Byggnadsställningar i ett ingenmansland

Av en slump fick jag på torsdagen veta att Zvjagintsevs prisbelönta film Förvisningen (Изгнание) skulle visas i Lund samma kväll. (Tack, Mattias!) Det är inte ofta jag går på bio, men en sådan film vill man ju inte missa. Fast det var inte helt lätt att få köpa en biljett. Det var faktiskt helt omöjligt.

– Nej, vi säljer inga biljetter, vi är en medlemsförening, så man måste vara medlem om man vill se filmen, sade den unga killen som satt bakom ett litet bord med ett kassaskrin på biografen Kino.

Tydligen var detta något för en mindre krets speciellt invigda. Men för säkerhets skull frågade jag en gång till:

– Så jag kan inte se filmen?

Då kröp det fram att man visst kunde få se filmen, fast det kostade 250 kronor. Då blev man i och för sig på köpet medlem i föreningen och kunde få se två filmer till under vårterminen. Så nu är jag medlem i en filmförening. Speciellt invigd.

Själva filmen var också den mycket speciell, och det var tur att jag såg den på bio. På en liten tv-skärm skulle de till varje detalj utstuderade scenerna, perspektiven, färgerna och detaljerna i den mycket grafiska filmen inte alls komma till sin rätt, och dessutom kräver Förvisningen koncentration. Den är mycket lättare att uppnå i en mörk biosalong med många andra som tittar på samma film. Fast det var en och annan som inte kunde koncentrera sig, utan gick efter en dryg timme.

Filmen är 150 minuter lång, men hade samma händelser ägt rum i en vanlig tv-serie hade de klämts in på en kvart. Så berättartempot är inte högt, utan lämnar tid för egen tankeverksamhet, vilket uppenbarligen är syftet.

Händelserna äger rum i ett märkligt ingenmansland som inte är Ryssland, men inte heller något annat land, ett ställe utanför tid och rum. Det finns inga vägskyltar, kläderna, bilarna och bruksföremålen är anonyma. Till och med den ryska som hörs i de fåtaliga och korta dialogena befinner sig på något märkligt sätt i ett tomrum som är svårt att placera geografiskt eller tidsmässigt. Någonstans i sydöstra Europa på nittiotalet, kanske. Men lika gärna någon helt annanstans.

Detta är en värld där bara den privata sfären existerar, det övriga samhället finns någonstans långt borta och dyker bara upp i utkanterna av berättelsen – en ambulans, en brevbärare, ett tåg som behövs för att huvudrollsinnehavarna ska kunna förflytta sig. En begravningsentreprenör som får en bunt sedlar i handen, en tystlåten präst och en kyrka som är låst.

Filmen känns som en byggnadsställning som tittaren ska använda som stöd för att komma till insikt om vad rollfigurerna tänker och känner, vad de egentligen menar med sitt agerande och sina fåtaliga ord, vad som händer i denna märkliga värld som är vår och ändå inte.

Även namnen i filmen är svåra att placera geografiskt och inte speciellt ryska. Huvudrollsinnehavaren Alex (Konstantin Lavronenko) och hans bror Mark (Aleksandr Balujev) är troligen kriminella, fast det får man själv räkna ut utifrån ett fåtal ledtrådar. Alex och hans fru Vera (Maria Bonnevie) har två barn. Efter lång vånda berättar Vera för Alex att hon väntar barn, och att barnet inte är hans. Kanske är det något helt annat hon vill ha sagt, men han vill inte lyssna.

Den kanske mest centrala dialogen i filmen äger inte rum mellan Alex och Vera, utan mellan Alex och hans bror Mark. Alex vet inte vad han ska göra, han är rädd för att han skulle kunna döda Vera. Hans samtal med Mark är som om han hade talat med sig själv. “Det du bestämmer dig för att göra är rätt. Vill du döda henne så är det rätt. Pistolen är i översta byrålådan. Vill du förlåta henne så är också det rätt”.

Bilderna i filmen talar lika mycket som skådespelarna, nej, mer. Likt den vita stigen som delar sig mitt i den branta, gröna kyrkbacken. Till höger går stigen vidare, till vänster slutar den vid begravnigsplatsen. Där står Alex och begraver sin hustru. Han har själv valt vägen, kanske borde han vetat vart den går.

Mer på temat

Dela detta:

Relaterade

Av Kalle Kniivilä