Elin Jönsson: ”Isolera inte Uzbekistan”

Den 23 oktober dömdes den uzbekiska människorättsaktivisten Agzam Turgunov till tio års fängelse. Under förhören torterades han med kokande vatten. Bara ett par veckor tidigare dömdes den uzbekiska journalisten Solijon Abdurachmanov till samma straff, tio år i fängelse. Mer om domarna här.

Journalisten Elin Jönsson som rapporterade från Uzbekistan när massakern i Andizjan ägde rum i maj 2005 känner båda två. Hon kände också journalisten Alisjer Saipov som mördades i Uzbekistans grannland Kirgizistan för ett år sedan, sannolikt av uzbekiska säkerhetstjänsten. En fond som Alisjer Saipovs vänner startat samlar nu pengar till hans dotters utbildning.

Jag bad Elin Jönsson berätta om vännerna i Uzbekistan och om människorättssituationen i landet. Fotot visar henne tillsammans med de uzbekiska journalisterna Ulugbek Haidarov (som numera bor i Kanada) och Jamsjid Karimov (som sitter inspärrad på mentalsjulhus i Uzbekistan). Båda greps under hetsjakten på journalister efter massakern i Andizjan 2005.

Vad kan du berätta om Agzam Turgunov och Salijon Abdurachmanov?

– Agzam hjälpte mig när jag rapporterade om massakern i Andizjan. Salijon är en medarbetare till mina kollegor på Uznews.net och var en av få som fortsatte arbeta journalistiskt efter hetsjakten på journalister i Uzbekistan inletts hösten 2005. Förmodligen finns det ett samband mellan deras gripanden.

– Agzam var aktiv i partiet Erk, han bor i Tasjkent men reste ibland till Karalpakstan i västra Uzbekistan eftersom han fick många klagomål därifrån. Det var också där han greps. Han har arbetat många år som människorättsaktivist, tillsammans med andra människorättsorganisationer men också för sin egen Mazlum. Han jobbade också aktivt med journalister, viket inte är populärt hos regimen. I Karalpakstan försökte han hjälpa frånskilda kvinnor att få underhåll från sina män. Detta kan ha letta till att man valde att just åtala honom för mutbrott.

– Alijon arbetade för flera utländska nyhetsajter och tidningar, däribland Uznews.net som jag själv samarbetade med i Uzbekistan 2005. Det som nog retade makten mest var hans engagemang i en verksamhet med namnet “Monitoring svobody slova Uzbekistana” (“Uppföljning av situationen för det fria ordet i Uzbekistan”) som numera drivs från Kazakstan. Organisationen sysslar med att kartlägga brott mot journalister. Alijon var också en av få journalister som fortsatt verka öppet efter händelserna i Andizjan.

– Sambanden med dessa två gripanden är att de berör Karalpakstan som i likhet med Andizjan är ett problemområde med hög arbetslöshet, fattigdom och allmän social oro. Invånarna där har också, liksom Andizjanborna, alltid haft ett mer självständigt förhållande till makten. Man kan tolka det som att Karimov nu försöker tydliggöra för invånarna i Karalpakstan att inte ska tro att de kan protestera för högljutt.

Det har gått ett år sedan journalisten Alisjer Saipov mördades i Kirgizistan, sannolikt av den uzbekiska säkerhetstjänsten. Hur har mordet påverkat journalisters möjligheter och villighet att rapportera kritiskt om Uzbekistan?

– Vad jag märkt och fått bekräftat från uzbekiska journalister är att antalet oberoende journalister minskat och de som är kvar väljer i större utsträckning än tidigare att skriva under pseudonym. Alisjer var hotad under en längre tid. När jag träffade honom sista gången bar han en elpistol för att skydda sig. Han skojade om hoten men allvaret i situationen var tydlig. Många, framför allt journalister boende i Uzbekistan, tog inte hoten på allvar, eftersom han ansågs skyddad som kirgizisk medborgare.

– Hoten tätnade och en hetskampanj i uzbekisk press mot Alisjer inleddes efter det att han stöttat flyktingar från Andizjan samtidigt som han gav ut sin egen tidning på uzbekiska. Efter avrättningen på en öppen gata i Osj tror jag att många journalister med ickeuzbekiskt medborgarskap känner sig mer hotade än tidigare. Jag tror det gäller journalister inte bara den södra delen av Kirgizistan, där ju den uzbekiska säkerhetstjänsten opererar mer eller mindre fritt, utan även i andra delar av Centralasien.

– En tysk journalist som bevakat Andizjan, Marcus Bensman, blev misshandlad i Kazakstan samtidigt som han fick höra glåpord om sitt yrkesutövande. Enligt Marcus Bensmann med flera kunde övergreppet knytas till Uzbekistan. Mark Weil, amerikansk regissör bosatt i Tasjkent, mördades efter att han satt upp en föreställning som kunde tolkas som att den handlade om Andizjan. Detta, tillsammans med mordet på Alisjer sprider signaler om att utländskt medborgaskap inte nödvändigtvis innebär ett skydd. Jag tror det påverkat journalistkåren i hela Centralasien.

Hur ser människorättssituationen i Uzbekistan ut, jämfört med grannländerna i Centralasien?

– Människorättssituationen i Uzbekistan har förvärrats under de senaste åren och kan nu jämställas med situationen i Turkmenistan. Vissa menar till och med att det är värre i Uzbekistan idag. Det är tufft i alla de centralasiatiska länderna när det gäller mänskliga rättigheter, men situationen är bättre i övriga länder, även om övergrepp och hot mot journalister och människorättsaktivister förekommer.

– Åtminstone i Kirgizistan är det mycket vanligt med hot och misshandel mot dem som på något sätt kritiserar politiker eller mäktiga affärsmän. Där är våldet dock inte sanktionerat uppifrån som i Uzbekistan. Här beror det snarare på det politiska kaos som råder, som gör det möjligt för alla typer av “banditer” att styra lite som de vill. Korruptionen är en viktig faktor. Och det gäller nog i samtliga centralasiatiska länder. I Uzbekistan erbjuder alltid regimen stora summor pengar till obekväma röster för att, så att säga, köpa över dem eller bara tysta dem. Inte sällan lyckas det.

Vad har Sverige och EU gjort för att förbättra människorättssituationen i Uzbekistan?

– Jag vet att det förekommit en del bra utbyten, till exempel med militärer. Sverige har också drivit på när det gäller sanktionsfrågan och velat förlänga sanktionerna. Sverige har även tagit emot många viktiga flyktinggrupper från Uzbekistan, bland andra journalister och människorättsaktivister, samt flera av de utpekade akramist-familjerna. Samtidigt har antalet uzbekiska medborgare som beviljats asyl minskat drastiskt de senaste två åren, vilket gör det uppenbart att regimen effektivt lyckats sprida bilden av ett töväder i Uzbekistan, vilket jag menar är ett spel för gallerierna.

Vad var det för slags sanktioner som EU införde, när infördes de, och vad är det man nu lättar på?

– Sanktionerna innebar ett vapenembargo, vilket var totalt meningslöst eftersom inget EU-land exporterat vapen till Uzbekistan, samt viseringsförbud för diplomater som var inblandade i Andizjan-händelserna (som de kallas på diplomatspråk). Dessa restriktioner kunde fått verkan om de inkluderat presidentfamiljen. Islam Karimovs dotter, affärskvinnan och miljardären Gulnara Karimova har kunnat resa runt och shoppa och festa i Europa utan problem. Att Tyskland omedelbart efter att sanktionerna infördes ignorerade dem genom att ta emot och ge cancervård till inrkesministern Zakirjon Almatov (som anses vara den som gav order om eld mot demonstranterna på torget) att de framstod som ihåliga. Sanktionerna har långsamt luckrats upp genom att man lyft viseringrestriktionerna med brasklappar om de skulle ses över en gång i halvåret. Den 13 oktober i år upphävdes de helt. Vapenembargot har förlängts ett år till.

Har sanktionerna haft någon verkan? Är det rätt beslut från EU:s sida att lyfta sanktionerna? Vad kan Sverige och EU mer göra för att förbättra människorättssituationen i Uzbekistan?

– Sanktioner eller inte är en oerhört stor fråga. Just dessa har haft liten eller snarare ingen reell effekt men de har varit symboliskt viktiga, inte minst för alla exiluzbeker som sett det som ett sätta återupprätta Andizjanoffrens heder. Besvikelsen var enorm när man beslutade om att de skulle upphöra, eftersom man ser det som ett nederlag.

– Situationen har inte förbättrats i Uzbekistan. Visst har man släppt ut vissa kända fängslade människorättsaktivister, men samtidigt har andra gripits. Eftersom det heller inte finns så många “starka röster” kvar i landet behöver inte Karimov agera lika hårt. Tystnad och skräck härskar. Folket är lika fattigt och missnöjt som tidigare men hoppet och trotset är borta. Frågan är bara hur länge det kommer vara så.

– Jag tror på ett ökat samarbete inom specifika områden, till exempel genom utbyte inom yrkeskårer. Jag tror en isolering är farlig. Uzbekerna har tidigare upplevt sig ha en anknytning till Europa via Ryssland, det ska man ta vara på. Annars finns det risk att till exempel Iran får större inflytande i regionen.

Vad kan man som enskild person göra för att hjälpa Alisjer Saipovs familj och för att stödja de människorättsaktivister och oberoende journalister som fortfarande försöker verka i Uzbekistan?

– Om man vill hjälpa Alisjers familj, som har fått svåra ekonomiska förhållanden sedan familjeförsörjaren mördats, kan man skänka pengar till den fond jag och några av hans vänner nyligen skapat. En liten början till en webbplats finns på saipovfond.wordpress.com.