Det jag sagt betyder inte att Lukasjenko i dag försöker göra någon sorts hovnigning mot en “demokratisering” av staten under tryck från den västliga riktningen, från främmande stater. Absolut inte.
(Aleksandr Lukasjenko talar om sig själv i tredje person i sitt tal till nationen 23.5.2006.) Fler bilder från Vitryssland finns här
I april 2006 inledde Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko med pompa och ståt en ny, femårig presidentperiod – och sitt elfte år som president – efter ett presidentval som enligt oberoende bedömare var kraftigt manipulerat.
Valkampanjen inleddes redan i oktober 2004, när en folkomröstning ordnades för att ändra konstitutionen så att presidenten kan sitta ett obegränsat antal perioder. Under hösten 2005 tog valkampanjen fart såtillvida att förtrycket mot oppositionen, oberoende medborgarorganisationer och kritiska pressröster blev ännu hårdare än under de föregående åren.
I slutet av maj 2006 besökte jag Vitryssland för sjätte gången på tre år för att avsluta den tredje omgången av ett SIDA-finansierat utbildningsprojekt för vitryska journalister. Projektet administreras av Fojo, fortbildningsinstitutet för journalister vid högskolan i Kalmar, och det handlar om professionell rådgivning till oberoende vitryska tidningar.
Under besöket kunde jag konstatera att förutsättningarna för journalistiskt arbete i Vitryssland blivit ännu svårare under det halvår som gått efter mitt senaste besök. Samtidigt var det tydligt att Fojos arbete för att stödja vitryska oberoende tidningar i deras utvecklingsarbete gjort nytta men att behovet av stöd snarare ökar en minskar.
De viktigaste oberoende, regeringskritiska tidningarna i Vitryssland har under många år varit Narodnaja Volja och Belorusskaja Delovaja Gazeta. Narodnaja Volja har haft karaktären av ett oppositionsorgan, utan att tillhöra eller ensidigt stödja någon av de många oppositionella organisationerna. Belorusskaja Delovaja Gazetas linje har legat närmare den västerländska oberoende pressens kritiskt granskande förhållningssätt. Eftersom de två tidningarna naturligtvis framför allt riktat sin kritik mot makthavare på olika nivåer har båda på olika sätt drabbats av regimens vrede.
I maj 2006 har Belorusskaja Delovaja Gazeta i praktiken slutat existera, tidningen kommer inte längre ut i tryckt form. Narodnaja Volja finns kvar, men oklart hur länge till. Tidningen trycks i Ryssland, får inte säljas och går inte att prenumerera på på vanligt sätt. I stället får prenumeranterna en gång i veckan ett brunt kuvert som innehåller de två tunna “dubbelnummer” dagstidningen krympt till.
I stället för att formellt förbjuda de två förhatliga tidningarna har statsmakten använt sig av ekonomiska medel. Staten kan genom posten och de statskontrollerade tidningskioskerna styra distributionen av trycksaker i landet. Genom att plocka bort misshagliga tidningar från prenumerationslistan och från listan över tidningar som kan säljas i kioskerna kan makthavarna på ett enkelt sätt stoppa spridningen. Eftersom staten också äger tryckerierna är det enkelt att stoppa tryckningen av för kritiska tidningar. Alla dessa metoder har med framgång använts mot Belorusskaja Delovaja Gazeta och Narodnaja Volja, men också mot ett antal andra alltför oberoende tidningar.
Den oberoende vitryska pressens situation i olika regioner varierar och är starkt beroende av lokala förhållanden, tidningarnas försiktighetsgrad och konjunkturkänslighet men ofta också av chefredaktörens personliga kontakter och manövreringsförmåga. De allra fränaste kritiska rösterna har redan tystats med administrativa metoder, och de kvarvarande oberoende tidningarna blir ofta mycket försiktiga i vad de vågar publicera. Som exempel på denna tendens kan man citera några meningar ur en sportkommentar som ströks före publicering:
Landet behöver framgångar av någon sort. I ekonomi och kultur går det inte så bra, så man får hoppas på sporten. Speciellt eftersom man investerar ordentliga summor i ishockey.
Ändå kan samma lokaltidning ganska frispråkigt informera om statsmaktens ingripanden mot oppositionella och andra händelser som den statliga pressen talar tyst om, ofta med en syrlig ton som går att läsa mellan raderna. De misshagliga nyheterna är dock undangömda i en tätt redigerad spalt utan rubriker. Utgångspunkten verkar vara att den som är intresserad ändå hittar rätt och kan läsa mellan raderna.
Förhållningssättet är lätt att förstå när man vet att en del tidningar tvingats stänga efter en enda frän kommentar om presidenten. Dessutom är det numera förbjudet att sprida information som kan skada Vitrysslands rykte. Straffet är fängelse i upp till två år, och även om ingen hittills dömts för brott mot lagen som trädde i kraft i december har den en avskäckande verkan, vilket säkerligen också är syftet.
I slutet av maj inledde den vitryska åklagarmyndigheten med stöd av ovannämnda lag en förundersökning mot den oppositionella före detta presidentkandidaten Aleksandr Milinkevitj. Den formella anledningen var två intervjuer han gett till BBC och den polska dagstidningen Rzeczpospolita. Om Milinkevitj döms till fängelse för sina kritiska uttalanden kommer det givetvis att ytterligare begränsa också den oberoende vitryska pressens redan minimala manövreringsutrymme.
I dessa ytterst svåra omständigheter är frågan givetvis om och hur omvärlden kan stödja pressfriheten och den oberoende pressen i Vitryssland. På det politiska planet har EU och USA utökat listan av vitryska statstjänstemän med inreseförbud, och det är inte omöjligt att den svarta listan i det långa loppet kan påverka beslutsfattare.
I maj vägrade Vitrysslands högsta domstol att likvidera det oberoende vitryska författarbundet. Justitiedepartementet hade krävt att författarförbundet skulle likvideras bland annat därför att förbundet hade använt en felaktig stämpel där det saknades citationstecken kring förbundets namn. Till skillnad från tidigare liknande fall ville högsta domstolen inte agera gummistämpel utan avvisade ärendet. Det oväntade beslutet har av några bedömare kopplats ihop med att domarna inte ville hamna på den allt längre svarta listan.
Å andra sidan fattas alla politiska beslut av vikt i Vitryssland av presidenten själv, och tjänstemän på alla nivåer är direkt beroende av presidenten för att få behålla sina jobb och för att få befinna sig på fri fot. Därför kan det mycket väl tänkas att den svarta listan åtminstone på kort sikt inte får någon större betydelse. Listan har i alla fall uppmärksammats på högsta möjliga nivå: i ett direktsänt tv-tal i slutet av maj kritiserade Lukasjenko EU för att begränsa den fria rörligheten och därmed bryta mot mänskliga rättigheter.
Från sin sida har Vitryssland gjort en hel del för att försvåra internationella kontakter åtminstone när det gäller medborgarorganisationer som inte är odelat positiva till makthavarna. Det har blivit i stort sett omöjligt för oberoende organisationer att ordna utbildningsseminarier eller andra liknande sammankomster med utländska föreläsare, eftersom det numera krävs tillstånd från myndigheterna och ett sådant tillstånd i praktiken är omöjligt att få. Också när det gäller materiellt stöd till vitryska organisationer är regelverket mycket strängt.
Än så länge är det dock möjligt för journalister att delta i seminarier utomlands, även om ledande personer vid det vitryska oberoende journalistförbundet regelmässigt utsätts för förnedrande behandling vid gränskontrollen, och alla journalister jag talat med var mycket positivt inställda till de seminarier som ordnats av Fojo.
Också projektet med konsultbesök på oberoende lokaltidningars redaktioner runt om i landet har varit uppskattat och det har hittills kunnat pågå utan hinder från vitryska myndigheters sida.
Sammanlagt har sju tidningar deltagit i projektet: Belorusskij Rynok (Minsk), Gazeta Slonimskaja (Slonim), Region-Vesti (Svetlogorsk), Mestnaja Gazeta (Volkovysk), Infa-Kurjer (Slutsk), Inform-Progulka (Luninets) samt Vetjernij Bobrujsk (Bobrujsk).
Tidningarna Region-Vesti samt Mestnaja Gazeta har sedermera upphört som en följd av tryck från de lokala myndigheterna medan de andra fem tidningarna i varierende grad utvecklat sin form och sitt innehåll under projekttiden. Bland annat har tidningarna Belorusskij Rynok och Inform-Progulka helt bytt ut sitt tidningshuvud. Belorusskij Rynok tvingades dock senare ta bort de stiliserade bokstäverna “BR” från sitt tidningshuvud eftersom myndigheterna hävdade att tidningshuvudet inte var registrerat på tillbörligt sätt. Dessutom tvingades Belorusskij Rynok och minst två andra oberoende tidningar (som inte deltagit i projektet) att byta namn, eftersom staten skaffade monopol på orden “Vitryssland” och “vitrysk”.
Mitt tillvägagångssätt på de olika redaktionerna har varierat en hel del beroende på förutsättningarna och utvecklats över tid. På alla redaktioner har jag arbetat mycket med den grafiska formen och tidningens struktur. En anledning till detta är att förändringar i form och struktur generellt sett är enklare att genomföra än ändringar i texinnehållet. En annan, viktig anledning är, att form och struktur i mångt och mycket definierar innehållet. Jag har eftersträvat att skapa tydligare struktur på varje sida men också i hela tidningen, eftersom en klar struktur kräver tydligare prioriteringar och därmed mer planering och eftertanke. Allra bäst har detta förändringsarbete lyckats på Infa-Kurjer och Inform-Progulka, men också de andra tre tidningar som finns kvar har kommit en bit på vägen.
Jag har också försökt arbeta med rubriksättningen och pläderat för enkla, raka och tydliga rubriker som ger klart besked om artikelns huvudbudskap. Delvis har jag fått gehör, men det finns också tydligt motstånd. Den sovjetiska traditionen kräver pratiga och “konstnärliga” rubriker vars innehåll ibland blir klar först när man läst hela artikeln. Många journalister av den äldre generationen anser att rubriker inte behöver locka till läsning eftersom folk ändå läser allt som står i tidningen.
Dessutom vill redaktionsledningen ofta ha försiktiga och intetsägande rubriker för att inte väcka för stor uppmärksamhet i maktens korridorer. Ett problem i rubriksättningen är också att rubriken oftast ska sättas av artikelförfattaren och godkännas av redaktionschefen medan redigerarna som arbetar med sidan som helhet bara har en underordnad roll. Här skulle det kunna vara till stor hjälp att ha tydligare grafiska riktlinjer som sätter stopp för otympliga rubriker och ger redigerarna mer makt. Några försök i den här riktningen gjordes på den sedermera nedlagda Mestnaja Gazeta.
Ett problem som jag stött på på alla redaktioner är bristen på tydliga, konkreta och raka nyhetstexter. De nyheter som finns känns ofta inte tillräckligt genomarbetade, och det som i Sverige skulle vara den självklara inledningen är ofta undangömt långt ner i texten. Det här är ett grundläggande problem som kräver mycket arbete och inte kan lösas i en handvändning.
En anledning till problemet är myndigheternas ovilja att överhuvudtaget lämna ut relevant information. När man väl lyckats få någon myndighetsperson att öppna munnen skriver man alltför ofta rakt av det myndighetspersonen vill meddela, utan att gå till andra källor eller tänka efter själv. En annan anledning är den sovjetiska journalistiska traditionen och redaktionernas generella försiktighet som båda leder till att man gärna låter läsarna leta mellan raderna för att hitta det väsentliga.
På alla redaktioner har jag diskuterat problemet utifrån konkreta exempel ur den aktuella tidningen och fått viss förståelse, men att ändra arbetssättet är inte lätt eller enkelt. Under min senaste resa i maj använde jag med stor framgång ett diagram ur Marie Kronmarkers utmärkta bok “Tala om texter” som jag översatte till ryska och vidareutvecklade en smula. (Marie Kronmarker är utbildnignsledare på Fojo.) Diagrammet är en trekant som illustrerar trepertsförhållandet källan-reportern-läsaren, och handlar om hur viktigt det är att kapa banden mellan källan och reportern när texten ska skrivas. På Vetjernij Bobrujsk var chefredaktören ytterst intresserad och bad mig presentera resonemanget på ett möte med alla tidnignens reportrar.
På mötet var en reporter som närmar sig pensionsåldern mycket kritisk och menade att källan ändå vet bäst, medan yngre journalister var mer förstående och mest undrade hur långt man ska gå, ska man inte låta en källa kontrollera sina citat heller? En relevant fråga. Jag berättade hur jag själv brukar göra och talade om att det oftast är bättre att ha mer än en källa. Samtidigt finns ju andra överväganden: man ska exempelvis inte hamna på kant med en källa som man kommer att behöva vid ett annat tillfälle, en risk som inte alls är obefintlig i Vitryssland.
Textsamtalen har varit den del av projektet som krävt mest eftertanke och arbete samtidigt som de kanske inte direkt verkar ha gett något konkret resultat. Samtidigt tror jag att det i långa loppet är den kanske mest angelägna delen av arbetet för en mer professionell och mer självständigt tänkande journalistkår i Vitryssland.
Om man väljer att fortsätta arbetet med konsultbesök på vitryska tidningsredaktioner kan det därför vara bättre att göra bara ett besök på varje redaktion och möjligen ägna lite mer tid åt textsamtal med enskilda medarbetare. Därefter kan man med fördel fortsätta samarbetet på distans både när det gäller tidningens form och textsamtalen.
Också de utbildningsseminarier som anordnas för vitryska journalister utanför landets gränser skulle kunna utgå mer från vitryska förhållanden och leta efter lösningar till konkreta problem. Att berätta hur journalister arbetar i Sverige kan förvisso ofta vara inspirerande, men en del av det som görs i Sverige är helt enkelt omöjligt att genomföra i ett land där det varken finns offentlighetsprincip eller tryckfrihet. En större del av tiden skulle kanske därför kunna ägnas det enkla journalistiska hantverket, källkritik och textanalys.
Ett problem är givetvis att många journalister på vitryska oberoende tidningar aldrig kommer att kunna åka på seminarier i utlandet, och de som inte åker är ofta de som har störst behov av vidareutbildning. Därför skulle det vara bra om Fojo hade möjlighet att utbilda några representanter för oberoende vitryska journalistorganisationer till konsulter som i sin tur skulle kunna arbeta vidare med någon sorts kurs- eller konsultverksamhet i sitt hemland.
Hur man än gör är det viktigt att inte släppa taget utan i stället arbeta ännu hårdare för professionalisering av journalistiken i Vitryssland. Kompetenta och kritiska journalister kommer alltid att nå fram till sina läsare på ett eller annat sätt, även om statsmakten gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulen.
Resedagbok, maj 2006
Söndag 21.5
Tåg från Lund 8.15. Tåget ska gå hela vägen till Kastrup, men när vi kommer fram till Malmö får vi veta att tåget stannar där eftersom det är problem på Öresundsbron. Nästa tåg till Kastrup ska gå 9.02. Som tur är så är tåget som skulle gått 8.02 försenat med en timme, jag hoppar på när tåget dyker upp och förlorar ingen tid alls.
Mellanlandning i Wien. Flygplatsen känns trängre än Kastrup och liknar ett något underdimensionerat köpcentrum. Första gången jag ser en sexbutik på en flygplats, den är strategiskt placerad vid övergången från Schengen-zonen till icke-Schengen-zonen. I den utomeuropeiska zonen går flygen till Japan, Damaskus och andra mer glamorösa destinationer från den fina och ljusa andra våningen. Mitt flyg går givetvis från den sunkigare bottenvåningen dit man kommer efter att ha genomgått en ny säkerhetskontroll. Härifrån går också flyg till Turkiet, Serbien, Ukraina – och Schweiz, som ju befinner sig utanför Schengen.
På flyget till Minsk sitter jag bredvid en medelålders vitrysk man som verkar relativt välbärgad, men klagar på att Austrian Airlines inte bjuder på något att äta och dricka, tjeckiska flygbolaget är bättre, menar han. Och tar i smyg en sup från en miniflaska Underberg som han gräver fram ur handbagaget. Så försöker han ringa från sin mobiltelefon i smyg, sneglar på flygvärdinnorna längre fram i planet, och blir lite generad när jag frågar om telefonen verkligen fungerar så högt uppe i luften.
Skakig landning med det lilla jetplanet, känns lite otäckt när planet svajar fram och tillbaka precis innan den landar. Framme i Minsk går det oväntat snabbt att komma igenom passkontrollen. Igor som jag träffat en gång tidigare möter utanför tullen och förklarar att Lukasjenko i sambande med valkampanjen sagt att alla måste jobba snabbare. Nu är alla byråkrater rädda för att någon ska ringa och klaga på dem, i så fall är de illa ute, förklarar han.
Det vitryska sim-kortet jag får av Igor vägrar att fungera ihop med min nya telefon som tydligen på något sätt är kopplad till Telia.
Framme i Luninets vid halvåttatiden. I hotellets reception har man hängt en lapp som meddelar att det inte finns något varmvatten i hotellet. I rummet finns inte heller en dusch, eller några gardiner. Men dyrt är det, 230.000 rubel (830 kronor) kostar det för två nätter eftersom jag är utlänning.
Igor åker tillbaka till Minsk, jag äter på ett nyöppnat kafé och ser första perioden av ishockeymatchen Sverige-Tjeckien, utan att förstå om det är semifinal eller final. Två killar sätter sig vid bordet intill, beställer in varsin öl, lite vodka och kanske något annat. När de druckit upp vodkan och en del av ölet försvinner de diskret. Det tar en stund innan personalen upptäcker att de inte tänker komma tillbaka och betala.
Jag köper lite vägkost i jourbutiken som ligger intill restaurangen. På disken står ett tidningsställ med ett färskt nummer av Inform-Progulka, med den förstasideslayout jag ritade för några månader sedan. Jag köper tidningen för 560 rubel, 2 kronor. Tillbaka på hotellet hänger jag filtar i fönstret och lyckas få i gång teven. Vitryska ettan visar ishockeyfinalen, som det tydligen är. Sverige håller på att vinna med 4-0 och en av de vitryska kommantatorerna lyckas få det till att det är Vitrysslands förtjänst att Sverige spelar så bra, eftersom Sveriges förlust mot Vitryssland i förra OS var så jobbig för svenskarnas självkänsla att de helt enkelt var tvungna att börja spela bättre.
Måndag 22.5
Väckningen i mobilen inställd på 7.45 vitrysk tid, eller 6.45 svensk tid, men av någon anledning vaknar jag ännu tidigare. Jag går igenom det senaste numret av Inform-Progulka, och så går det inte längre att skjuta ifrån sig morgonbestyren med kallt vatten. Vattnet är så kallt att jag får ont i huvudet efter att ha tvättat håret under kranen. Frukost på hotellets kafé som är lika sovjetiskt som hela hotellet men ändå nästan mysigt eftersom det är vår ute och grönt utanför fönstren.
Möte på redaktionen 9.00, alla är med när vi tittar igenom de senaste två numren av tidningen och funderar på vad man kunde ha gjort på annat sätt. Mycket av det vi pratade om förra gången är konsekvent genomfört och tidningen är betydligt tydligare och mer lättläst än för ett halvår sedan.
Jag undrar varför en nyhet om två pojkar som gått ut på svag is och drunknat bara blev en notis långt nere på en sida inne i tidningen. Två anledningar anges: dels känner alla redan till händelsen eftersom rikstidningar hunnit skriva om den innan, dels ska man ta hänsyn till föräldrarna som kanske inte vill läsa om händelsen en gång till. Jag föreslår att man kunde ha pratat med folk där händelsen ägde rum och där alla invånare gått man ur huse för att delta i begravningen. Flera journalister tycker att man inte ska göra en sensation av andras olycka. Jag försöker argumentera för att man kan skriva om en tragisk händelse utan att det är en sensation men har svårt att få gehör. Min andra idé, att skriva om hur farligt det är att gå ut på svag is, får mer gehör, det ska man göra i nästa nummer, när officiella instanser hunnit komma med sina officiella rekommendationer. Det blir i juni.
En annan sak jag undrar över är varför huvudnyheten i båda numren inte ligger högst upp på förstasidan, utan längre ner på en spalt. Svaret är att man vill ha avslutade texter på ettan, och om man nu måste ha en text som måste fortsätta inne i tidningen ska den i alla fall inte ligga högst upp. Under dagen försöker jag argumentera för att man kan ha en puff för huvudnyheten högst upp på förstasidan om den inte ryms där i sin helhet.
Efter mötet tar vi itu med födelsedagsannonserna som behöver göras om. Dessutom kommer vi fram till att Inform-Progulka ska bli den första lokaltidningen i Vitryssland med sudoku.
Senare under dagen diskuterar jag med redaktionschefen Svetlana Garda och får veta att Inform-Progulka inte längre får säljas i statliga affärer, vilket innebär att den inte finns att köpa på landet. Ändå har inte upplagan krympt mer än med några hundra exemplar, eftersom tidningens egna oberoende försäljare lyckas bra i Luninets. Statliga tidningskiosker säljer fortfarande tidningen, och posten har inte sagt upp prenumerationsavtalet, men bara 900 ex av upplagan som nu är 7.200 är prenumererad. Huvudanledningen är att prenumeranter får tidningen en dag senare än lösnummerköpare. Svetlana Garda berättar också att tidningen försöker vara försiktig i sina formuleringar. Inga tecken finns på någon liberalisering av samhällsklimatet efter vårens presidentval, menar hon.
Vitrysslands enda oberoende dagstidning Narodnaja Volja kommer numera ut med två dubbelnummer i veckan. Dessa två dubbelnummer skickas ut till prenumeranterna i slutna kuvert en gång i veckan, eftersom posten vägrar att distribuera tidningen på vanligt sätt. Inget tryckeri i Vitryssland vågar trycka Narodnaja Volja. Tidningen trycks sedan i höstas i Smolensk i Ryssland, men också där har ett statligt tryckeri enligt uppgift sagt upp avtalet efter påtryckningar från guvernören i Smolensk. I stället sägs det nu vara ett privat tryckeri i Smolensk som trycker Narodnaja Volja.
På kvällen berättar vitrysk tv att Aleksandr Lukasjenko i morgon klockan elva ska hålla ett linjetal som ska direktsändas i alla vitryska tv-kanaler. En kvinnlig parlamentsledamot får förklara vad hon väntar sig av linjetalet. I bokhyllan bakom sig har hon en liten bild av Lukasjenko och en liten ikon som skymtar bakom presidenten. Så berättar kvällens huvudnyhetssändning vidare om hur fin teknik statstelevisionen använder för att visa presidentens tal på bästa sätt. Sju kameror ska användas samtidigt för att visa presidenten ur alla möjliga förmånliga vinklar. Tiotals miljoner utländska medborgare kommer att se talet eftersom det också sänds genom den vitryska statliga satellitkanalen, berättar nyhetsuppläsaren.
Tisdag 23.5
Upp före åtta, skriver en ny puff för en alternativ förstasida före frukost. I det generellt vidriga hotellkaféet är det färska blommor på borden. På mitt bord är det liljekonvaljer. På redaktionen klockan nio, vi gör en alternativ förstasida där vänsterkrysset inte är en avslutad kort text, inte heller första delen av en längre text, utan en avslutad puff för tidningens huvudnyhet. Redaktionschefen Svetlana Garda tar en titt och går med på att man kan göra så också. Redigeraren Viktoria formger det som kanske är Vitrysslands första sudoku. Idrottskorren tar en titt och fastnar. Han sitter kvar med sudokun när jag åker.
Bilresan till Bobrujsk tar drygt tre timmar. Det är ovanligt varmt och lite skakigt. Valentin möter oss i Bobrujsk där alla trotoarer är uppgrävda eftersom staden ska bli fin till höstens skördefest som i år ska hållas här. Vi tittar in på redaktionen och jag får en hög tidningar med mig. På väg till hotellet berättar Valentin att atmosfären har blivit aningen mer avspänd efter valet. Vetjernij Bobrujsk har lyckats få ett speciellt prenumerationsnummer för det tunna torsdagsnumret som man nu försöker marknadsföra på landet där folk inte har råd med att prenumerera på två nummer i veckan. Trots det spända läget i höstas lyckades Vetjernij Bobrujsk då behålla sin rätt till prenumerationer genom posten. En knapp tredjedel av upplagan är prenumererad.
Hotellet är lika fint som förra gången och det finns varmvatten. När man sitter inne i rummet kan man föreställa sig att man är i väst – om man inte tittar ut genom fönstret. Fast det är man tvungen att göra när det plötsligt börjar störtregna. Det kommer otroligt mycket vatten på några minuter, mot slutet kommer det stora hagelkorn och man kan knappt se något. Bara en stund senare är det precis som innan, solen skiner och det är varmt. Men när jag går ut ser jag att det har bildats en enorm vattensamling i en gatukorsning några kvarter bort. Barn springer fram och tillbaka över gatan i det knähöga vattnet och tittar på bilar som kör fram som små båtar, eller vänder tillbaka vid vattenkanten. Tillbaka på hotellet märker jag att det har regnat in i korridoren, det droppar från ett hål i innertaket och någon har ställt en blå plasthink under.
Sjunyheterna visar bitar ur presidentens linjetal, konstigt nog bara några minuter. Kanske för att nyhetssändningen är rätt så kort. Men det räcker. Det viktigaste budskapet är att staten visserligen finns till för medborgarna, men medborgarna finns också till för staten. Efteråt får parlamentsledamöter kommentera presidentens nya kloka tanke.
Sju-nyheterna berättar också att regeringen redan har påbörjat förberedelserna inför den kommande vintern, vilket kan vara klokt ifall priset på den ryska gasen flerdubblas vid nästa årsskifte som väntat. Lukasjenko säger att samarbetet med Kina måste förbättras. Några minuter senare visar ett annat nyhetsinslag en ny specialskola i Minsk där kinesiska blir ett huvudämne.
Hela linjetalet visas senare i en annan kanal och visar sig innehålla ett antal angrepp på “den så kallade oppositionen” som på ett oansvarigt sätt uppviglar ungdomen. En bra organisation för ungdomen är i stället Vitryska ungdomsunionen, i folkmun “Lukamol”. Också Lukasjenko själv gör kopplingen till den fina sovjetiska ungdomsorganisationen Komsomol och säger att det är helt rätt att den vitryska staten stödjer en så fin organisation.
Väst får också en känga, och direktörerna för ett antal statliga elektronikföretag som klagar på den kinesiska konkurrensen. “Efter årsskiftet behöver ni inte komma till mig och fråga efter mer subventioner och skattelättnader. Ni sade alla att ni skulle hitta en lösning när jag utnämnde er. Nu får ni leta bättre.” Lukasjenko förklarar också att det är enorm efterfrågan på många vitryska produkter, och det är denna enorma efterfrågan som gör att fabrikerna ibland har för bråttom och kvaliteten blir därefter.
En fin smakprov ur den nysovjetiska retoriken är Lukasjenkos påstående om att den fina vitryska statsapparaten ser till att det inte finns några sociala motsättningar i landet. Precis som i Sovjet, fast där var det socialismen som var anledningen till frånvaron av sociala motsättningar.
Onsdag 24.5
Tidningens bil hämtar mig vid tio. På redaktionen går jag igenom de senaste numren av Vetjernij Bobrujsk med Valentin och Natalja Sysoj, vd och chefredaktör för tidningen. Det saknas lokala nyheter, dessutom är det en hel del textreklam som inte är tillräckligt tydligt markerad som reklam. I många artiklar är det mycket tydligt att journalisten bara återger det källan sagt, utan att tänka efter eller bearbeta materialet själv. Jag talar om hur viktigt det är att journalisten försöker kapa banden till källan. Vi kommer överens om att jag bör tala om samma sak på ett möte med journalisterna på torsdagsmorgonen innan jag åker vidare till Minsk.
Sedan diskuterar jag med redigerarna Dima och Zjenja. Det är inte samma Dima som för ett halvår sedan, han har lämnat bygget, vilket kanske är en fördel, den nye Dima verkar lättare att samarbeta med. Det är vissa problem med typsnitten, dessutom är det ett problem att reportrarna skriver för långa och komplicerade rubriker som redigerarna inte får ändra på. På eftermiddagen åker vi till landet och grillar. Tillbaka vid niotiden.
Torsdag 25.5
Hotellet som hittills har verkat helt osovjetiskt visar sin rätta natur. Vid halvniotiden är det helt mörkt i restauranglokalen och ingen svarar när jag ropar. I receptionen får jag veta att restaurangen öppnar nio, men när jag kommer tillbaka en halvtimme senare är det fortfarande släckt. Jag hittar någon i köket men får veta att restaurangen egentligen inte är öppen förrän tolv och att det absolut inte finns någon frukost att få eftersom något sådant inte finns på menyn. Frukosten jag fick dagen innan var ett misstag av servitrisen.
Jag beställer en grekisk sallad, bröd, smör och te, det går av någon anledning trots att restaurangen är stängd. Två män som kommer in efter mig får höra samma historia: restaurangen är egentligen stängd och någon frukost finns inte, men de får också sätta sig och göra en beställning. Man skulle kunna tycka att det kunde vara en idé att låsa dörren om restaurangen ska vara sängd. Alternativt att inte tjata om att restaurangen är stängd om den inte är det.
Till redaktionen vid tio, ett möte med journalisterna. Jag får starkt stöd av chefredaktören Natalja Sysoj när jag talar om vikten av att distansera sig från källan och göra egna bedömningar, med en del skräckexempel ur ett nummer av Vetjernij Bobrujsk. Journalisten som skulle skriva om årets planerade vägreparationer i Bobrujsk har talat med fyra chefer för vägverkets lokalavdelningar, och artikeln består av fyra monologer av chefer som rabblar upp siffror.
Jag hävdar att läsarna kanske inte i första hand är intresserade av vad olika chefer har på hjärtat, utan om deras egen gata kommer att repareras någon gång. Alla lyssnar uppmärksamt men inte alla håller med. En äldre journalist som möjligtvis själv har skrivit artikeln tycker att den är alldeles utmärkt som den är och att läsarna nog hittar det de vill veta där. Att gå efter vad läsarna skulle vilja veta är inte nödvändigt, tycker han – har de köpt Vetjernij Bobrujsk så är det ju för att de vill läsa det som står där. Jag försöker argumentera för att också en bra tidning kan göras ännu bättre, och att man kanske kan få större upplaga om man tar hänstyn till vad läsarna vill ha.
Vid elvatiden kör vi i väg mot Minsk i tidningens skåpbil som annars används när tidningarna körs till kiosker. Tidningens chaufför pratar mycket om bilar och berättar vilken bra lastbil Volvo är, han körde en automatväxlad Volvo när han var långtradarchaufför. Framme i Minsk vid ettiden, jag tar kontakt med Lena på Fonden och kommer överens om att vi ska träffas på fredagsmorgonen.
På eftermiddagen en shoppingrunda i stadens boklådor, på kvällen träffar jag en bekant som var med i oppositionslägret på Oktobertorger efter vårens presidentval och fängslades i två veckor. Han verkar inte speciellt omskakad efter upplevelsen, men hoppas inte på några större förändringar den närmaste tiden. Han har en privat arbetsgivare så han behöver inte vara rädd för att förlora jobbet på grund av oppositionell aktivitet, men han var tvungen att ta ut två av sina tre semesterveckor för fängelsevistelsen. I fängelset var det helt uthärdligt eftersom alla oppositionella satt tillsammans och inte träffade andra fångar – de skulle ju hållas avskilda så att de oppositionella inte kunde föra över sin politiska smitta till de andra, hederliga brottslingarna.
Fredag 26.5
Tidig frukost på 24:e våningen, utsikten är ovanligt fin. Strax efter nio träffar jag Lena från Fonden nere i lobbyn. Hon berättar bland annat att tidningen Mestnaja Gazeta i Volkovysk inte längre finns.
Tidningen stoppades på alla vitryska tryckerier, men ett tag lyckades Andrej Sjentorovitj få tidningen tryckt i Smolensk i Ryssland. Han hade också problem med skattemyndigheterna som inte godkände hans något råddiga bokföring, men lyckades betala straffavgifterna.
Strax före presidentvalet hittade myndigheterna dock annat att fästa sig vid: fraktsedlarna för tidningsleveranserna från Ryssland var inte utformade enligt vitrysk rättspraxis, de kunde inte accepteras, och därmed hade tidningen enligt myndigheterna brutit mot lagen under hela den tid den tryckts i Smolensk. När Sjentorovitj återvände efter en resa fängslades han direkt. Också tidningens anställda kallades till ett antal förhör hos polisen men fängslades inte. Tidningen slutade givetvis att komma ut. Med hjälp av sina kontakter lyckades Sjentorovitj bli fri och lämnade i all hast landet över den ryska gränsen där man på sina ställen kan passera utan pass. Nu finns han i Ukraina och kan inte återvända till Vitryssland.
Också några andra av Fondens tidningar har tvingats stänga, men en del finns fortfarande kvar. Situationen för lokaltidningarna beror mycket på förhållandena på varje ort, säger Lena. Någon generell liberalisering efter vårens presidentval har hon inte lagt märke till, och något sådant förväntar hon sig inte heller. “Man har ju inte gjort det sämre för att sedan göra det bättre”, brukar folk säga enligt henne.
Att ordna utbildningsseminarier med utländsk medverkan går inte längre i Vitryssland, eftersom det behövs allsköns tillstånd från myndigheterna, och något tillstånd lär man inte få, säger hon. Därför är det bra med FOJO-seminarierna som ordnas i Ukraina, menar hon. Också resan till Sverige i februari var till stor nytta för deltagarna, menar hon. Hon är mycket nöjd med utvecklingen hos de tidningar jag besökt, framför allt Infa-Kurjer och Inform-Progulka. Två tidningar står redan i kö ifall det blir fortsättning på projektet, säger hon.
Jag checkar ut och deponerar mitt bagage. Ute har det börjat regna och jag tar en taxi till närmaste tunnelbanestation. Chauffören är i 50-årsåldern och verkar trevlig, så jag kommer överens om att jag ska åka till flygplatsen med honom vid tretiden. Jag gör en lite shoppingrunda till, hittar ett gammalt nummer med statstidningen Sovetskaja Belorussija med Lukasjenkos tal till nationen i en kiosk , köper några ryska DVD-skivor och äter lunch med en bekant innan jag återvänder till hotellet och hämtar ut bagaget. Det är en reslig portier i 60-årsåldern med mycket välstruken uniform som hjälper mig, man börjar nästan undra om man borde ge honom dricks. Men det kan väl inte vara nödvändigt bara för att han ser värdig ut.
Taxichauffören visar sig mycket riktigt vara sympatisk och talför, till och med oväntat frispråkig. Han berättar om chefen för det gamla statliga taxiföretaget som precis har fängslats eftersom han hyrde ut delar av taxidepån till andra företag och anklagades för att ha tjänat för mycket pengar på det. Chefen borde ha lämnat landet medan tid var, menar taxichauffören. Vi diskuterar hur farligt det är att vara företagsledare i dagens Vitryssland. När vi kör förbi tv-fabriken Horizont går vi över till att prata om de stora statliga företag som fortfarande har kvar sina fabriker i centrala Minsk, bland annat traktorfabriken. Innan var fabrikerna i gång hela veckan, nu är arbetarna permitterade och arbetar ofta bara tre dagar i veckan, säger han.
Det ryker och luktar fruktansvärt när traktorfabriken mot slutet av veckan tömmer och rensar sina pannor inför helguppehållet, säger han. Han ger inte mycket för den officiella propagandan som går ut på att inga fabriker stängs i Vitryssland. Visst är fabrikerna i gång, medger han, men inte är de lönsamma, och inte kan man tjäna mycket pengar där. Men folk stannar kvar, för det är omöjligt att hitta annat jobb, speciellt om man är över 40 och har jobbat på fabriken hela sitt liv.
På sovjettiden kunde Lukasjenko på sin höjd ha blivit en företagsledare, om han betalade en muta, men någon statsman är han inte, menar taxichauffören. Masjerov däremot, som var partichef i Vitryssland på 80-talet, honom gillade alla. Han hade alltid stövlar med sig i sin helikopter och han kunde dyka upp var som helst helt oväntat och kolla hur saker och ting låg till i verkligheten. Men Masjerov var för populär, därför fick han vänta länge innan han fick plats i politbyrån och till slut blev Brezjnevs folk så rädda för honom att han fick gå, säger chauffören.
När vi kör förbi nya bostadsområden som håller på att växa längs utfarten från Minsk undrar chauffören vad det är för folk som har råd att köpa bostäder nuförtiden. Priset för en kvadratmeter ligger nu kring tusen dollar, det är inte många som har sådana pengar ens i Minsk.
Efter att ha checkat in på flygplatsen tar jag fram Sovetskaja Belorussija och läser igenom Lukasjenkos tal med penna i handen. Det finns många pärlor att stryka under och fundera över.
