Stora terrorn fyller år – och glöms bort

Suomi: Kuka muistaa puhdistuksia?

Den 5 augusti 1937 började den stora terrorn i Sovjetunionen. Då trädde säkerhetsministeriet NKVD:s order nummer 00447 från den 30 juli 1937 i kraft. Ordern hade titeln “Om operationen för repressiva åtgärder mot före detta kulaker, kriminella och andra antisovjetiska element” och innehöll en exakt plan på hur många som skulle utsättas för sagda åtgärder i varje sovjetrepublik. (Hela ordern på ryska finns här.)

Enligt order 00447 delades “antisovjetiska element” i två kategorier. Första kategorin innebar arkebusering, andra kategorin innebar arbetsläger i minst 8 år. Exempelvis i Vitryska sovjetrepubliken fanns det enligt planen 12.000 personer som var “antisovjetiska element”, och av dem tillhörde 2.000 första kategorin.

I Moskva började arkebuseringarna den 8 augusti 1937. Då sköts 91 “antisovjetiska element” av första kategorin i Butovo i södra Moskva. (Terra Incognita: Московские расстрелы 2. Första delen finns här.)

Peter Englund skriver om Stora terrorn i sin essä Invid ravinen i boken Brev från nollpunkten:

Flera olika år skulle kunna betecknas som “det värsta” i Sovjetunionens korta historia. Den svält som Stalin framkallade med början 1932 och som kostade minst 4 miljoner människors liv – en siffra som nu blivit fastställd bortom allt tvivel – var en ohygglig katastrof; de styrande använde då medvetet hungern som ett politiskt vapen för att bryta böndernas motstånd mot kollektiviseringen, och den drabbade framför allt de icke-ryska områdena Ukraina, norra Kaukasus och Kazakstan. Detta år och de påföljande kunde dock en stor del av Sovjetunionens befolkning leva som om detta inte riktigt angick dem, burna av det hopp som 1920-talets enorma sociala optimism fött, som om “den nya människan” levde och “det nya livet” faktiskt snart skulle bli till. Åren 1937–38 fick den här illusionen sin ände.

Det var då det inträffade, det som brukar benämnas den stora terrorn eller oftare jezjovsjtjinan , det sistnämnda efter den dåvarande chefen för säkerhetstjänsten NKVD, Nikolaj Ivanovitj Jezjov. Händelsen har länge varit känd i väst, men det är först sedan Sovjetunionen fallit och både arkiv och massgravar öppnats som skeendets alla groteska och skrämmande vändningar har kunnat bekräftas, och detta i stor detalj. Så här över 50 år senare skådar vi en händelse som redan de samtida hade svårt att förstå, och som ännu erbjuder problem för den som söker förklara den.

I maj 2007 öppnades en minneskyrka på det “militära övningsfältet” i Butovo, och den 7 augusti restes ett stort minneskors på platsen där minst 20.761 människor sköts ihjäl mellan augusti 1937 och oktober 1938. (Så många finns med i den databas som upprättats över offren i Butovo.) Sammanlagt beräknas minst 100.000 avrättade ligga i massgravar i Butovo. Справка РИАН

Men det är människorättsorganisationer och den ortodoxa kyrkan som gräver fram uppgifter och minns den stora terrorn. Staten har inte byggt några minnesmärken över sina offer, och den handledning för historielärare som presidentadministrationen beställt framgår det att Stalins terror inte var enbart av ondo.

Ryssland har i vilket fall ingenting speciellt att skämmas för, sade före detta KGB-agenten Vladimir Putin när han i juni talade inför historielärare:

När det gäller vissa problematiska sidor i vår historia – ja, sådana har funnits. Men sådana sidor har funnits i alla staters historia! Och vi har haft färre sådana sidor än vissa andra. Och hos oss har de inte varit så förfärliga som hos vissa andra. Ja, vi har haft hemska sidor, det är bara att komma ihåg händelserna från och med 1937, vi ska inte glömma bort dem. Men också i andra länder var det inte mindre, det var till och med förfärligare än så.

Mer om Butovo:

• An Orthodox shrine rises on a Russian killing field
• Поклонный крест с Соловков доставили в Москву
• Спецобъект «Бутовский полигон»