Mark MacKinnon var Moskvakorrespondent för den kanadensiska tidningen The Globe and Mail 2002-2005. Han har förutom Ryssland bevakat andra länder i östra Europa, och finns just nu på plats i östra Turkiet i väntan på den turkiska armén inmarsch i norra Irak. Hans nya bok “The New Cold War” tar sats i maktskiftet i Serbien på hösten 2000, snart efter Putins maktövertagande i Ryssland, och går därefter igenom revolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan samt USA:s misslyckade satsning på en likartad utveckling i Vitryssland.
MacKinnon skriver intressant, har varit på plats och talat med aktivister nästan överallt. Boken innehåller kanske inte speciellt många nya grundläggande fakta för den som följt utvecklingen i de aktuella länderna under de senaste åren, men ger massvis med intressanta detaljer, och binder samman händelserna på ett fascinerande sätt.
Det mest intressanta i boken är dock den slutsats MacKinnon kommer fram till, och man kan misstänka att det är just slutsatsen som ligger bakom bokens namn. Efter att ha gått igenom de insatser som George Soros och ett antal västliga regeringar gjort för att främja politisk förändring i regionen kommer han fram till att dessa insatser samtidigt kan ha varit en viktig bidragande orsak till den allt mer förhärskande västfientliga nationalismen i Ryssland och bra uppmuntran till förtryckarregimerna i Centralasien.
Händelserna i Vitryssland och Uzbekistan visade makthavarna i hela regionen att hårda repressiva åtgärder är det bästa och kanske enda sättet att stoppa förändring i demokratisk riktning. Dessutom är aggressiv nationalism en utmärkt motgift mot västvänliga politiska rörelser som då lätt kan utmålas som klubbar för spioner och landsförrädare. MacKinnon hävdar att maktövertagandet i Georgien i december 2003 var en viktig vändpunkt för Ryssland:
From that point on, Putin came to speak more and more often of the West as a force that was opposed to Russia’s interests and that wanted to keep Russia weak.
Samtidigt kan man ju konstatera, att Putin inrikespolitiskt hade börjat dra åt skruvarna långt tidigare, så orsakssambandet är långt ifrån självklart. Nato-expansionen 2004 är också den säkert en viktig anledning till den ökande västfientligheten i Kreml. Men i vilket fall som helst bör man hålla i minnet att det finns två sidor även i den här problematiken, och fler amerikanska missiler i Östeuropa är kanske inte det bästa sättet att minska spänningen. “Vart Ryssland går någonstans, det bestämmer ryssarna, men det bestämmer också väst i stor utsträckning”, sade Vladislav Savić häromdagen.
Mark MacKinnon har en blogg.
Mer om galna ryska nationalister:
