Det var fullt i Orkanen på måndagskvällen. Över femhundra personer hade kommit till Malmö högskola för att lyssna på den legendariske Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk. Det finns fyrahundra sittplatser i den stora hörsalen. Tiotals stolar bars in, några lyssnare till fick sätta sig på golvet längs väggarna, eftersom Robert Fisk gärna ville ha alla i samma rum. Till slut satte organisatörerna stopp, och de sextio sista fick sitta i ett angränsande rum och se föreställningen på en tv-skärm.
Robert Fisk började med att förklara varför presidentvalet i USA inte kommer att göra någon som helst skillnad för utvecklingen i Mellanöstern: en av de oomkullrunkeliga grundprinciperna i amerikansk politik är att man alltid måste ställa sig bakom Israel.
– När Barack Obama besökte Mellanöstern träffade han palestinier i tre kvart, israeler i ett dygn, påpekade han.
Mycket av det Robert Fisk sade hade anknytning till hans stora bok Det stora kriget för mänskligheten. Här är vad jag skrev om boken efter att ha läst den i sommar: Fisk simmar motströms. Boken är obligatorisk läsning för alla som vill veta mer om bakgrunden till det som nu händer i Mellanöstern. Ännu mer kan den rekommenderas för dem som funderar på hur journalistik fungerar och hur den kanske skulle kunna fungera om det fanns fler journalister av Fisks kaliber.
Det mest intressanta i Fisks föreläsning på Malmö högskola var just det han sade om journalistik. Även om han talade om Mellanösternbevakningen kan det mesta han sade appliceras på all journalistik. Sedan kan man givetvis hålla med eller inte, men tänkvärt är det i vilket fall.
Hans utgångspunkt är att hålla tummen i ögat på makthavare, alla makthavare. “Challenge all power”, citerar han den israeliska journalisten Amira Hass. Objektiv och opartisk ska man givetvis vara, sade han – men alltid på offrets sida. Man kan väl inte ge bödlarna lika mycket utrymme att uttala sig som offren, bara i opartiskhetens namn, frågade han retoriskt.
– Mellanöstern är inte en fotbollsmatch, och man kan inte rapportera därifrån på det sättet. Vi måste vara objektiva på de lidandes sida, vi måste vara människor. Vi måste nämna de skyldiga om vi kan hitta dem.
För att exemplifiera objektivitet och opartiskhet tog Robert Fisk fram en artikel om Irak ur Los Angeles Times och läste upp alla källhänvisningarna. Det blev idel “US authorities say” och “US officials say”.
– Los Angeles Times borde byta namn till “US officials say”. Om detta är journalistik så är jag arbetslös.
Robert Fisk påpekade också att han aldrig använder ordet “terrorist”, eftersom ordet har blivit så ideologiserat att det inte längre förklarar någonting utan bara förvirrar.
– “Varför” är en fråga som en journalist inte förväntas ställa. Att fråga “varför” är att vara på terroristernas sida, att vara antiamerikansk, i förlängningen antisemitisk. Den som ställer frågan “varför” jämförs med nazister. När ett brott har begåtts letar polisen efter motiv, men det förväntas inte journalisterna göra när ett internationellt brott mot mänskligheten har begåtts.
När Osama bin Laden skickar en inspelning till en tv-kanal undrar journalisterna om han ser sjuk ut, om det verkligen är han, när det är inspelat och hur länge han talar. Men ingen frågar vad det är han egentligen säger.
I stället för att förklara gör journalisterna därför världen obegriplig, menar Robert Fisk. På tidningsredaktionerna tittar man på tv-nyheter, på tv-redaktioner läser man dagens tidning, men i stället borde journalisterna fördjupa sig i historieböcker. Och framför allt inte googla sig fram till dagens sanning, säger Fisk, och tillägger att han hatar internet och inte heller använder e-post.
Att inte använda internet kan ju vara ett sätt att filtrera bort oväsentlig information. Fast då hade i alla fall jag också filtrerat bort Robert Fisks artiklar i The Independent – dem läser jag genom tidningens skräddarsydda “Robert Fisk RSS feed“. Det är ju inte direkt så att man går och köper The Independent varje dag.
En annan lite märklig sak som Robert Fisk sade var att den svenska pressen är rätt hyfsad. Hur ska han kunna veta det, och vad menar han egentligen? Jag tycker i alla fall inte att utlandsbevakningen i svensk press generellt är något att hänga i julgranen, även om det givetvis finns enskilda höjdpunkter.
Det viktigaste Robert Fisk hade att säga till journalister var kanske att vi måste fördjupa oss i det vi skriver, och samtidigt komma närmare det. “The smell of the story is missing from journalism”, sade han.
Hans budskap till västvärlden var entydigt: “Vi måste dra tillbaka alla våra militära styrkor från den muslimska världen. Vi har inte där att göra.”
Och vilka är då dessa “vi”? Sverige och Finland har väl inga militära styrkor i den muslimska världen? Jo, det har vi, i Afghanistan. Men ska man dra tillbaka styrkorna därifrån? Då kanske talibanerna tar över igen? Men var kom talibanerna och deras kompisar ifrån, och varför? Är de inte en följd av västvärldens och framför allt USA:s stora satsing mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan? Och varför gick Sovjet in i Afghanistan?
Frågorna hopar sig, det är väl dags att gräva fram historieböckerna. Den som föredrar internet kan i stället lyssna på vad Fisk sade här:
5 svar på ”Robert Fisk: ”Våga fråga varför!””
Intressant, det är alltid givande när journalister berättar om sitt arbetssätt, och syn på de bredare frågorna. Häromdagen lyssnade jag på Ebba Sävborg och Lennart Samuelson diskutera den så omdiskuterade historieboken “Rysslands nyaste historia, 1945-2007” vid SITE på Handelshögskolan.
Mitt intryck, främst baserat på vad Ebba sa, är att boken är värre än vad de kritiska artiklarna i Aftonbladet och DN, samt Novaja Gazeta, redogjort för. Det är här min invändning mot Fisk ligger – historia är inget politiskt neutralt ämne. Ett annat exempel är att Lennarts tolkning av boken var mindre kritisk, främst baserat på avsnitten om sovjeteran. Därmed inte sagt att man inte ska studera historia, givetvis. Men det är inget universalrecept.
Blev lite långt här, men jag tänkte att det kanske skulle vara intressant för dig att få en recension av tillställningen, eftersom boken väckt sådan uppmärksamhet.
Synd att du inte bloggar, jag hade gärna läst en längre redogörelse om diskussionen.
Vad gäller journalisters arbetssätt så kan kanske denna diskussion vara av intresse.
Tack för länktipset, om jag får vara lite krass, så har t ex Gunnar Myrdal skrivit mycket bättre om detta i sin bok om “Nationalekonomin och objektivitetsproblemet”. Men det är en diskussion som måste föras konstant, tillsammans med journalister, samhällsvetare och intresserade, för att inte falla i glömska.
Förresten kom jag på, att författaren till den omtalade historieboken är Filipov, för att undvika ev. sammanblandningar.
Du menar väl “Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen”?
http://libris.kb.se/bib/397373
oops, mitt slarv. Tur att det finns libris, när objektiviteten flyger ut genom fönstret. Vet inte varför jag snurrade till det sådär, har ju boken i hyllan framför mig ;-)
blandar lite för ofta ihop titlar…en anledning till att jag upptäckt ytterligare en bokdublett som jag köpt i Moskva…så dumt. (dokumentsamlingen “Stalinskie deportatsii, 1928-1953”).