Suomi: Putin muisti Stalinin uhrit
Vladimir Putin har tidigare sagt att Ryssland inte har något att skämmas för i sin historia. “I alla fall mindre än många andra länder.” En och annan blev därför tagen på sängen när han den 30 oktober, minnesdagen för de politiska förföljelsernas offer i Ryssland, åkte till det nya minneskorset vid massgravarna i Butovo där minst 20.761 människor sköts ihjäl mellan augusti 1937 och oktober 1938. Vladimir Putin tände ett ljus i kyrkan och lade blommor vid korset.
Det kan hävdas att Putin av politiska skäl nu var tvungen att bege sig till Butovo, och det hade nog inte sett bra ut inför dumavalet den 2 december om han även den här minnesdagen hade struntat i Sovjets blodiga historia. Men visst kunde han ha låtit bli, och han åkte ändå. Det är ett hoppingivande tecken. Vad han innerst inne tänkte vet vi inte, men det viktiga är att han med sitt besök och med sina ord sänder en signal. Och för första gången någonsin sade Putin också öppet, att kommunismen inte var något att ha.
Sådana här tragedier har hänt i mänsklighetens historia upprepade gånger. Och detta har alltid hänt, när ideal som vid första anblick kan te sig tilldragande, men som i själva verket är innehållslösa, har ställts högre än det grundläggande värdet – värdet av människoliv, högre än människans rättigheter och frihet. För vårt land är detta en speciell tragedi.
Rätt ord på rätt plats, och om Putin hade stannat där hade det inte funnits utrymme för misstolkningar. Men så fortsatte han.
Men det här minnet behövs inte för sin egen skull. Det här minnet behövs, för att vi ska förstå: för landets utveckling, för att välja de mest effektiva sätten att lösa de problem inför vilka landet står i dag, behövs det givetvis politiska dispyter och strider, åsikter måste ställas mot varandra. Men för att den här processen inte ska bli destruktiv, för att göra den konstruktiv, måste de här dispyterna, den här politiska kampen ske inom ramarna för kultur- och utbildningssfären.
Vad han egentligen menade vet jag inte, och frågan är om han ens vet det själv. Kanske menade han att man inte ska använda nackskott som argument i politiska dispyter. Men det han sade kan också tolkas så, att alla nu inför valen ska sitta lugnt i båten och helst hålla med om allt, annars kan det bli ödesdigra följder.
Samma dag som Vladimir Putin besökte Butovo offentliggjorde hans parti, Förenade Ryssland, sitt beslut att inte delta i valdebatterna. Inte heller har partiet någon tydlig politik som förs fram i valkampanjen, annat än att det är “Putins plan” som gäller. Eftersom partiet lutar sig på Putins popularitet har det inget att vinna på att berätta om sin obefintliga politiska linje eller på att delta i debatter med andra partier som kan ha några riktiga åsikter. Men inte var det väl detta Putin menade med sina ord i Butovo?
En annan version av denna text publicerades i Sydsvenskan den 1 november 2007: Putin har upptäckt Stalins terror.
Mer på temat:
- Stora terrorn fyller år – och glöms bort
- Galna ryska nationalister
- Video från Putins besök i Butovo
- Подход к прессе после посещения Бутовского мемориального комплекса
- Talking with the Press after visiting the Butovo Memorial Site
- Коммерсантъ: “Если бы он сегодня не приехал, это невозможно было бы понять”
- Ceremony at Butovo a First for Putin
Ett svar på ”Putin mindes stora terrorns offer”
Det är intressant att Putin nu talar om Sovjets mörkaste kapitel öppet. Mig veterligen har han aldrig talat i positiva ordalag om det sovjetiska 1930-talet, och det vore också märkligt. Hans “mentor” i KGB, som ju ofta påpekas, var Andropov, en känd Stalinkritiker. Som du påpekar har han dock aldrig tagit några initiativ heller. Precis som Andropov (vissa historiker menar att Kosygin och Andropov var bakbundna av mer reaktionära krafter, och att de själva var betydligt mer reformvänliga än vi trott redan i mitten på 1960-talet).
Jag ser det inte som så konstigt att Putin svamlar offentligt. Lyssnar man på någon politiker, någonstans i världen, så händer det inte sällan att man hör märkligt svammel. På sätt och vis tror jag därför att västerlänningar har assimilerat den ryska valpropagandan om en “Putins plan” lite väl ibland, så vi tenderar att tro att där faktiskt finns en plan. Det är nog att tillskriva ryska politiker lite för mycket kudos ;-)