I början av 1990-talet var Jurij Saprykin en fattig student i filosofi. Nu är han 35 år och tar emot på ett bekvämt kontor i centrala Moskva. Han är chefredaktör för nöjestidningen Afisja, tjänar bra och har nyss köpt en bil efter att familjen flyttat till en större lägenhet längre bort från centrum.
– När jag började studera 1990 verkade sovjetsystemet fortfarande stabilt. Men det var bara skenbart, snart föll allting ihop och det gick inte längre att leva på studiestödet. När det var som värst gick jag ibland hungrig i tre-fyra dagar eftersom jag inte hade några pengar.
Det fanns två utvägar: att bli företagare eller att bli journalist. Företagandet lockade inte det minsta.
– När pressen blev fri var det många av oss som sökte sig dit, vi hade ju läst en massa och kunde skriva.
Med sina sidoinkomster från oberoende tidningar kunde Jurij Saprykin fullfölja sina filosofistudier.
– Jag påbörjade faktiskt en doktorandutbildning, och jag har undervisat lite. Men jag känner bara till en kurskamrat som arbetar kvar inom den akademiska världen, de flesta sysslar med något annat.
Jurij Saprykin visar utsikten från redaktionens balkong över Pusjkin-torget. Enorma reklamtavlor lyser i kvällsmörkret: Nokia, Pepsi och en jättelik bild på senaste Volvo-modellen. Volvo är det populäraste bilmärket bland övre medelklassen. Säkerhet är det viktigaste argumentet i radioreklamen.
Fast Jurij Saprykin har ingen Volvo. Fram till nyligen hade han ingen bil alls.
– Det första folk brukar köpa om de får lite pengar är en bil, men jag tyckte inte vi behövde bil innan vårt andra barn föddes.
Bilköerna i Moskva är ökända – antalet bilar har fördubblats på femton år. Vart man än tittar i centrala Moskva är det bilar överallt. Alla fria fläckar är upptagna av parkerade bilar, och när polisen fraktar bort en felparkerad bil är platsen snart upptagen igen.
Jurij Saprykins nya Nissan Quashqai står parkerad vid huvudgatan Tverskaja, mindre än hunda meter från hans arbetsplats.
– Det är som vanligt i Ryssland, det gäller att komma överens. Jag har kommit överens med killarna som sköter den här parkeringen, säger han med ett skratt.
Det rabatterade priset för en dags parkering är 250 rubel, ungefär 70 kronor. En ansenlig summa för många ryssar.
Klockan är över åtta på kvällen och den värsta rusningen har lagt sig. Det tar drygt tjugo minuter att köra till Sparvbergen, ett grönt och lugnt område sydväst om centrum, inte långt från svenska ambassaden. På sovjettiden hette området Leninbergen, men nu är det gamla namnet tillbaka.
Höghuset där familjen Saprykin nyligen köpt en trea för ungefär två miljoner kronor är ursprungligen byggt för den sovjetiska överklassen. En äldre man sitter i sitt lilla kontor vid hissarna och håller ett öga på vem som kommer in.
I familjens trånga hall står två terrängcyklar.
– Till min föreställning om lycka hör det att man efter jobbet kan gå ut och cykla eller sitta hemma och lyssna på vinylskivor. Här kan man göra båda sakerna, förklarar Jurij Saprykin.
Den andra cykeln tillhör sonen Misja som i år ska fylla tolv. Misja gömmer sig i barnkammaren. Katia som är drygt ett år gammal är mer nyfiken.
– Oj, kommer ni redan? Jag har inte hunnit göra någonting, jag kom precis själv, säger mamman Alina Saprykina.
Deras mamma Alina Saprykina jobbar som utställningsarrangör på ett designcentrum och kommer sällan hem före åtta. Jurij kommer ofta ännu senare. Därför har familjen anställt en kvinna som tar hand om Katia.
– Katia får gå på dagis längre fram, för det är nyttigt att lära sig umgås med andra. Men jag tycker hon är för liten än så länge.
När Jurij och Alina gifte sig bodde de i ett litet studentrum. 1996 föddes Misja, och två år senare, när rubeln precis hade kraschat, hade de tur. Lönerna störtdök, men lägenhetspriserna föll ännu snabbare. En bekant skulle flytta utomlands och ville bli av med sin etta i förorten. Jurij och Alina köpte den billigt och behövde inte betala hela summan direkt.
– Den ettan kostar nog tio eller femton gånger mer i dag, säger Jurij.
De snabbt stigande fastighetspriserna och höga räntorna har lett till att unga familjer inte längre har råd att bo i Moskva om de inte ärvt en lägenhet eller bor kvar hos föräldrarna.
Jurij och Alina har råd. Den nyrenoverade trerumslägenheten på 70 kvadrat består av ett vardagsrum, ett sovrum, en barnkammare och ett mycket litet kök. Med ryska mått mätt är det en lyxig bostad för en tvåbarnsfamilj.
Familjens gemensamma inkomst är drygt 60 000 kronor i månaden efter skatt, minst fem gånger mer än medelinkomsten i Moskva. Den ryska inkomstskatten är 13 procent för alla, oberoende av hur mycket man tjänar.
Ränta och amortering på bolånet är en stor utgift för familjen. Familjen Saprykins lån är på tio år och räntan är ungefär 10 procent.
– För ryska förhållanden är det en ganska låg ränta. Vi lyckades få ett bra lån eftersom jag får hela min lön vitt och betalar skatt, säger Jurij.
En vanlig ränta för bolån i Ryssland kan uppgå till närmare 15 procent, men även det är en förbättring jämfört med läget för några år sedan, när marknaden var outvecklad.
– När vi började fundera på att köpa större lägenhet var bolån något som bara de allra rikaste hade råd med.
Barnen är första prioritet. Barnsköterskan kostar 6.000 kronor i månaden, mer än hälften av Alina Saprykinas lön.
Alina var hemma med Misja i åtta månader, med Katia i tio. Den betalda föräldraledigheten är 18 månader. Еrsättningen höjdes kraftigt förra året, men kan aldrig överstiga 2.000 kronor i månaden, och är oftast betydligt lägre. Därför är det som regel föräldern med lägre inkomst, oftast kvinnan, som stannar hemma.
Misja går i en privat skola som kostar drygt 2.000 kronor i månaden. Mycket pengar går också till resor. Över nyårshelgen var hela familjen i Ungern och badade i varma källor. Förra sommaren var de i badorten Palanga i Litauen.
– Jag har varit i Rom, London, Paris och Amsterdam. Jag skulle gärna åka runt lite mer i Europa, inte på turistorter, utan på andra ställen för att se hur folk lever, säger Alina.
Hon är lite förvånad över att Sydsvenskan skriver om Ryssland i samma serie som Brasilien, Kina och Indien.
– Vi är ju européer precis som ni i Sverige. Jag känner mig helt orienterad mot Europa, säger hon.
– Fast å andra sidan tillhör vi en mycket liten grupp i samhället. De flesta har helt andra förutsättningar än vi, och många tänker helt annorlunda, säger Jurij.
Rysk medelklass- ett luddigt begrepp
I Ryssland är medelklass ett mycket luddigt begrepp. En stor del av befolkningen säger sig tillhöra medelklassen, men skeptiska ryska sociologer säger att här knappt alls finns en medelklass i västerländsk mening.
Lev Gudkov är chef på det oberoende sociologiska institutet Levada-center. Hans arbetsrum finns nära fotbollsklubben Dynamos hemmastadion i nordvästra Moskva, på fjärde våningen i ett kontorshus från sovjettiden.
Gudkov skakar uppgivet på huvudet när han får frågan om hur stor andel av Rysslands befolkning som tillhör medelklassen.
– Den sociala strukturen i Ryssland ser helt annorlunda ut än den i väst, det är ett resultat av vår historia. En människas sociala ställning har alltid varit mer beroende av hennes kontakter med de statliga maktstrukturerna än av inkomsten, och så är det i mångt och mycket fortfarande, säger han.
Om man utgår från inkomst kan man komma fram till att upp till 20 procent av befolkningen tillhör medelklassen, menar han. Den siffran ligger nära de resultat som den statliga ryska vetenskapsakademins sociologiska institut redovisat. Men bara en liten del av den här gruppen tillhör medelklassen i ordets västerländska mening, säger Lev Gudkov.
I väst består medelklassen av oberoende småföretagare eller yrkeskunniga anställda med bra utbildning, säger han. Men alltså inte i Ryssland.
– Huvuddelen av dem som har bra inkomst i Ryssland är antingen tjänstemän i höga befattningar eller företagare vars verksamhet på ett eller annat sätt är beroende av statens välvilja.
Utrymmet för självständiga småföretag har under senare år krympt som en följd av statens hårdnande grepp. Därför har den oberoende medelklassen snarare krympt än växt. Samtidigt har nya grupper i samhället fått det något bättre ekonomiskt.
Ett tydligt tecken på ekonomisk utveckling är antalet personbilar. Under sovjettiden ägde 1 procent av befolkningen en bil. Nu är siffran uppe i 30 procent, och ökar ständigt.
Också den extrema fattigheten har minskat. Situationen var som värst 1999, året efter rubelkraschen. Då levde 30 procent av befolkningen under existensminimum. Förra året var motsvarande siffra 11 procent.
Fortfarande är det dock en mycket liten del av befolkningen som har möjlighet att köpa en egen bostad. Medelinkomsten i Moskva ligger kring 5.000 kronor i månaden medan fastighetspriserna ligger i nivå med centrala Malmö.
Andelen ryssar som någon gång i sitt liv varit utanför landets gränser är en annan indikator som visar hur smal den ryska medelklassen är, säger Lev Gudkov.
– Siffran är 9 procent. Och då ska man veta att hälften av dem åkte till utlandet före Sovjetunionens sammanbrott. Det är knappt 5 procent av befolkningen som varit utomlands efter 1991. Men de som åker gör det gång på gång, för de har råd.
Text: Kalle Kniivilä
Foto: Michail Beznosov
En kortare version av texten publicerades i Sydsvenskan 26.3.2008
Mer från Moskvaresan i mars 2008:
3 svar på ”Drömmen blev sann: en trea i Moskva”
Trevlig artikel! Har f.ö. funderat på hur tverskayagatans parkering fungerar =)
parkerade precis utanför ingången till flygplatsen i moskva en gång, cirka 5 meter från metalldetektorerna som då stod där! Kostade 100 rubel. Tumregeln är att det inte finns en fläck som inte går att förhandla om ;-)
Själv tror jag att den ryska ekonomin är mer dynamisk än vad ekonomer och även sociologer säger, men det var faktiskt väldigt intressant information som framkom i ditt reportage här!
ciao
Martin
tack, olipas hyvä kuvaus. j