EU-observatörer släpps inte in i Sydossetien

Nästa vecka skickar EU över tvåhundra observatörer till Georgien, däribland 30 svenskar. Det finns dock ett litet problem. Observatörerna ska hålla ett öga på att flyktingar kan återvända hem, men de kommer inte att släppas in i Sydossetien. Därmed har de ingen möjlighet att övervaka vad som händer i de hittills georgiska delarna av Sydossetien, eller att ens ta reda på hur många georgier som möjligtvis finns kvar där.

Överenskommelsen om observatörerna med Ryssland innebär visserligen enligt EU:s tolkning att observatörerna får röra sig fritt i hela Georgien. Ryssland verkar göra samma tolkning, dock med en pytteliten nyansskillnad: enligt Ryssland ingår inte längre Sydossetien och Abchazien i Georgien.

– Det är en del i Sarkozyavtalet att EU ska stationera observatörer i Georgien. Avtalet nämner inte abchaziskt och sydossetiskt territorium, det är underförstått åtminstone från vår sida att detta måste bli föremål för ytterligare diskussion, säger Peter Semneby, EU:s särskilde representant i Södra Kaukasien.

Diskussion, ja. Det blir intressant att höra vad Ryssland säger i den diskussionen. Överenskommelsen om observatörer i Georgien framställdes som en stor framgång för EU, och EU satsar ovanligt mycket pengar på att få fram den stora observatörsstyrkan så snabbt som möjligt. Men om ryssarna inte släpper in observatörerna i Sydossetien (och Abchazien) är det oklart vari framgången består.

Intressant nog har OSSE precis avbrutit förhandlingarna om att utöka sin observationsstyrka i området, eftersom Ryssland inte vill släppa in de nya observatörerna i Sydossetien. Då är det meningslöst att skicka några alls, verkar OSSE tycka – till skillnad från EU, som först skickar observatörerna till Georgien och ska försöka förhandla mer manöverutrymme för dem därefter.

OSSE har förresten just nu inte ens tillgång till sitt eget kontor i Tschinvali. I stället är det osseterna som rumsterar där – de har precis gjort en stor sak av “antiossetiska flygblad” de påstår sig ha hittat i OSSE-kontoret.

Peter Semneby talade om observatörerna i Stockholm på torsdagseftermiddagen, under en utbildningsdag för de 30 svenskar som ska ingå i observatörsgruppen. Något oväntat var jag också själv inbjuden til utbildningsdagen i min egenskap av Rysslandsbloggare. Förhoppningsvis var mitt lilla inlägg till nytta.

Mest intressant var dock Semneby, som gav en bra sammanfattning av läget och än en gång påpekade att händelserna kring den 7 augusti var kulmen på en lång upptrappning.

– Risken av en urladdning av det här slaget var överhängande. Hade det inte skett den 7 augusti så hade det rätt sannolikt hänt den 8, 9, 12 eller något annat datum.

När han fick en fråga om den den inrikespolitiska dimensionen i Georgien svarade han bland annat följande:

Saakasjvili har piskat upp stämningen med den mycket publika utvisningen av ryska militärer, sin retorik under valkampanjen, sitt beslut att inrätta ett patriotiskt ungdomsläger i en by i en georgisk enklav mycket nära konfrontationslinjen, där han själv uppträdde under dramatiska former. Allt detta har piskat upp stämningen, som han har använt för att legitimera sin roll och marginalisera oppositionen. Det här är ett sätt att sätta press på oppositionen och begränsa deras handlingsutrymme. När den politiska diskussionen har definierats i termer av var man man står i konfrontationen med Ryssland, har oppositionen varit tvungen att i många sammanhang sluta upp bakom Saakasjvili för att inte anklagas för att vara opatriotisk. Andra frågor som ekonomi har hamnat i skuggan.

Analysen verkar stämma väl överens med verkligheten. Samtidigt är den oroväckande – dåliga relationer till den stora grannen i norr är ju uppenbart i Saakasjvilis intresse om han vill fortsätta att marginalisera oppositionen. På ett konstigt sätt spelar de ryska geopolitiska hökarna och de georgiska nationalisterna i händerna på varandra, framgick det av Semnebys analys:

I det akuta skedet på 1990-talet hade konflikterna huvudsakligen en interetnisk bakgrund, där agerandet under Gamsachurdia bidrog till att piska upp stämningen. Från rysk sida var man inte sen att utnyttja de här konflikterna. Utan den ryska inblandingen tror jag inte vi hade sett konlflikterna fortfarande olösta, ett och ett halvt decennium efter att de uppstod. Det handlar om en växelverkan mellan Saakasjvilis nationalistiska agerenade och Rysslands behov att hitta instrument att utöva påtryckningar på Georgien.

Bland föreläsarna var också tre representanter för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST, som gjorde ett ovanligt disciplinerat och militärt intryck, uttryckte sig mycket försiktigt, och sade såvitt jag förstår ingenting som inte redan nämnts i öppna källor. De menade att den ryska flygbombningen av georgiskt territorium var mycket återhållsam och mest riktade sig mot militära mål. Träffsäkerheten verkar ha varit undermålig – mer om detta kan man ju läsa i FOI:s utmärkta, färska rapport Det kaukasiska lakmustestet.

Jo, och vad sade jag själv då? Framför allt tre saker:

1. Visst handlar det om en konflikt med djupa historiska rötter, men framför allt används historiska argument som slagträn, precis som i alla konflikter av den här typen. Där är det är lätt att se paralleller till Mellanösternkonflikten, och på sätt och vis kan man också jämföra femdagarskriget i Georgien med sexdagarskriget i Mellanöstern.
2. Konflikten påverkas av georgisk inrikespolitik, men också av rysk inrikespolitik. Ryssland kan aldrig dra sig tillbaka från Sydossetien, eftersom hela den ryska politiska utvecklingen under de senaste åren byggt på nationalistisk och sovjetnostalgisk retorik. Den retoriken är i samklang med det ryska samhället, där Sovjetunionens sönderfall, den ekonomiska misären långt in på 90-talet och den ekonomiska kraschen 1998 upplevdes som mycket traumatiska händelser, till stor del styrda av “väst”. Händelserna i Sydossetien och är i mångt och mycket en fortsättning av Sovjetunionens sönderfall, och denna gång måste Ryssland visa “väst” vem som bestämmer.
3. Flyktingarna används som gisslan i konflikten. Georgiska flyktingar som bor i tillfälliga bostäder sedan början av 90-talet får en att tänka på palestinska flyktingar som i generationer bevarar nyckeln till det hus i nuvarande Israel därifrån de var tvungna att fly för sextio år sedan. Georgien arbetar inte för att de ska kunna integreras i det georgiska samhället. Det georgiska “integrationsministeriets” arbetsuppgift är i stället att återintegrera utbrytarrepublikerna med resten av Georgien, något som nu verkar helt utsiktslöst. Abchazien kommer aldrig att låta georgiska flyktingar återvända, för deras återvändande skulle vara ett hot mot Abchaziens existens som en självständig enhet, precis som de palestinska flyktingarnas återvändande skulle vara ett hot mot Israels existens som en judisk stat.

Det som avgörs nu är om också den etniska rensningen av Sydossetien ska bli bestående. Om inga EU-observatörer släpps in i Sydossetien kan man knappast vänta sig att georgiska flyktingar kommer att kunna återvända till sina hembyar där.

Mer på temat:

• SvD – 30 svenskar till Georgien
• DN – Svenska observatörer i Georgien
• 25 svenska observatörer till Georgien
• EUobserver – Question marks remain over EU’s Georgia mission
• Spiegel – Brüssel und Moskau streiten über Einsatzgebiet der EU-Beobachter
• Turun Sanomat – EU-operaatio pääsee toimimaan vain Georgian turvavyöhykkeellä
• Postimees – Eesti saadab Gruusiasse kaks vaatlejat
• EUractiv.com – Foreign ministers agree details of Georgia mission
• European Union Monitoring Mission (EUMM) in Georgia
• IHT – Georgia OSCE monitor talks stall over deployment row