Putin och de sju dvärgarna

Den ryska oppositionens enda chans i höstens parlamentsval och vårens presidentval är att hålla ihop. Det sade före detta premiärministern, numera oppositionspolitikern Michail Kasianov häromdagen. Därefter hoppade han av oppositionsalliansen Drugaja Rossija (Ett Annat Ryssland). Oppositionen i Ryssland är mer splittrad än någonsin, och valens vinnare är redan klara. Parlamentsvalet i december kommer att vinnas av partierna Kreml-1 och Kreml-2, presidentvalet i mars 2008 av Putin-3, fast troligen heter han inte Putin i efternamn.

Som vanligt sysslar den ryska oppositionen mer med internt käbbel än med politik. Kanske inte så konstigt, eftersom det egentligen inte längre finns någon politik i ordets egentliga betydelse i Ryssland. Alla viktiga sakfrågor bestäms av presidentadministrationen, oppositionen har ingenting att säga till om och får inte ens komma till tals i massmedier, med några få undantag. Det som återstår är att slåss om vem som är herre på täppan. Just nu handlar bråket om vem som ska bli “den enade oppositionens” presidentkandidat, och hur den här “gemensamma” kandidaten skall väljas.

Under våren genomförde oppositionsalliansen Ett Annat Ryssland några uppmärksammade demonstrationer. Till en början reagerade regeringen panikartat och använde inrikesministeriets specialtrupper för att slå ner demonstrationerna. Alliansens tre ledare, Michail Kasianov, Garri Kasparov och Eduard Limonov stoppades på flygplatsen när de skulle ta sig till en demonstration i Samara, där toppmötet EU-Ryssland ägde rum.

Ett Annat Ryssland var en märklig ohelig allians mellan en före detta premiärminister, en före detta världsmästare i schack, och Eduard Limonovs numera förbjudna Nationalbolsjevikiska parti som specialiserat sig på spektakulära gatuaktioner. Nationalbolsjevikernas flagga påminner om en korsning av Sovjetunionens och Nazitysklands flaggor, och själva partiet kan också ses som någon sorts performance av författaren och multikonstnären Limonov. Men just brokigheten i alliansen gjorde att alla sorters motståndare till den nuvarande regimen kunde tänka sig att delta i demonstrationerna som gick under namnet “De oenigas marsch”.

Det som förenade demonstranterna var att de inte höll med om Putins politik, men nu är alliansens ledare oeniga också sinsemellan och det verkar vara slut med Ett Annat Ryssland. Den tyngste av alliansens tre ledare, Michail Kasianov, har hoppat av, eftersom han inte gillade den planerade proceduren för att komma fram till en gemensam presidentkandidat. Det kunde ju ha blivit någon annan än han.

De två gamla oppositionspartierna, högeralliansen SPS och Grigorij Javlinskijs liberala Jabloko, var aldrig med i Ett Annat Ryssland, men Kasianov hävdar att det fördes samtal med dem om en gemensam presidentkandidat. Ingen tror på allvar att den gamle räven Grigorij Javlinskij skulle ha kunnat ställa sig bakom någon annan kandidat än Javlinskij själv, men Kasianov går vidare och hävdar att det kanske till och med hade gått att enas med kommunisterna om en gemensam oppositionskandidat.

– Då hade vi vunnit redan i första turen, sade han i ett diskussionsprogram på den frispråkiga radiostationen Echo Moskvy.

Han kan drömma vidare. Bråket var oundvikligt, eftersom oppositionskrafterna måste börja profilera sig inför parlamentsvalet i december. Det gör man inte genom att enas om en gemensam presidentkandidat. Men genom att hävda sin egenart och hacka på de andra partierna ser de oppositionella till att inget av oppositionspartierna kommer in i statsduman. Och det var ju precis det som var meningen med den nya vallagen som förbjuder valförbund och höjer spärrgränsen till sju procent. Söndra och härska.

Partier och kandidater

Den nya duman efter valet i december kommer av allt att döma att ha tre, möjligtvis fyra partier, och två av partierna kommer att heta Kreml-1 och Kreml-2. Förutom Kreml-partierna kan Vladimir Zjirinovskijs märkliga “Liberaldemokratiska” parti och Gennadij Ziuganovs kommunistparti komma in, de andra verkar inte ha en chans.

Lag Putin

1. Kreml-1, eller “maktpartiet” som det oftast kallas, heter egentligen Jedinaja Rossija (Eniga Ryssland). Partiet kallas också för “Putins parti”, trots att Putin är inte medlem. Det är Putins maktapparat som skapat partiet, och på många sätt har Eniga Ryssland övertagit kommunistpartiets gamla roll som en klubb för makthavare och de som vill bli makthavare. Småpamparna tävlar om vem som har flest medlemmar i sin partiavdelning, och på en del statsföretag har anställda fått välja om de vill gå med i Partiet eller få sparken. Eniga Ryssland får givetvis mycket uppmärksamhet i de statsstyrda massmedierna. Enligt opinionsinstitutet VTsIOM stöds Eniga Ryssland av 50% av valmanskåren, opinionsinstitutet FOM ger i stället partiet 31%. Skillnaden förklaras till stor del av att hela 48% av de utfrågade i FOM:s undersökning inte kunde svara (25%) eller inte tänkte rösta (23%). Motsvarande siffra i VTsIOM:s undersökning var 27% (13% vet ej, 14% tänker inte rösta.) Om man vill vara elak kan man dra slutsatsen att “vet ej” och “Eniga Ryssland” är ungefär samma sak för de ryska väljarna. Det oberoende Levada Center ger Jedinaja Rossija det skyhöga 52% av alla som tänker rösta. I vilket fall är partiet minst tre gånger så stort som det näst största partiet, kommunisterna.
2. Kreml-2, som egentligen heter Spravedlivaja Rossija (Rättvisa Ryssland), är presidentadministrationens försök att skapa en lojal “opposition” och i förlängningen ett menlöst tvåpartisystem i Ryssland. Partiet försöker att profilera sig som ett mer socialt orienterat alternativ till Kreml-1, men kritiserar aldrig Putin. VTsIOM ger Rättvisa Ryssland 5%, FOM 4%. Levada Tsenter ger 7% av dem som tänker rösta. Men den siffran kommer att öka när statstelevisionen med allvar kommer i gång med valkampanjen.

I presidentvalet ställer sannolikt både Kreml-1 och Kreml-2 sig bakom den kandidat Putin förordar: Ivanov, Medvedev, en svart häst, eller möjligtvis Putin själv – om han skulle få för sig att beställa en ändring i konstitutionen och ställa upp igen. Vem det än blir så kommer Putins kandidat att segra, med största sannolikhet redan i första valomgången. Hade Putin själv ställt upp hade han enligt VTsIOM fått hela 65% av rösterna. FOM ger Putin 55%. Om inte Putin ställer upp får Ivanov 31% och Medvedev 27%. Oppositionens sju dvärgar har ingen chans: Zjirinovskij och Ziuganov har 14% var, medan alla liberala oppositionskandidater samanlagt har ett stöd på 7% enligt Levada Center. En möjlighet är att de två Putinkandidaterna Ivanov och Medvedev ställer up båda två, då går bägge till andra omgången och det spelar ingen roll vem som vinner.

Dvärgarna

1. Gennadij Ziuganov och kommunistpartiet KPRF. Partiet är näst störst i landet med sina 8% (FOM). Levada Tsenter ger partiet hela 17% av dem som tänker rösta. Hade Ziuganov ställt upp i presidentvalet hade han fått 3% enligt både FOM och VTsIOM. Levada säger 14%.
2. Vladimir Zjirinovskij och hans Liberaldemokratiska parti. Använder högljudd populistisk retorik men går i praktiken aldrig emot regeringens politik i parlamentet. Onda tungor säger att Zjirinovskij vid behov säljer partiets stöd till regeringen. Partiet har 5% av väljarstödet enligt FOM. Levada ger partiet 9% av dem som tänker rösta. Hade Zjirinovskij ställt upp i presidentvalet hade han fått 3% av väljarstödet enligt FOM och VTsIOM. Levada säger 14%.
3. Högeralliansen SPS (Sojuz Pravych Sil), partiledare Nikita Belych. Partiet har enligt FOM och VTsIOM ett väljarstöd på 1%. Levada säger 2%. Partiet har förordat en gemensam oppositionskandidat i presidentvalet, men vill inte samarbeta med Ett Annat Ryssland, eftersom Limonovs nationalbolsjeviker är med där.
4. Grigorij Javlinskijs liberala parti Jabloko har ett väljarstöd på 1% enligt FOM och VTsIOM, Levada ger partiet hela 4%. Inget av instituten ger honom någon siffra som presidentkandidat, men enligt FOM nämner färre än 1,5% av de tillfrågade honom när de får frågan om vilka politiker de har förtroende för. Motsvarande siffra för Putin är 40%, för tronföljarkandidaterna Medvedev och Ivanov 16% och 15%.
5. Viktor Gerasjtjenko: fd. riksbankschef, är beredd att ställa upp som oppositionens gemensamma presidentkandidat. Figurerar inte i opinionsundersökningarna.
6. Michail Kasianov: fd. premiärminister, är beredd att ställa upp som oppositionens gemensamma presidentkandidat. Var aktiv i Ett Annat Ryssland men hoppade av på grund av oenighet kring valet av presidentkandidat. Figurerar inte i opinionsundersökningarna.
7. Garri Kasparov och Eduard Limonov med resterna av Ett Annat Ryssland. Vill välja en gemensam oppositionskandidat till presidentvalet, men det är ytterst osäkert vilken auktoritet och vilket stöd en sådan kandidat skulle få. Inför parlamentsvalet i december har det diskuterats om Ett Annat Ryssland skulle kunna ställa upp som en oppositionskoalition, eftersom småpartierna kommer att hamna utanför. Det är dock inte sannolikt att Ett Annat Ryssland skulle kunna få klartecken från valnämnden, än mindre få de 7% av väljarstödet som krävs för att komma in i statsduman.

Outsidern:

Dissidenten Vladimir Bukovskij har gått med på att ställa upp i presidentvalet. Han avslöjade användandet av psykiatrisk tvångsvård mot oliktänkande i Sovjetunionen i början av 1970-talet och dömdes till fångläger. Han deporterades från Sovjet 1976 i utbyte mot en chilensk kommunistledare och lever sedan dess i exil i Storbritannien. I sin bok Och vinden vänder igen (full text på ryska här) skriver han om sin fängelsetid. Bukovskij har ingen chans att bli vald och frågan är om han ens kommer att få det ryska pass han nu har ansökt om i London. Han är ändå värd att nämna, om inte annat så på grund av sitt vallöfte:

Framför allt kommer jag inte att sitta i Kreml. Man borde för länge sedan lagt av med denna ryska sed som har någon sorts mystisk betydelse. Den som sitter i Kreml kan inte undvika att bli diktator. Det kanske sitter i väggarna.