Av en slump råkade jag titta på den här krönikan som jag skrev för Sydvenskan i oktober 2000. Där påpekade jag att det inte ens gått tio år sedan Sovjetunionen föll sönder, men att “den nya öppenheten ger Ryssland hopp”:
…nu är det andra tider. Ryska generaler uttalar sig i direktsändning, privata ryska tv- och radiokanaler, tidningar och webbplatser analyserar olyckans alla detaljer, visar Putins tafatta leende på amerikansk tv och genomskärningar av den superhemliga atomubåten, jagar rätt på alla anhöriga till de omkomna, och så kritiserar de myndigheterna. Alla lögner, halvsanningar, misstag och felbedömningar kommer fram. Och det är precis så det ska vara, även om alla makthavare ännu inte riktig har lärt sig att det inte går att ljuga på samma sätt som på gamla goda tiden.
Nu har det inte ens gått åtta år sedan jag skrev krönikan, men det är andra tider igen. Givetvis är dagens ryska samhälle och massmedier fortfarande ljusår från Sovjetunionen, men det är helt klart att utvecklingen när det gäller öppenhet och fria massmedier gått bakåt, inte framåt.
Jag avslutade krönikan så här:
…så länge både mannen på gatan och massmedierna vågar säga att staten inte är något att lita på, finns det hopp för Ryssland.
Visst finns det hopp fortfarande. Och mannen på gatan kanske inte har helt fel om han säger, att dagens ryska stat är mer att lita på än den ryska staten för åtta år sedan var. Men makthavarna har lärt sig att ljuga på ett nytt, mer effektivt sätt, med lagom tillrättalagda tv-program. Det är inte hoppingivande.
Mer på temat:
