En resa till det ryska Estland

En Esperanto: Lingva ekspedicio en Estonio

Lisää Virosta: Yksi mieli, yksi kieli?]

De flesta språkintresserade finnar har någon gång försökt lära sig grannspråket estniska. Själv har jag påbörjat studier i estniska minst tre gånger, och även om jag aldrig kommit så långt att jag skulle kunna tala estniska flytande kan jag utan större problem läsa tidningsartiklar och med viss möda också förstå innebörden i nyhetsinslag på tv och radio. Eftersom jag dessutom talar ryska flytande och inte hade besökt Estland på flera år tyckte jag att det skulle vara intressant för mig som journalist att göra ett studiebesök i de rysktalande delarna av Estland för att få en uppfattning om språksituationen och förhållandet mellan folkgrupperna i landet.

När jag och min reporterkollega Martin Hallgren på Sydsvenskan sökte ett stipendium för studieresan kunde vi knappast tro att frågan skulle bli så aktuell precis under vår resa. Datumet valde vi eftersom vi trodde, att det skulle vara varmt i Estland i slutet av april. När vi landade i Tallinn måndagen den 23 april var himmeln grå, det duggregnade, och det var tre plusgrader. Mot slutet av veckan höjdes temperaturen dock avsevärt, på mer än ett sätt.

Under Sovjettiden var finska det populäraste främmande språket i Tallinn, eftersom finska turister var rika och finsk tv var ett av få tillgängliga fönster till västvärlden. Dessutom är finska givetvis ett språk som för ester är lika lätt att lära (och ibland lika förrädiskt lik estniskan) som estniskan för finnar. Ryska fungerade givetvis också bra, om man inte kunde tala estniska flytande. Men på vilket språk skulle man kommunicera med lokalbefolkningen nu, mer än 15 år efter Sovjetunionens sönderfall? I alla fall inte ryska, om man ska tro massmedierna i Ryssland. De ryska statliga tv-kanalerna rapporterar ständigt om hur ryssarna i Lettland och Estland diskrimineras och att det ryska språket inte tolereras.

Den verkliga situationen visade sig skilja sig något från den bild rysk tv skapat. Expediterna i Tallinn gick utan vidare över till ryska när jag tilltalade dem på det språket. Allt annat hade ju också varit konstigt och helt mot marknadsekonomins grundläggande spelregler, när man vet att ungefär 40 procent av Tallinnborna är ryskspråkiga. Men alla skyltar och all reklam är enbart på estniska, inte bara i Tallinn utan också i de mest ryskspråkiga delarna av landet. Anledningen fick vi reda på senare, men redan första kontakten med lokalbefolkningen var lärorik. Den första kontakten var givetvis med en taxichaufför vid flygplatsen.

Till en början försökte jag tala estniska med chauffören, och han svarade korthugget. När jag såg hans namnskylt, och märkte att han lyssnade på en ryskspråkig radiostation, övergick jag till ryska, och han blev betydligt mer pratglad. Han sade att två tredjedelar av taxichaufförerna i Tallinn är ryskspråkiga, och inte alla kan estniska jättebra.

– Men språkinspektionen gör räder, man måste kunna estniska. Det där känns rätt så överdrivet, jag får ju inte betalt för att prata med folk, mitt arbete går ut på att veta var adressen är och köra kunden dit. Men ibland känns det som om jag borde ta extra betalt för terapisamtal. Många vill berätta om sina privata problem medan jag kör dem, männen berättar om sina kvinnobekymmer och kvinnorna klagar på männen.

Det visade sig att vår chaufför dessutom hade flyttat till Tallinn från Narva, den ryskspråkiga stad som vi snart skulle besöka, och att hans föräldrar bodde kvar där. Han berättade att inte bara Tallinn utan också Narva hade utvecklats mycket under de senaste åren. Men i Narva var det mest området kring vägen mot Tallinn som hade förändrats – där hade man byggt flera moderna köpcentra.

Utkanterna av Tallinn kändes inte exakt så moderna som jag hade väntat mig – visst fanns det många nybyggda glas- och metallglänsande höghus, men givetvis fanns det också en hel del gamla sovjetiska hus kvar, och en del av dem var i relativt dåligt skick. Också nära stadskärnan kan man här och där fortfarande se rester av det sovjetiska arvet. En typisk kontrast uppenbarade sig vid en vägkorsning, där det finska varuhuset Stockmanns moderna byggnad stirrade mot en typisk produkt av Stalin-arkitekturen på andra sidan gatan: ett grått hus i pompös stil med spira och sovjetstjärna högst upp.

På busstationens ville inte den äldre kvinnan i bagageförvaringsluckan prata ryska, men vi klarade oss ändå med min estnisk-finska rotvälska. I biljettkassan förkunnade expediten biljettpriset till Narva på engelska när hon märkte att vi var utlänningar. Busschauffören var estnisktalande, men verkade inte ha några problem med att prata ryska med passagerarna. Ungefär 95 procent av befolkningen i Narva är rysktalande, därför var givetvis också nästan alla passagerarna ryssar.

Under resan österut stannade bussen först i gruvstaden Kohtla-Järve där man bryter oljeskiffer till det stora kraftverket i Narva, sedan i den lilla regionhuvudstaden Jõhvi, och därefter i Sillamäe. Alla vägskyltar, andra skyltar, och nästan all reklam var enbart på estniska, trots att ryska är majoritetsspråket i nordöstra Estland. Också i Narva är alla skyltar på estniska, trots att det är ytterst få personer som faktistkt talar estniska. Även inne i butikerna var skyltarna på hyllorna och all information om varorna enbart på estniska. Intrycket var schizofrent, eftersom enda gången jag hörde estniska talas i Narva var på hotellet, och de som bor på hotell är per definition inte ortsbor.

Staden Narva är givetvis extra intressant ur svenskt historiskt perspektiv, eftersom det var här stora nordiska kriget började och Karl XII vann över Peter den Stores armé. Därefter gick det ju som bekant sämre. Under många historiska perioder var Narva en gränsstad, Västeuropas sista utpost mot Ryssland. Så är det återigen, nu vid gränsen mellan EU och Ryssland. Och det är ingen gräns som det är lätt att komma över.

Redan i Sverige försökte vi under flera veckor förgäves att ordna ett ryskt visum för att kunna besöka också Ivangorod, den lilla ryska staden på andra sidan Narvaån, men förgäves. Det enda hotellet i Ivangorod hade inte den absolut nödvändiga ackrediteringen från ryska utrikesdepartementet som behövdes för att ordna de papper som var absolut nödvändiga för ett turistvisum för en dag. Till slut ordnade hotelladministrationen i Ivangorod fram papper med fina stämplar från Sankt Petersburg. När Rysslands ambassad i Stockholm vägrade att ta emot de fina pappren från Sankt Petersburg gav vi upp vår plan att ge Ryssland lite turistinkomster, och beslutade oss för att titta på Ivangorods ryska fästning från EU-sidan av ån.

Synen var faktiskt imponerande: på den västra, estniska sidan ser man Långe Herman, det vita tornet i den fästning som danskarna började bygga någon gång på 1200-talet. På andra sidan Ivangorods gråa fästning som ryssarna började bygga 1492. På måndagskvällen stod det fiskare vid och i vattnet på båda sidor ån, trots kylan och duggregnet. På ryska sidan hade någon tänt en eld, kanske för att värma sig.

På slottsgården i Narva hittade vi till vår förvåning en Leninstaty. Senare fick vi veta, att statyn fram till Estlands självständighet hade stått vid det stora torget framför stadshuset. Vid fästningen står också en typisk sovjetisk obelisk, “befriarna” till ära. Nära stadshuset, på en gammal fästningsmur, hittade vi ännu ett monument till den sovjetiska armén som i krigets slutskede sköt sönder hela Narvas gamla stad, med den ryskspråkiga texten “Evig ära till befrielsesoldaterna”.

Mellan de två fästningarna kan man se bron där långtradarna mellan EU och Ryssland nu måste passera. Den ryska tullen verkar fungera lika smidigt som utfärdandet av turistvisum till Ryssland. Kön av långtradare som väntade på sin tur var flera kilometer lång när vi på onsdagsmorgonen lämnade Narva. På måndagseftermiddagen, när vi kom till Narva, var det av någon anledning ingen kö alls, och vi undrade varför det stod en bajamaja vid vägkanten, mitt ute på en åker. Men anledningen var ju självklar: där brukar långtradarkön vara.

Eftersom nästan alla gamla byggnader – förutom fästningen och gamla rådhuset – förstördes under andra världskriget, påminner stadskärnan i Narva om de flesta andra mellanstora städer i före detta Sovjet. I de centrala delarna av staden behöver många av husen lite mera målarfärg. De moderna köpcentren står en dryg kilometer från stadskärnan, längs vägen mot Tallinn. Överallt i hela staden och tydligen i hela Estland står massor med små kiosker som tillhör den finska kedjan “R-kioski”, även om den estniska varianten heter “R-kiosk”.

Kioskerna har samma färger som i Finland och påminner om de finska kioskerna i min barndom – numera finns det ju inte många riktiga kiosker med lucka kvar i Finland och Sverige, de flesta R-kioskerna och Pressbyråerna har förvandlats till minibutiker. Också den varianten finns i Estland, men än så länge verkar kiosker med lucka vara vanligare.

Det finska intrycket förstärks av att en löpsedel för Estlands största tidning, kvällstidningen Õhtuleht, hänger utanför varje kiosk. Till utseende och innehåll påminner Õhtuleht mycket om finska kvällstidningar. Löpsedelmanin måste bero på någon sorts central överenskommelse på nationell nivå, eftersom det inte kan vara speciellt många Narvabor som är intresserade av en estniskspråkig tidning. Jag försökte fråga en expedit i en av R-kioskerna om hon verkligen säljer många exemplar av Õhtuleht, men hon verkade tycka att frågan var konstig. Kanske trodde hon att jag kom från språkinspektionen? Jag fick i alla fall reda på att det är mest ryskspråkiga tidningar som går åt, men om det är någon som köper en estnisk tidning så är det i första hand Õhtuleht.

I ett modernt köpcentrum, som lika gärna kunde ha legat i Sverige, är alla skyltarna på estniska. På kaféet har man dock vågat sig på att skriva namnen på desserterna även på ryska på den svarta tavlan. Biografen på tredje våningen visar huvudsakligen amerikanska filmer. Jag frågade kassörskan vilket språk filmerna är på, och fick veta, att de är på originalspråket, med texning både på estniska och ryska. En del filmer är dock dubbade till ryska.

Första studiebesöket i vårt program var hos Sergej Stepanov, chefredaktör på den ryskspråkiga lokaltidningen Narvskaja Gazeta. Tidningen är arvtagare till den sovjetiska, kommunistiska tidningen Narvskij Rabotjij (Narva-arbetaren), och Sergej Stepanov påpekade att hans tidning är den äldsta i staden. Tidningen ges ut två dagar i veckan och upplagan är inte enormt imponerande: 3.500 exemplar. Dessutom ger samma företag ut en mycket tunn och innehållslös estniskspråkig tidning, vars upplaga är bara 500 exemplar. Generellt verkar tidningsmarknaden i Narva problematisk, eftersom det finns tre konkurrerande mellanstora lokaltidningar i staden. Dessutom ger kommunen ut en gratistidning som innehåller bland annat veckans tv-program, delas ut till alla trappuppgångar en gång i veckan, och suger åt sig annonspengarna.

Vi bad Sergej Stepanov ge oss lite grundinformation om staden. Bland annat fick vi veta att Borås-ägda textilfabriken Kreenholm inte var den största arbetsgivaren i staden, som vi trott. I stället är de två stora värmekraftverken, som förbränner oljeskiffer från Kohtla-Järve, den största arbetsplatsen, och Kreenholm kommer på andra plats. Den officiella arbetslöshetssifran är låg, 7 procent, dels på grund av att folk flyttar till andra städer och till utlandet för att få arbete. Några dagar efter vårt besök kom beskedet att Borås Wäfveri minskar antalet arbetsplatser vid Kreenholm med ytterligare 800.

I stadsfullmäktige har Centerpartiet mycket stor majoritet. Det estniska Centerpartiet har fyrklövern som sin partiblomma, men i övrigt har det inget gemensamt med sin svenska namne. Det estniska Centerpartiet är uppbyggt kring den populistiske, skandalomsusade och mycket omstridde politikern Edgar Savisaar, efter vårens val borgmästare i Tallinn. Centerpartiet är det enda stora estniska parti som tar hänsyn till den ryskspråkiga befolkningen, men enligt Sergej Stepanov (som själv uppenbarligen inte är anhängare till Centerpartiet) är partiet i praktiken en efterföljare av sovjetiska kommunistpartiet.

När vi frågade om skylter och offentliga texter i staden, som alla är på estniska, trots att invånarna talar ryska, förklarade Sergej Stepanov att Narvaborna lyder språklagen som kräver att offentliga skyltar ska vara på estniska. Å andra sidan förbjuder lagen inte att man lägger till en rysk översättning, men enligt Sergej Stepanov vet många inte exakt vad som är tillåtet och vill inte ha problem med språkinspektionen. Dessutom skulle det ju bli dyrare att ha två skyltar.

Språklagen kan enligt Sergej Stepanov ibland få helt absurda konsekvenser. Enligt lagen måste diskussionerna i stadsfullmäktige ske på det officiella språket, estniska, men nästan alla fullmäktigeledamoter är ryssar och en del kan överhuvudtaget inte estniska. Under föregående mandatperiod brukade fullmäktigeledamöterna först hålla ett informellt möte på ryska på förmiddagen för att diskutera ärendena. På eftermiddagen hade man det officiella sammanträdet, ordföranden läste upp ärendena på estniska, och ledamöterna röstade som överenskommet, utan diskussion. Under nuvarande mandatperiod har Narva stadsfullmäktige bestämt sig för att strunta i lagen och hålla sina möten på ryska trots förbudet.

Skolorna i Narva är fortfarande ryskspråkiga, trots att Estlands regering under en lång tid diskuterat en övergång till undervisning på estniska. Under ett beslut som fortfarande gäller i april 2007 ska alla skolorna från hösten 2007 övergå till undervisning på estniska, om inte i alla ämnen så i alla fall i många.

– Också det är helt absurt, eftersom det helt enkelt är omöjligt. Det finns tretton skolor i staden, och enligt vår undersökning finns det sammanlagt kanske femton lärare i våra skolor som överhuvudtaget är kapabla att undervisa på estniska på acceptabel nivå, säger Sergej Stepanov.

Från Stepanovs tidning går vi vidare till Estniska radions lokalredaktion. En av radions rikstäckande kanaler, Raadio 4, är det estniska namnet till trots helt ryskspråkig, och i första hand producerar redaktionen i Narva inslag för den ryska kanalen. Tidgare fanns här sex journalister, nu har besparingar lett till att antalet minskats till fyra. De fyra journalisterna producerar ett lokalt nyhetsprogram som sänds varje arbetsdag från klockan halv nio till nio på morgonen. Dessutom används en del av inslagen i de ryskspråkiga riksnyheterna. En av journalisterna, en est, gör också inslag för de estniska riksnyheterna.

Enligt redaktionschefen Galina Sjustrova är det inte längre någon som tänker på de estniska skyltarna i butikerna.

– Man pratade mycket om det där precis efter att Estland hade blivit självständigt, men nu har alla vant sig. Går man till butiken varje dag så tittar man inte på skyltarna, man vet ändå i vilken hylla man hittar det man behöver. Däremot kan det vara ett problem för gamla människor när de får läkemedel och alla instruktioner bara är på estniska som de inte förstår. Det kan till och med vara farligt.

Enligt Galina Sjustrova har staden på olika sätt försökt få tillstånd att använda ryska i sin interna administration och hålla fullmäktigemötena på ryska, men utan resultat. I praktiken struntar man ofta i lagen och upprättar handlingar på ryska ändå, säger hon. Å andra sidan har hon förståelse för den estniska regeringens språkpolitik.

– Det finns väldigt många ryskspråkiga i Estland, mer än 40 procent av befolkningen. [Enligt andra källor ca. 30 procent. kk] Ryska är ett viktigt språk och Ryssland är ett stort grannland. Om ryska språket hade fått officiell status i Estland så hade det helt kvävt estniskan. Och för ungdomar är det viktigt att lära sig det officiella språket, därför skulle det vara bra om större del av undervisningen i skolorna var på estniska. Det känns ofta som Narva inte riktigt räknas som en del av Estland. För att ändra på det måste den unga generationen lära sig estniska bra.

Till slut gjorde hon en flera minuter lång intervju med mig för onsdagens morgonsändning. Inledningen roade mig något när jag hörde den nästa morgon: “I går besöktes vår stad inte bara av den nya kulturministern utan också av de svenska journalisterna Kalle Kniivilä och Martin Hallgren…”

Efter lokalradion hade vi tid för ytterligare ett studiebesök på en redaktion, hos den största lokaltidningen, Viru Prospekt, med upplaga 5.500. Tidningen hette tidigare Krengolmskij Prospekt och var textilfabriken Kreenholms tidning. När Borås Wäfveri köpte fabriken såldes tidningen, och den har lyckats etablera sig som ett självständigt företag.

Chefredaktören Tatjana Zavjalova har förståelse för den estniska regeringens språkpolitik, precis som Galina Sjustrova, och även enligt henne är det av yttersta vikt att ungdomarna lär sig bra estniska. Därför är också hon en anhängare av mer estniskspråkig undervisning i skolorna. Det största problemet är enligt henne, att estniska lärare inte vill flytta till Narva. När jag ber henne nämnda några viktiga lokala frågor som tidningen skrivit om på senare år, nämner hon överhuvudtaget inte språksituationen. I stället talar hon om planerna på att bygga en ny lokal för universitetsfilialen i Narva, och om Bronssoldaten, det numera världskända sovjetiska monumentet i Tallinn.

– Visst, det är ingen lokal fråga, men vi har ju också våra egna monument i Narva. Det finns de som föreslår att man sätter upp en staty över Peter den Store i Narva. Fullmäktigeordföranden säger till och med, att någon i Moskva är beredd att skänka en sådan staty till vår stad. Andra säger att Peter den Store inte gjort något bra för Narva, bara erövrat och förstört.

Efter den tredje redaktionen bestämde vi oss för att besöka också stadsbiblioteket. Om man bara hade kunnat ryska hade det varit svårt att hitta biblioteket, eftersom skylten på centrala Pusjkingatan säger bara “Keskraamatukogu”, “Centralbibliotek” på estniska. Samma estniska ord står även ovanför bibliotekets dörr, utan rysk översättning. Men skylten visar sig bara ha symbolisk betydelse – inne på biblioteket är huvuddelen av böckerna på ryska. Biblioteket ger ett mycket trevligt intryck och ser ut att ha ett bra och modernt bestånd. En bibliotekarie som jag talar med berättar, att man ska tacka det självständiga Estlands första kulturminister som enligt henne var mycket klok.

– Direkt efter självständigheten antog man en bibliotekslag. Enligt lagen måste staten ge anslag till stadsbiblioteken för bokinköp utifrån befolkningsmängden i varje stad. Vi har det mycket bättre än biblioteken i de andra baltiska länderna där pengarna kommer bara från kommunerna som hela tiden vill spara.

Narva hade dessutom tur, eftersom ett nytt bibliotekshus, speciellt planerat för ändamålet, byggdes 1987, precis innan Sovjetunionen föll sönder.

– Nu har det redan gått tjugo år, ett och annat hade man ju byggt annorlunda om man hade bestämt nu, och huset behöver renovering, men vi är ändå glada för att det byggdes.

På onsdagsmorgonen åker vi buss till Tallinn. Där besöker vi bland annat Bronssoldaten. Framför soldaten ligger blommor i drivor, rysktalande Tallinnbor står i små grupper, fotograferar blommorna och monumentet och diskuterar. Tidigt på torsdagsmorgonen stänger polisen av trafiken kring monumentet som inhägnas med ett nätstaket. Här är en mobilfilm som visar hur stämningen var. (Mer om torsdagsmorgonens händelser kring Bronssoldaten här.)

På torsdagen besöker vi redaktionen för Schibstedt-ägda Postimees, en av de bästa och mest professionella tidnigar i Estland. Postimees är speciellt intressant, eftersom tidningen för ett år sedan startat en rysk upplaga som snabbt blivit den mest populärar ryskspråkiga tidningen i landet. Den estniska versionen kommer ut sex dagar i veckan och har en upplaga på drygt 60.000 exemplar, den tunnare ryska editionen kommer ut fem dagar i veckan och har en upplaga på drygt 20.000 exemplar.

Viktorija Korpan är redaktör för den ryska upplagan. Hon har en enkel förklaring till varför ryska Postimees blivit så populär.

– Vi gör helt enkelt den bästa ryskspråkiga tidningen i Estland, säger hon utan falsk blygsamhet.

Det är lätt att hålla med – den ryska versionen av Postimees är en av de mest proffsiga ryskspråkiga tidningar jag sett, och absolut den bästa i sin upplageklass. Säkerligen har man stor hjälp av att huvuddelen av materialet helt enkelt väljs ut och översätts från den betydligt tjockare estniska versionen. Den ryska redaktionen har fem översättare och bara tre egna reportrar.

Postimees redaktion är generellt ett trevligt ställe där man verkar ha ett pragmatiskt förhållande till språkfrågan: tidningen vill ha så många läsare som möjligt, oavsett om de läser tidningen på ryska eller estniska. Även nätversionen är tvåspråkig, även om den estniska sektionen uppdateras snabbare.

En jämförelse av den estniska och ryska versionen av Postimees visar, att huvudnyheterna på förstasidan nästan alltid är identiska, innehållet i artiklarna är detsamma, medan rubrikerna ibland kan ha olika nyanser i de två versionerna. Viktorija Korpan berättar, att hon bara en gång stoppat material från den estniska versionen från att publiceras i den ryska. Det handlade om en karikatyr som visade Bronssoldaten med en fotboll under armen, i stället för hjälmen.

– Det kunde ha retat upp våra läsare i onödan. Humor kan vara känsligt och uppfattas på olika sätt av olika grupper.

När jag frågar Viktorija Korpan huruvida Postimees rapporterar om Bronssoldaten på olika sätt beroende på språkversion säger hon något som jag aldrig tidigare hört från en ryskspråkig journalist i före detta Sovjetunionen:

– Nej, nyheter är nyheter.

Ändå medger hon att hon själv påverkats av de starka känslorna kring det sovjetiska krigsmonumentet.

– Jag tänker aldrig i termer som “vi” och “dom” när det handlar om mina estniska kolleger här på redaktionen, jag är väl anpassad i det estniska samhället och har till och med tidigare arbetat på en estniskspråkig affärstidnings redaktion fastän jag är ryska. Men när jag intervjuades i radio om Bronssoldaten häromdagen råkade jag säga “vi” när jag pratade om folkgrupperna. Det känns inte bra.

Efter att Bronssoldaten flyttats bort och efter de påföljande nätternas händelser i Tallinn blir det ännu tydligare, att det inte är lätt att samtidigt tillfredsställa två olika målgrupper. I lördagens estniska upplaga publicerade Postimees en skarp kommentar under rubriken Tundmatu vene pätt (En okänd rysk huligan). Kommentaren jämförde de ryska ungdomsmarodörerna med de ryska soldater som intog Tallinn under andra världskriget. Artiken publicerades inte på ryska i Postimees (den ryska upplagan kommer inte ut på lördagar), men en rysk översättning dök snabbt upp på den ryska webbplatsen InoSMI som regelbundet översätter artiklar från utländska tidningar.

I måndagsupplagan publiicerade Postimees en mer eftertänksam kommentar av Viktorija Korpan, både på ryska och på estniska [Ängistus – На душе тошно]. Hon jämförde händelserna med motsättningen mellan Estniska folkfronten och den sovjetvänliga Inter-rörelsen under Sovjetunionens sista år, och avslutade: “vi ska inte förstöra det som vi lyckades bevara för sjutton år sedan”. Ryska läsare som kommenterade artikeln på nätet var indignerade över lördagens estniska artikel och använde mycket hårda och oanständiga ord när de anklagade Viktorija Korpan och hela tidningen Postimees för falskhet.

Fler kort från Estlandsresan här.