Esperanto: 15 jarojn post la pereo de la imperio
Det har nu gått femton år sedan Sovjetunionens sönderfall. Strax därefter hade Jegor Gajdar som minister ansvar för det nya Rysslands ekonomiska politik. I några månader var han också regeringschef – ett självmordsuppdrag, sade han redan då, och fick rätt. Regeringens popularitet sjönk i takt med levnadsstandarden, och snart fick de unga liberala reformisterna ge plats för andra krafter.
För dagens nationalistiska populister i Ryssland är namnet Gajdar en svordom. Tillsammans med Michail Gorbatjov hålls han ansvarig för en svår synd, Sovjetimperiets undergång och fall. I mångas ögon är Gajdar och Gorbatjov förrädare som tillsammans med fientliga västmakter konspirerade för att få det stora och mäktiga Sovjet på fallrepet.
I sin nya bok om imperiets sönderfall – som än så länge bara finns på ryska – visar Jegor Gajdar med all önskvärd tydlighet att de konspirationsteorier som nu florerar i Ryssland bara är myter. Men Ryssland lider fortfarande av imperiesyndromet, och konspirationsteorierna är en typisk symptom på den sjukdomen. På samma sätt skapades den berömda tyska dolkstötslegenden som i förlängningen bidrog till Hitlers maktövertagande.
En recension av boken i den ryska ekonomitidskriften Ekspert ledde omedelbart till en svulstig diskussion på tidningens webbplats. Redan första inlägget angav tonen: “Gajdar är ju själv en levande förklaring till imperiets fall… Han borde ha kallat boken “Så förstörde jag ett imperium”.
I verkligheten var det inte västmakterna eller deras lokala lakejer som förstörde Sovjetunionen, som den ryska motsvarigheten till dolkstötslegenden gör gällande. Tvärtom. I sin bok visar Jegor Gajdar att USA gärna ville ha kvar Sovjet, med demokratiskt styre givetvis, för att minska risken av ett inbördeskrig med kärnvapen. Gajdars många citat ur sovjetiska regeringsdokument visar med all önskvärd tydlighet var den egentliga orsaken till Sovjets sammanbrott låg.
Den katastrofala utvecklingen av ekonomin var den viktigaste enskilda faktorn, konstaterar Gajdar – men han stannar inte där, utan gör en djuplodande analys.
Sovjet var inte en stabil, ekonomiskt stark världsmakt, som dagens ryska imperialister vill hävda, utan ett enormt, svajigt bygge på osund grund. Därför var det bara en fråga om tid när Sovjetunionen skulle falla sönder. Den höga oljeprisen i början av 1980-talet gav Sovjetunionen en tidsfrist för att försöka lösa några av de inbyggda problemen, men ingenting gjordes.
Gajdar ser kärnan av problemet redan i 1920-talets tvångskollektivisering och industrialisering. Stalins politik byggde på utarmning och förslavning av hela landsbygdsbefolkningen. Till en början kunde dessa nutidens livegna bönder föda stadsbefolkningen som var relativt liten till antalet, men stadsborna blev allt fler, och jordbruket var ineffektivt. Vid Stalins död 1953 var det klart att något måste göras för att undvika akut livsmedelsbrist.
Statistiken visade att bönderna producerade mångdubbelt större skördar på sina små privata plättar än på kollektivåkrarna, men Nikita Chrusjtjov ville eller vågade inte frige bönderna och använda marknadsmekanismer för att öka produktionen av livsmedel. I stället blev det nya restriktioner på privat odling.
För att öka produktionen av livsmedel använde partiet i stället de traditionella planekonomiska metoderna: åkerarealen skulle ökas genom att man plöjde upp mark på områden där jordbruk i större skala tidigare inte hade ansetts möjligt. De nya statsjordbruken blev därmed inte bara beroende av nyckfulla klimatförhållanden utan också av större och större statliga investeringar i jordbruksmaskiner, bekämpningsmedel och konstgödsel.
Hela landet blev allt mer beroende av importerat spannmål. Oljeexporten växte i takt med spannmålsimporten, och Sovjetunionens politiska stabilitet blev helt avhängigt av världsmarknadspriserna på spannmål och olja.
Regeringskorrespondensen från olika årtionden ger vid handen att partiledarna inte riktigt förstod hur Sovjetunionens beroende av yttervärlden ökade. Framför allt förstod de inte alls hur den kapitalistiska världsmarknaden på råvaror fungerar. Till skillnad från många andra varor kan priset på råvaror som olja och spannmål variera mycket kraftigt och helt oförusägbart, påpekar Jegor Gajdar. Därför behöver länder som är beroende av råvaromarknaderna säkerhetsmarginaler i form av valutareserver och stabiliseringsfonder, men inget sådant fanns i Sovjetunionen. Tvärtom, när skördarna var dåliga använde Sovjetunionen mer och mer av sin guldreserv för att köpa spannmål i utlandet.
När priset på olja gick ner, samtidigt som spannmålspriset var ovanligt högt i mitten av 1980-talet, var resultatet därför en katastrof. Snart saknades det valuta för import, den sovjetiska regeringen började låna pengar i utlandet i snabbt ökande takt, och efter några år räckte inkomsten från oljeexporten knappt till annat än räntorna.
På samma sätt som många andra industrier i Sovjetunionen var också oljeindustrin heltt beroende av importerade maskindelar, rör, kemikalier och andra förnödenheter som den sovjetiska industrin själv inte kunde producera i tillräckliga mängder. När valutan tog slut var det inte bara mat och mediciner som försvann från butikshyllorna. Inte heller oljeindustrin kunde längre köpa det som behövdes för att upprätthålla produktionen. För att öka valutainkomsterna hade Sovjetunionen behövt att öka oljeexporten, men i stället hamnade oljeproduktionen i en nedåtgående spiral. Det fanns ingen ny utrustning att tillgå, och oljearbetarna var missnöjda eftersom de snart ingenting kunde köpa för sina inflationsdrabbade löner.
Redan i början av 1980-talet hade omfattande reformer varit helt nödvändiga för att rädda Sovjetunionen från sammanbrottet, men sådana reformer var politiskt omöjliga att genomföra. Till och med kring 1990, när den katastrofala situationen var uppenbar för alla, var det fortfarande omöjligt för Michail Gorbatjov att genomföra radikala marknadsinriktade reformer – motståndet bland den sovjetiska eliten var för hårt. Ett lysande exempel är den partipamp som skriver till regeringen och kräver fler och bättre bilar till partidignitärerna, samtidigt som Moskvaborna köar efter bröd.
Mot slutet av Sovjetperioden fick Michail Gorbatjov förnedra sig till att åka världen runt med mössan i handen. Han kunde fortfarande inte lägga fram några planer på en ekonomisk reform, i stället fick han låna några hundra miljoner dollar i Sydkorea som en motprestation för Sovjetunionens diplomatiska erkännande, några hundra miljoner till i Kuwait som ersättning för att Sovjet höll sig lugnt under Gulfkriget, lite till i Tyskland som betalning för Tysklands fredliga återförening och för all obrukbar militär materiel som Sovjet lämnade kvar i de toma östtyska kasernerna. Valuta saknades nu inte bara för inköp av spannmål, det fanns inte ens pengar för att transportera hem redan inköpt spannmål. Sovjetiska skepp stoppades i utländska hamnar som pant för obetalda räkningar.
Även om den hade lyckats, hade den farsartade kuppen i augusti 1991 inte kunnat ändra på de ekonomiska förhållandena. Men i stället hände det som de sovjetiska makthavarna alltid hade fruktat: armén vägrade att använda sina vapen mot folket. Efter kuppförsöket var det klart för alla att den sovjetiska centralmakten inte längre existerade, och i december 1991 halades den röda flaggan i Kreml för sista gången.
Senare, i det nu självständiga Ryssland, fick Jegor Gajdars självmordskommando ta över det sjunkande skeppet och försöka rädda den med chockartad marknadsterapi, minst tio år för sent. Men det är en annan historia.
Kalle Kniivilä
En kortare version av den här texten publicerades i Sydsvenskan 2007-01-09
Boken: Jegor Gajdar: Gibel imperii – uroki dlja sovremennoj Rossii (9,20 eur hos Ozon.ru)
Recensioner:
