen bjuder Sjentorovitj på lunch på restaurang, medan vi äter tittar vi på kartor och diskuterar tidningssammanslagningarna i nordvästra Skåne och i Dalarna. Sjentorovitj funderar på att starta en eller flera nya tidningar, men just nu har han annat att tänka på. Han är ju kallad inför rätta eftersom han hungerstrejkat utan tillstånd från högre ort och rättegången ska nu hållas på tisdag. Att inte äta hade väl gått an om han inte hade hängt upp skyltar i redaktionens fönster, men eftersom han gjorde det sistnämnda anklagas han nu för att ha genomfört en demonstration utan tillstånd. Det kan bli höga böter, men han vill hellre att han sätts i fängelse i två veckor, det ger bättre publicitet och är billigare.
Både redaktionsbilen och en bil till har gått sönder under dagen, och det är svårt att få dem lagade eftersom det är söndag. Men till slut hittar Sjentorovitj en bil till. Vädret är dåligt och det är långt att köra, därför har Sjentorovitj anställt två taxichaufförer, en kör bilen till Slutsk och den andra kör tillbaka. Vi kommer i väg först vid åttatiden på kvällen. Sjentorovitj följer med och vi diskuterar hela vägen. Vi är framme i Slutsk strax före midnatt, jag fyller i en massa papper på hotellet, sedan träffar vi chefredaktören för Infa-Kurjer på redaktionen, han har väntat på oss hela eftermiddagen. Men det blir bara en kopp te på redaktionen, sedan är det bråttom tillbaka till hotellet eftersom dörren egentligen låses klockan halv ett. Fast damen i receptionen har lovat att inte somna före klockan ett eftersom vi bad henne snällt.
Kollaboratörer i informationskriget
I Slutsk kan man inte få frukost på hotellet ens på vardagar, men i gengäld hinner jag förbereda mig en stund. Ytterst intressant inslag om “informationskriget och kollaboratörerna” på statstelevisionen. Det visar sig att västliga länder och stora korporationer försöker invadera det vitryska “informationsområdet”, och det finns femtekolonnare också i Vitryssland. Undrar vem det kan vara. Borde spelat in speakerrösten. Vid tiotiden kommer Oleg från redaktionen och hämtar mig på hotellet.
På redaktionen hittar vi två tyska radiojournalister med en tolk, de förbereder ett stort program om pressen i Vitryssland för Deutschlandfunk. Redaktionen finns i en tvårumslägenhet i ett bostadshus. Det är väldigt bra ordning på allting, speciellt jämfört med redaktionen i Volkovysk. Sex journalister sitter vid var sin dator vid riktiga skrivbord. Men det är rätt så trångt.
Jag och chefredaktör Sergej Stankevitj besöker annonsavdelningen som finns i ett litet kontorslokal i en annan byggnad, en halv kilometer från redaktionen. Här fanns hela redaktionen fram till lite mer än ett halvår sedan, ett tiotal personer i ett enda rum. Nu är det tre personer som arbetar här och sysslar med annonsförsäljning och originaltillverkning. Vi diskuterar annonsmoduler och tittar på Sydsvenskan. Sedan besöker vi det lilla tryckeriet som finns i närheten. Här trycks Infa-Kurjer tre veckor av fyra. Det 24-sidiga numret som kommer i början av varje månad trycks i Minsk, eftersom tryckeriet i Slutsk bara kan trycka ett blad åt gången. De tidningar som trycks här måste bladas i för hand, och det tar tid också med den vanlige 20-sidiga tidningen.
Tillbaka på redaktionen jobbar vi med layout och rubriker. Jag skuggredigerar ett par sidor och visar alternativa ettor som jag gjort i förväg. Dessutom diskuterar vi en “artikel” som en tjänsteman har skickat in för att förklara ändringar i fjärrvärmetaxan. Ingen kan förstå vad det står i “artikeln”, men tjänstemannen kanske blir sur och inte längre vill lämna någon information om hans text inte publiceras.
Vi äter lunch bakom Leninstatyns rygg, i det gamla partihuset. Nu är det säte för verkställande kommittén, och i markplan finns en matsal som serverar golubtsy, ryska kåldolmar. Kåldolmar, sallad, bröd och mineralvatten kostar 2050 rubel. 6,90 kronor.
Vi fortsätter arbetet till halvsjutiden, sedan går jag till sparbanken och växlar till mig en halv miljon för att kunna betala för hotellet. Utlänningar betalar femdubbel taxa. Ryssar klarar sig med dubbel taxa, ukrainare ska betala tredubbelt.
Sedan är jag bjuden hem till Stankevitj på middag. Han bor i ett litet trevligt trähus en halv kilometer från hotellet. Senare dyker också Oleg från redaktionen upp, det är han som varit på journalistutbildning i Polen. Att lära sig förstå och tala polska var inget problem, tycker han – det är nästan som vitryska. Vi tittar på ryska tv-nyheter som berättar att Janukovitj vunnit presidentvalet i Ukraina med tre procents marginal. Hela östra Ukraina röstade på Janukovitj, Kiev och hela östra ukraina på Jusjtjenko. Folkmassor har samlats i Kiev för attt demonstrera mot valresultatet. NTV berättar först att Julija Timosjenko har uppmanat demonstranterna att storma presidentpalatset, men i nästa sändning dementeras uppgiften. Tillbaka till hotellet efter tio.
På tisdagsmorgonen går jag till redaktionen vid niotiden, köper frukost på vägen i en liten butik där man får plocka vad man vill ha själv. Ovanligt. Fast pålägg finns bara bakom disken. På redaktionen jobbar vi vidare med layout och text, diskuterar annonsmoduler och navigation på sidorna med radannonser. Ringer till Minsk och kommer överens om att jag kommer till Fonden vid 9-tiden på fredagsmorgonen, eftersom jag ska vidare till BAZj klockan 11. Jag får veta att Sjentorovitjs rättegång är uppskjuten till torsdagseftermiddagen. Det går en buss till Minsk klockan 15.10, får jag reda på. Några minibussar går det inte enligt tidtabellen, i alla fall inte vid den tiden på eftermiddagen. Fast den uppgiften visar sig senare vara felaktig. Lunch i partihuset, jag tar sjtji och youghurt förutom huvudrätten gulasch så maten kostar över tio kronor.
Ute på stan snöar det utan avbrott och snöröjarna hinner inte med. Oleg från redaktionen hjälper mig hitta leksaker till barnen. Det finns inte längre någon bokhandel i staden med 60.000 invånare, och på varuhusets bokavdelning finns bara läroböcker och kiosklitteratur samt några få gamla romaner. Få se om det blir någon stund över i Minsk för besök i en bokhandel. Jag hittar i alla fall den klassiska filmen “Ivan Iljitj byter yrke” som visas på tv varje nyår men som jag ännu inte sett. Och dataspel till barnen kostar inte mycket. Porträttbilderna på presidenten är också billiga men jag köper ingen. Efter jobbet är jag återigen bjuden hem till chefredaktören. Vi köper några flaskor öl på vägen. Ölet från bryggeriet i Slutsk är inte gott alls, det är däremot ölet från bryggeriet Krynitsa i Minsk. Speciellt Krynitsas Aleksandrya som är döpt efter presidentens hemby. På redaktionen ska vi i morgon diskutera Infa-Kurjers artikel om det lokala bryggeriet. Det går dåligt för bryggeriet som för närvarande använder bara 20% av sin produktionskapacitet. Men den väsentliga faktauppgiften får bara den reda på som läser fortsättningen på artikeln som börjar på förstasidan och dessutom hittar den lilla faktarutan där uppgiften står med mycket liten skrift på en gråplatta.
Vi tittar på två ryska och en vitrysk nyhetssändning. Situationen i Ukraina verkar oroväckande. Syrnitsa, blinierna med kvarg som vi får till efterrätt, är å andra sidan väldigt mättande. Och väldigt goda.
Onsdagsmorgonens vitryska tv-nyheter inleder inte med händelserna i Ukraina så jag byter till den ryska, relativt frispråkiga kanalen NTV. Det har inte blivit lugnare, snarare tvärtom. Frukost på redaktionen, sedan använder vi en timme till att diskutera artiklar i gamla nummer av Kurjer som jag läst. Allt är inte så enkelt som det kan verka. Ibland göms faktauppgifter längre ner i artikeln under intetsägande rubriker – läsarna hittar dem ändå, men skrikiga rubriker skulle kunna göra makthavare arga, hävdas det. Kanske det, men jag försöker argumentera för att så länge man bara lägger fram fakta finns det väl inget de kan invända mot. Men goda relationer till byråkraterna är enormt viktiga om redaktionen vill få ut någon information överhuvudtaget.
Sedan fortsätter arbetet med morgondagens nummer, jag sitter bredvid och diskuterar. Efter många diskussioner och telefonsamtal slipper tidningen trycka den obegripliga texten om den nya fjärrvärmetaxan, i stället har har reportern och redaktionscheffen Sergej Bogdasjitj efter långa våndor (“jag är ju humanist och ingen naturvetare”) fått fram en lång artikel som åtminstone är lite mindre krånglig. Men han kan inte hävda att det blir dyrare med fjärrvärme, eftersom ingen officiellt kan bekräfta det påståendet trots att alla vet att priserna går upp.
Jag föreslår Oleg att vi skriver en artikel till med utgångspunkt i faktauppgifter som vi själva kan ta fram. Han gräver fram sina gamla fjärrvärmekvitton och vi räknar ut att priset gått upp med 42% jämfört med samma tidpunkt förra året. Inflationen under samma tidsperiod uppgår till ca 10%. Så citerar han en upprörd pensionär som ringt tidningen efter att han utan framgång klagat på läckande fjärrvärmeledningar som släpper ut massor med ånga på hans gata. Svaret han fick från stadsadministrationen var att det inte fanns några pengar att laga ledningarna för. Pensionären undrar om han ska ställa sig på gatan i sin rullstol och be om allmosor för att få ihop pengar till ett nytt fjärrvärmerör. Ett citat från presidentens senaste tal rundar av artikeln på ett fint sätt – presidenten har ju sagt att boendekostnaderna måste sänkas och att det måste undersökas vart alla hyrespengarna egentligen tar vägen. Artikeln får inte plats i det aktuella numret eftersom Sergejs artikel är så lång, men den ska in nästa vecka, hoppas vi.
Mitt på dagen utflykt på stan, jag ser begravningsplatsen där de tiotusentals offren från det tyska koncentrationslägret är begravda. Tryckeriets gamla byggnad och två hus intill som byggdes under den tyska ockupationen har grunder som är gjorda av gravstenar från den gamla judiska kyrkogården. Judarna tvingades bära dit gravstenarna springande, de som inte orkade dödades på platsen.
Över lunchen frågar jag chefredaktör Stankevitj om han inte haft problem med makthavarna. Det visar sig att tryckeriet ville stoppa tidningen veckan före valet. Borgmästaren var tydligen rädd för att det skulle stå något otrevligt om honom som skulle kunna göra att han inte blev vald till parlamentet. Stankevitj visade utskrifterna där det inte stod något otrevligt och hotade att kalla på OSSE-folk från Minsk och stämma tryckeriet om inte tidningen kom ut eller om den blev försenad. Tryckerichefen lovade att tänka på saken, det var tydligt att han i sin tur skulle visa utskrifterna för någon. Förmodligen för borgmästaren och KGB. Därefter trycktes tidningen som vanligt.
På kvällen kommer alla till redaktionen, vi har gående bord och öl. Efteråt åker jag och Sergej Stankevitj och badar bastu hos en vän till honom. Vännen är inte hemma men bastun är fin, med finskt aggregat. Inget fel på huset heller, och husen omkring är lika lyxiga. Det är en märklig upplevelse att besöka ett lyxigt villaområde mitt i det grådaskiga Slutsk.
På torsdagsmorgonen diskuterar vi det nya numret som precis har kommit från tryckeriet. Oleg verkar ha jobbat halva natten med de sista småbitarna. I reklamavdelningens lokaler sitter pensionärer och skolbarn och sorterar de lösa bladen i lämpliga högar. Efter diskussionen på redaktionen åker Stankevitj och en till bilägare från redaktionen i väg och kör tidningarna till de olika kioskerna. Om det statliga kioskföretaget Belsojuzpetjat hade tagit hand om distributionen hade det tagit till nästa dag innan tidningarna kommit fram till kioskerna. Jag och Oleg gör ett antal varianter på en bättre etta, det blir fint med den nya artikeln om fjärrvärmepriserna och en bild på Leninstatyn som står framför fjärrvärmecentralen så att det ryker ur hans huvud.
Sedan lunch med de yngre redaktionsmedlemmarna som klagar på byråkratin på redaktionen. Stankevitj har fått med sig en massa papper och planer från diverse seminarier, och alla ska fyllas i. Efter varje nummer ska alla fylla i komplicerade formulär om kommande artiklar, gör man inte det så får man löneavdrag. Fast om man har fyllt i något och sedan inte gör det så får man större löneavdrag. Och varje morgon ska alla vara på redaktionen prick nio. Kommer man sent så blir det löneavdrag. Att man går hem klockan åtta fast man egentligen skulle gått redan klockan sex är ingen ursäkt – var och en får själv se till att klara sina arbetsuppgifter på utsatt tid. Och lönerna är givetvis dåliga.
Efter lunch gör vi en variant av en nyhetssida, dock kanske inte helt lyckad eftersom tiden inte räcker till. Till busstationen strax före klockan tre, bussen till Minsk ska gå tio över. Men det visar sig att det också går en privat minibuss som inte kostar mer men är snabbare.
Framme i Minsk strax före fem, vid hotell Belarus en halvtimme senare. 6000 ville taxin ha, kanske överpris men vad gör man. Storstad. I hotellfoajén håller TV på och intervjuar någon. Lämnar bagaget och går ut för att köpa böcker. I Volkovysk fanns två små boklådor men ingen tid, i Slutsk fanns inte ens en bokhandel. Men på Dom Knigi i Minsk finns allt. På ovanvåningen en utställning med ukrainsk litteratur. Också här intervjuar TV någon, denna gång om ukrainsk litteratur.
Hungerstrejken blev dyr
Tillbaka till hotellet och upp till lyxrestaurangen på 22:e våningen, bjuder mig själv på inläggningar, sjasjlyk och Carlsberg – ryskt eller vitryskt öl finns inte här, det är väl inte tillräckligt lyxigt. På kvällen ringer jag Andrej Sjentorovitj och får höra att han dömts till böter för sin olagliga hungerstrejk. 1.200.000 rubel kostade hungerstrejken, betydligt mer än han sparade in på maten. Ganska exakt 4000 kronor, det är en hel del pengar i Vitryssland.
På fredagsmorgonen lyxig frukost på 22:a våningen, därefter till Fonden där vi ska träffas klockan 9.00. Taxichauffören kräver 14.000 men jag betalar 12.000, för mycket det också. Det visar sig att chauffören kommer från Ukraina och vi diskuterar situationen där. Han kommer själv från östra Ukraina och berättar att hans släktingar kallats för “moskaly” (ett ukrainskt skällsord för ryssar) när det varit på semester i västra Ukraina, bara för att de talar ryska. Själv gillar han varken Janukovitj eller Jusjtjenko, de är gangstrar båda två, menar han. Fast å andra sidan, i Vitryssland är det ordning och reda eftersom det är presidenten själv som är den största ganstern, menar han och skrattar till.
Bra möte med Alena, Alesia och Murat på Fonden. Fonden håller på med ett antal intressanta projekt, förutom utbildningssamarbete med en polsk journalistutbildning har de bland annat ordnat seminarier i Minsk med en holländsk tidningskonsult som dock inte talar ryska. Fonden säger sig arbeta med praktiskt taget alla oberoende tidningar som finns i Vitryssland utanför Minsk, och många tidningar har fått konsulthjälp genom fonden. Det finns också planer på en gemensam hemsida där lokaltidningar ska kunna lägga ut sina bästa nyheter för användning i de andra tidningarna. Fonden är väldigt nöjd med samarbetet med FOJO och vill gärna samarbeta mer också med BAZj, men har haft dåliga erfarenheter. BAZj vill enligt dem gärna veta vad Fonden planerar, men berättar inte om sina egna planer.
Murat från Fonden var med på rättegången i Volkovysk och berättar om sina intryck. Han menar att chefredaktör Sjentorovitjs advokat borde ha förberett sig bättre. En springande punkt under rättegången var olagliga flygblad som någon okänd person tryckt upp och delat ut i brevlådor i Volkovysk. I flygbladen uppmanades stadsborna att ringa till beslutsfattare och klaga på att tidningen stängts och att valresultaten förfalskats. Speciellt graverande var det att det i flygbladen stod telefonnummer till flera lokala makthavare, däribland också hemtelefoner som är mycket hemliga. Det enda samband som fanns mellan Sjentorovitj och flygbladen var att det på redaktionen fanns ett par exemplar som anställda hittat i sina brevlådor och tagit med. Något exemplar hade legat framme på ett bord, och domaren försökte få reda på om det var ett bord som besökare hade tillgång till. “Säg att det var ett arbetsbord”, skrek Murat i salen, men advokaten hade inget svar till domarens fråga, och delvis därför dömdes Andrej Sjentorovitj till böter – han hade ju hjälpt till att sprida olagliga flygblad eftersom besökare kunde ha sett texten på redaktionen.
Strax före 11 kommer Arkadij och skjutsar mig till det oberoende journalistförbundet BAZj. Det finns inte längre någon skylt på kontorsdörren, bara kontorslokalens nummer. Kort möte med ordföranden Zjanna Litvina, vi diskuterar mest stora linjer, hur massmediernas situation utvecklats under det senaste året och vad som kan väntas hända härnäst. Framtiden ser inte ljus ut. I år har BAZj inte lyckats hitta något tryckeri som skulle vilja trycka förbundets tidskrift Abazjur. I stället har BAZj tryckt upp en liten upplaga av ett enda nummer på sin egen kopiator – för att inte förlora utgivningstillståndet måste BAZj ge ut åtminstone ett nummer av tidningen varje år.
Några dagar senare, när jag redan kommit hem, får jag reda på att informationsministeriet nu förbjudit den oberoende tidningen Birzja Informatsii i Grodno i tre månader. Tidningen har enligt ministeriet förolämpat presidenten genom att skriva att folkomröstningen om att låta Lukasjenko ställa upp i val så många gånger han vill var i strid med den gällande grundlagen.
Det som gör saken märklig är att chefredaktören redan varit inför rätta för samma artikel och dömts till ett högt bötesbelopp. Nu bestraffas tidningen en gång till för samma “brott”. Tre månaders avbrott precis när prenumerationerna ska förnyas är ett hårt slag för tidningen. Det är säkert bara ett sammanträffande att tidningen dagen före förbudet publicerade en spydig artikel om presidenten som inte har viktigare saker för sig än huruvida bilarna kör med halvljus eller inte.
Å andra sidan har Andrej Sjentorovitj till slut lyckats få sin tidning tryckt i Smolensk i Ryssland. Hur mycket dyrare det blir med transporter från Ryssland varje vecka och vad kostnaden kommer att innebära för tidningen återstår att se.
Några slutsatser
Det är helt tydligt att situationen för oberoende tidningar i Vitryssland försämrats under det gångna året. Det är inte omöjligt att stängningen av Mestnaja Gazeta och Birzja Informatsii är början på en ny våg av repressiva åtgärder mot fri press. Samtidigt är det uppenbart att internationell uppmärksamhet spelar roll för makthavarna i Vitryssland – alla åtgärder mot oberoende tidningar genomförs under laglighetens täckmantel och inga tidningar stängs definitivt eftersom det skulle väcka för stor uppmärksamhet. Då är det bekvämare att stänga en tidning i en eller tre månader, säga upp avtal om tryckning och hoppas att det räcker för att ta kål på de alltför frispråkiga tidningarna. Under dessa förhållanden är det av yttersta vikt att internationella kontakter och stödinsatser till förmån för oberoende tidningar ute i den vitryska provinser fortsätter och om möjligt förstärks.
Utvecklingsfonden FRRP:s arbete och planer visar att det trots de rådande förhållandena är mycket som kan göras inom ramarna för systemet. Utbildning av lokaljournalister på seminarier och kurser i Minsk och i utlandet är en viktig del i arbetet, men precis som chefredaktör Andrej Sjentorovitj tror också jag att rådgivning på ort och ställe bör vara en av prioriteterna så länge som regimen i Minsk tillåter det.
Inom ramarna för det nu aktuella projektet hade jag möjlighet att arbeta med varje redaktion under fyra dagar. Under den tiden lyckades vi göra en hel del förbättringar i tidningarnas utseende – en del av förändringarna träder i kraft direkt, en del kommer att ta längre tid att förverkliga. Också diskussionerna om rubriker och strukturen i nyhetsartiklarna var givande, men de kommer att kräva uppföljning under de följande månaderna fram till de planerade återbesöken på redaktionerna någon gång under våren.
Projektet fortsätter med regelbunden kontakt med redaktionerna i Volkovysk och Slutsk. Redaktionerna har åtagit sig att skicka nya nummer av sina tidningar som underlag för fortsatt diskussion och utvecklingsarbete under tiden fram till återbesöket.
Enligt min uppfattning har alla inblandade bedömt att projektet hittills uppnått sina målsättningar, och att det är önskvärt att fortsätta med liknande projekt även i framtiden.
