I en artikel i dagens Sydsvenskan (ursprungligen i New York Times den 25 augusti) beskriver Simon Sebag Montefiore Putin som Stalins rättmätige arvtagare. Han drar dock lite väl höga växlar med sina paralleller, kan man tycka:
Stalin var också expert i att annektera under förevändningen att han skyddade etniska ryssar, som i östra Polen, Bessarabien och Baltikum 1939. Dagens retorik om att skydda ryska medborgare är på samma gång både genuin och stalinistiskt dubbelspel: trots allt, vissa ossetier har bara varit ryssar i ett par veckor. Ukraina å andra sidan är verkligen till hälften ryskt. Få borde sova tryggt i Kiev.
Han borde ju veta, han är historiker. Men åtminstone när det gäller Baltikum så kan jag inte påminna mig om att närvaron av ryssar där skulle ha använts som argument av Stalin 1939. Det fanns ju knappt några ryssar heller. Annekteringen skedde “frivilligt”, och då behövdes inga låtsasryssar.
Och det finns väl en och annan osset som fått ryskt pass de senaste veckorna, men de flesta har ändå varit ryska medborgare i flera år, och mig veterligen började utdelandet av ryska pass till de boende i Sydossetien och Abchazien redan på Jeltsins tid.
Huruvida Ukraina är till hälften ryskt kan man också ha delade meningar om. Enligt folkräkningen från 2001 är 17% av den ukrainska befolkningen ryssar. 24% uppger ryska som modersmål. Halva Ukraina kanske talar ryska till vardags, men det betyder inte att den ukrainska befolkningen vill ansluta sig till Ryssland.
Ändå är det klart att händelserna i Georgien påverkar Ukraina, och det är inte alls omöjligt att ett av Rysslands viktigaste syften är att skicka en varning till Kiev: “Så här går det om man leker med Nato-elden”. Men det gör inte Putin till Stalin, även om tendenserna till historierevisionism i dagens Ryssland är oroande.
Mer på temat:
- Akta er, vi är galna?
- Putin blir konspirolog
- En förutsägbar historia
- Putin mindes stora terrorns offer
- Glöm Sacharov, Stalin är bäst!
- Sydsvenskan – Stalins revansch
- NYT – Putin in the Shadow of the Red Czar
- Sydsvenskan – Kriget i Georgien kan rädda försvaret
- DN i Ukraina – “Ryssarna har alltid stått oss närmast”
5 svar på ”Putin är inte Stalin”
Montefiore är den mest förutsägbara sortens historiker och det är i min mening trist att en sådan person ges plats i seriösa nyhetssammanhang. “Å Putin är fascist, stalinist, mördare och KGB-agent!” Gäääsp.
Rasismen mot Ryssland är ju ganska öppen ibland. Tänker på t ex Staffan Skotts fenomenala kåserier i “Är du alldeles rysk?”. Tänk om man haft en bok på temat “Är du alldeles somalisk?”, med ett gäng skrönor om arbetslösa snubbar i Rinkeby och folkmordshungriga präster i Mogadsihu. Om Ryssland kan man tydligen säga vad som helst. Missförstå mig inte, jag tycker Rysslands agerande nu under kriget är destruktivt på många sätt. Men allvarligt, kan folk inte lämna personangreppen åt sidan för ett tag?
Som alla vet var Ryssland annektering av Baltikum och halva Polen en del av överenskommelsen i Molotov-Ribbentropp pakten, och hade främst militär hänsyn vid den tidpunkten. Baltikum ansågs säkert av Stalin tillhöra forna Tsarryssland (likt synen på Finland), men det var inte på etnisk grund, utan historisk.
Blev förresten överraskad igår när jag öppnade The Economist. Fasiken det verkar som om Georgiens PR-apparat verkligen går hem hos folk.
http://www.sosgeorgia.org/
De framställer siten som om den drivs ideellt av “folk vid frontlinjen”, men de har råd att annonsera en helsida i The Economist med titeln “Lenin, Stalin, Putin”.
Om Ukraina, så förstår jag inte riktigt hur argumentet går. Har ukrainska Radan tänkt beordra attacker mot etniska ryssar på Krim? Om inte, vilka skäl skulle Ryssland ha för att angripa Ukraina? Och vidare, hur ska Ryssland tolka Nato, som mig veterligen explicit gjort gällande att Ryssland aldrig kan bli en medlem? Är inte det en fientlig linje? [praktisk tanke: EU är ett betydligt bättre verktyg för att integrera Östeuropa både ekonomiskt och politiskt. Nato är alldeles för belastat av stormaktspolitikens dubbelmoral].
Några mindre reflektioner bara.
Tja, sosgeorgia.org säger ju inte direkt att de drivs ideellt. De säger ingenting om hur de finansierar verksamheten. De säger bara “Hi, my name is Mark Rein-Hagen and I am writing and running this site along with some friends here in Tbilisi.”
Om honom kan Wikipedia berätta: “Currently Mark lives in Tbilisi, Georgia with his wife and child, and works as an international consultant for the government there.”
Webbadressen är registrerad av en George Garsevanishvili på webbutvecklingsbyrån ITDC i Tbilisi den 12 augusti.
Klart det är statliga pengar med i spelet, och uppenbarligen inte bara när det gäller annonsen i Economist. Man måste medge att Georgien sköter sin propagandaverksamhet (eller PR, om man föredrar det ordet) betydligt skickligare än Ryssland.
jupp, betydligt bättre. Ryssland anlitar i princip samma slags pr-firmor, men de sabbar det sen själva genom att gå ut och köra fristil på CNN. Har funderat sedan länge varför de ödslar miljoner på PR när de likväl inte verkar bry sig om sin image.
Ok, de säger inte att site drivs ideellt, men det är det tänkta intrycket, att “siten drivs av en skön snubbe och hans polare” ungefär.
Jag har tänkt en del kring det här med Ukrainas eventuella roll i den nuvarande konflikten. Men jag kan fortfarande inte assimilera tanken på att de skulle kunna bli föremål för Rysslands nuvarande politik i Georgien. Hoppas jag inte “får äta upp min slips” ;-) …för detta ifall motsatsen bevisas
Jag tror inte heller på möjligheten av militär konflikt med Ukraina. Men Putin (tja, eller “det kollektiva Putin”) vill väldigt ogärna att Ukraina går med i Nato, och han (de) är nog beredda att destabilisera Ukraina på andra sätt. Eller det var de i alla fall tills nyligen. De verkar vara lite överraskade av den hårda reaktionen i väst.
En mening om Stalin i artikeln gör att allt mitt förtroende för Montefiore försvinner omedelbart:
“Trots det omfamnade han helhjärtat det ryska folkets imperialistiska mission.”
Om man i en bisats på fullt allvar anser sig kunna tala om “det ryska folkets historiska mission” så kan man ju egentligen strunta i allt han skriver i övrigt. Mannen kan därmed bara vara intressant som fenomen som publiceras i stora västerländska mediautgåvor, men inte som någon slags “expert” på Ryssland. Sagoberättare kanske, men ingen “expert”.