I december 2007, i samband med ryska parlamentsvalet, gjorde jag en reportageresa till Moskva, Nizjnij Novgorod samt den lilla staden Sjumerlja i republiken Tjuvasjien, en bit sydost om Niznij Novgorod.
Resan var intressant inte minst därför att det gått ett antal år sedan jag besökt den ryska provinsen. I Ryssland har ju skillnaden mellan huvudstad och småorter ute på landet alltid varit betydligt större än exempelvis i Sverige – tiomiljonersstaden Moskva är ju befolkningsmässigt lika stort som hela Sverige, utvecklingen går snabbare, lönerna och priserna är högre, trafikproblemen värre och de utländska företagen fler.
I Moskva finns nu tre Ikea-varuhus, i Sankt Peterburg två. Men fem Ikea-varuhus har redan öppnat på andra håll i det enorma landet, och två till är på gång under 2008. Ikea satsar ändå på miljonstäderna, det intressantaste är att se hur livet ute i småstäderna förändras.
Allt fler tecken på ett relativt välstånd dyker upp även ute i provinsen: nya butiker öppnar sina dörrar, vanliga unga människor har råd att äta på nya hemtrevliga restauranger, unga familjer kan ta bolån för att köpa egen lägenhet och en bredbandsuppkoppling är inte längre en ovanlighet. Hur mycket av detta som beror på Vladimir Putins politik och hur mycket som är en följd av det höga världsmarknadspriset på olja är givetvis en annan fråga.
Reportageresan till Ryssland resulterade i en serie på sex artiklar:
- Här bor Putins väljare
- Polisbesök efter kritisk artikel
- Ryska staten vän med kyrkan igen
- Kyrkan vid massgravens rand
- Hembesök hos Sacharov i förvisningen
- Den ryska bussen är i tid igen
Därutöver skrev jag några nyhetsbetonade artiklar under eller i anslutning till resan:
- Feststämning och beväpnade vakter i vallokalen
- Jordskredsseger till Putins parti
- Skarp västkritik mot parlamentsvalet
- Putins unga stödtrupper firade valsegern
- Putin har valt sin efterträdare
Två intervjuer finns som ljudfiler på ryska:
Drygt 160 foton finns här. Den intresserade kan också läsa min resedagbok här under.
Jo, och här är ett par av de artiklar som jag skrev efter mitt besök i Ryssland förra året:
Och några snuttar från 2001:
- Till Moskva, till Moskva…
- Ekot från Moskva
- Privata tjänstesektorn har fått ett uppsving
- Sovjetväldet i en cigarrettask
Resedagbok 2.-8.12.2007
2.12.2007
Förra gången jag flög med Aeroflot var någon gång på vårkanten 1992, från Moskva till Alma-Ata och tillbaka. Eller om det var Dusjanbe, jag minns inte längre vilket som var senast. I alla fall har har Aeroflot utvecklats en hel del sedan dess. Det mest upseendeväckande i flyget från Kastrup till Sjeremetievo på valdagen den 2 december är att Airbus-planet verkar helt fabriksnytt.
Passkontrollen går rätt smidigt och det enda tullaren av någon anledning vill veta är om jag kommer från Berlin. Det gör jag ju inte, så det är bara att gå ut genom dörren. Där är det fortfarande en massa påstridiga taxichaufförer med sina nyckelknipor, precis som förra gången jag flög till Moskva för sex år sedan.
Min gamle kompis Garik hämtar mig på Sjeremetievo med sin Volga, och snart kan vi besöka hans vallokal. Där lägger han sin röst på SPS, ett parti som inte har någon reell chans att komma in i duman. Så tittar vi in hemma hos honom och dricker te.
Omgivningarna i förorten Mitino utanför Moskvas stora ringväg känns märkligt bekanta, det är som om ingenting förändrats de senaste tjugo åren sedan höghusen byggdes. Och jag som hade trott att allt i Moskva skulle kännas nytt och annorlunda. Men det är klart, på andra ställen är förändringarna kännbara, även om de inte alltid är precis sådana som jag hade trott.
Garik ska ändå till sin lilla butik vid Sokolniki, så han kör mig till mitt hotell som ligger i närheten av botaniska trädgården. Precis när jag kommer fram börjar intervjun med Carl Bildt på radiokanalen Echo Moskvy. Bildt talar av någon anledning omväxlande på engelska och svenska, men det är givetvis mest tolken som hörs.
När Bildt har talat klart skriver jag ut min första artikel. I rummet finns inget trådlöst internet, så jag tar mig ner till baren och skickar artikeln därifrån. En timmes internetuppkoppling kostar 100 rubel eller knappt 30 kronor.
Så är det dags att åka hem till en annan gammal bekant för att följa rösträkningen. Hotell Irbis ligger ganska avsides, och det är en bra bit till närmaste tunnelbanestation, Petrovsko-Razumovskaja. Först ska man gå rakt över ett järnvägsspår, sedan en halv kilometer längs ett långt grått plåtstaket vid Petrovsko-Razumovskaja-basaren, och till slut är man framme vid ett litet torg därifrån en massa minibussar kör norrut till stadens ytterkanter. Här är tunnelbanestationen.
Ett kort för tio tunnelbaneresor kostar 140 rubel, knappt 40 kronor, men det tar en stund innan jag inser vad man ska göra med magnetkortet som inte passar i den lilla springan vid automatporten. Efter att ha observerat andra passagerare upptäcker jag att det bara är enkelbiljetter som ska stoppas i springan. Med tiokortet ska man i stället bara beröra en ring som är ritad vid porten, då öppnas grinden.
I övrigt är tunnelbanan sig lik; efter tre kvart, ett byte och en liten promenad längs en isig gångbana är jag framme. Trappuppgången är mörk och kal som alltid i Ryssland, men hemma hos Nikolaj och Nina är det hemtrevligt. I väntan på nioslaget och de första valresultaten bjuder Nikolaj först på öl och torkad braxen. Det är oväntat gott. Så bjuder han på hemmagjort äpplevin och uzbekisk pilaf. Det är ännu godare.
De preliminära valresultaten som annonseras prick klockan nio på kvällen är däremot inte så trevliga, men det är inte mycket att göra åt. Nina berättar att varken sonen – som är ambulansläkare – eller någon av sonens kompisar har brytt sig om att rösta, trots att arbetsgivaren försökt trycka på och krävt att alla skulle ta sig till urnorna.
– Det är ändå ingen som bryr sig om att kolla om de har röstat, alla anställda bor ju på olika håll i Moskva, så det skulle vara jättemycket jobb.
3.12.2007
De ryska tv-kanalerna visar inget intressant, som vanligt. Det är mest centralvalnämndens ordförande som får kommentera valresutatet. Allt gick rätt till, givetvis. Desto mer intressant är det att lyssna på de olika kommentarerna på Echo Moskvy.
I Tjetjenien var valdeltagandet 99 procent, och Enade Ryssland fick 99,5 procent av rösterna, berättar Echo Moskvy. Boris Nemtsov, en av ledarna för det högerliberala partiet SPS är starkt kritisk till hur valet gått till.
– Formellt stämmer det att Putin vunnit med stor marginal, men det viktiga är hur han uppnått de här höga procentsiffrorna. I den här valrörelsen har myndigheterna våldfört sig på befolkningen, valet har skötts som en polisoperation. Ryssland håller på att förvandlas till ännu ett Vitryssland, till en enpartistat.
Det nämns i förbifarten att oppositionsrörelsen Ett annat Ryssland tänker protestera utanför centrala valnämnden, men sedan blir det tyst kring den saken. Förmodligen vill Echo Moskvy vara försiktig och inte föra för mycket oväsen om en otillåten opinionsyttring.
Också olika Putintrogna ungdomsorganisationer tänker hålla möten, de ska fira segern. Efter frukosen går jag till baren, köper surftid och kollar runt lite tills jag hittar lite mer information om oppositionens planer. Skickar in en liten artikel till Sydsvenskans webbupplaga.
I centrum är det massor med poliser och militärer i rörelse. Jag försöker ta mig till centralvalnämndens byggnad för att se vad som händer där, men alla närliggande gator är avspärrade med kravallstaket och vaktas av specialpolis. Vid ett av kravallstaketen står också en militär med k-pist. Tre armélastbilar med truppförstärkningar dundrar förbi.
Vid Staraja plosjtjad intill gamla partihögkvarteret, som nu är presidentadministrationens högkvarter, håller polisen på att sätta upp ytterligare kravallstaket samt en metalldetektor. Jag frågar en av poliserna vad som ska hända här.
– Inget intressant, säger han.
Senare visar det sig att det är en av de Kremltrogna ungdomsorganisationerna som ska fira valsegern här.
Också vid Röda torget har polisen satt upp kravallstaket, men här kan man komma förbi. Mittemot Leninmauseoleet har man precis öppnat en skridskobana med tillhörande kafé, men det är ingen som åker där. Kanske är det mer folk på kvällar och helger.
Vid Vasilijkatedralen har polisen spärrat av torget med kravallstaket, men det går att ta sig till utsiktsplatsen bakom kyrkan. Härifrån kan man se Putin-jugend, eller ungdomsrörelsen Nasji, samlas för sin segerdemonstration. Led efter led med flaggviftande ungdomar marscherar över bron från andra sidan Moskvafloden och in på fältet framför en scen med ryska flaggor, en Putinbild och ett märkligt eblem i rött och vitt. “Vår seger” står det bakom scenen med stora vita bokstäver.
Det är lite kyligt och jag börjar hamna i tidsnöd, så jag börjar gå mot närmaste tunnelbanestation som fortfarande heter Plosjtjad revoljutsii, Revolutionstorget. Precis vid tunnelbanestationen kommer ytterligare en kolonn med Nasji-aktivister med rödvita Putinbilder på ryggen. De delar ut grälla flygblad och jag tar ett. Det är samma flygblad som avslöjades på nätet redan veckan före valet, med ett aggressivt budskap. Alla uppmanas ta till gatorna för att försvara presidentens seger i valet, eftersom “förrädare” kommer att försöka ockupera byggnader, gator och torg för att “stjäla vår seger”. På flygbladet finns också en karikatyr i gammal sovjetisk stil med en tjock amerikan som sitter på tre penningsäckar. Säckarna är adresserade till ledarna i oppositionsalliansen Ett annat Ryssland.
Jag tar tunnelbanan till Park kultury, Kulturparken. Stationen heter så, eftersom den numera världsberömda Gorkiparken är i närheten, dock på andra sidan Moskvafloden. På denna sida, vid Zubovskij-boulevarden, ligger en stor betongkoloss där bland andra utrikesministeriets presscentrum, nyhetsbyrån APN-Novosti samt den statliga engelskspråkiga tv-kanalen Russia Today har sina lokaler.
I en trappuppgång längst bort finns lokaler som ryska journalistförbundet förfogar över, där ska jag träffa Oleg Panfilov, ledare för organisationen CJES, Centrum för Journalistik i Extrema Situationer.
Panfilov är en trevlig, lite rundlagd man med hängslen. På väggen bakom honom hänger en bild med Stalin och Putin i profil bredvid varandra, på samma sätt som man på sovjettiden brukade visa Marx, Engels och Lenin. Han har också ramat in en tidningsartikel med en rubrik som påminner om sovjettiden: “Vems pengar arbetar herr Panfilov för?” står det med tjocka svarta bokstäver. Klippet är gammalt, från en tadjikisk tidning från början av 1990-talet. Under många år var Oleg Panfilov personan non grata i sitt gamla hemland Tadjikistan, men nu kan han åka dit igen. “Presidenten har förlåtit mig”, säger han och ler snett.
Det finns ingen demokrati i Ryssland, och har aldrig funnits heller, inte ens på Jeltsintiden, menar han. Och inte finns det mycket verklig journalistik heller, säger han – de flesta journalister fortsätter i sovjetstil, även de som är kritiska till makthavarna: alla har egen agenda och väldigt många är politiskt engagerade.
Hela samtalet med honom finns som ljudfil här (på ryska).
Nästa hållplats är svenska ambassaden som tyvärr inte ligger vid någon tunnelbanestation. Enklast vore att åka till stationen Universitet och ta buss eller trådbuss därifrån, men jag väljer att stiga av vid den helrenoverade stationen Vorobjevy gory (Sparvbergen) för att titta på utsikten från stationen som var stängd för renovering i många år. Namnet till trots är stationen belägen på en bro över Moskvafloden.
Från den glänsande tunnelbanestationen klättrar jag uppför Sparvberget till Kosygin-gatan, fast det är lite brantare än jag räknat med och jag får ångra mig i flera dagar efteråt – klätterturen i tio köldgrader med en datorväska på axeln är nog det som gör att jag får väldigt ont i knäna, och det är inte bra när man sedan ska klättra upp och ner i trappor med en tung resväska.
Jag går till utsiktsplatsen vid universitetet där huttrande souvenirförsäljare förgäves spanar efter turister. Därifrån tar jag en trådbuss till korsningen med Mosfilmovskaja. En enkelbiljett kostar 27 rubel, närmare en tia, och jag får köpa ännu en enkelbiljett på nästa trådbuss som går längs Mosfilmovskaja ända till ambassaden.
Den lilla gatustumpen framför ambassaden döptes till Olof Palmes gata redan 1987, men av någon anledning är den officiella adressen till ambassaden fortfarande Mosfilmovskaja 60.
Det är alltså på Mosfilmovskaja-gatan och inte på Olof Palmes gata som Carl Bildt ska hålla sin presskonferens. Det är sex-sju svenska journalister och tre ryska journalister närvarande. Carl Bildt berättar att han ätit lunch med före detta premiärministern Jevgenij Primakov och träffat utrikesminister Sergej Lavrov. Dessutom har han varit med i direktsänd intervju i Echo Moskvy och även besökt redaktionen för den starkt regeringskritiska tidningen Novaja Gazeta.
Carl Bildt håller med om de västerländska valobservatörernas skarpa kritik framför allt mot hur valkampanjen gått till, men det mest intressanta han säger handlar om att tilltro till samhällets institutioner är viktig för stabilitet och ett lugnt maktskifte.
Den enda institution som ryssarna enligt opinionsundersökningar har tilltro till är president Vladimir Putin, och det är ju just president Vladimir Putin som ska stiga av tronen. Därför försöker jag få Carl Bildt att utveckla frågan. Så här svarar han:
– Jag har träffat personer som har väldigt stor och väldigt liten tilltro till institutionerna. Den liberala oppositionen har mycket begränsad tilltro, anhängare till regeringen har mycket stor tilltro, men kanske mer till personer än till institutioner. Detta kanske finns i den ryska politiska traditionen, tilltro till Kreml, oavsett vem som är innehavare av den yttersta politiska makten. Det har att göra med den ryska historien som är annorlunda. Här finns ingen lång tradition av maktdelning, det uppfattas som farofyllt. Men ett fungerande demokratiskt samhälle måste bygga mer på maktdelning än på maktkoncentration.
Kloka ord. Fast det är inte bara maktdelning som uppfattas som farligt, utan all form av organiserad opposition.
En annan intressant fråga gäller Rysslands aggressiva retorik mot väst och Ryssland som ett militärt hot.
– Vi ska inte trappa upp något decibelkrig, det är inte i någons intressen. Jag har sysslat med sovjetiska militära hot en gång i tiden, så jag vet vad militära hot är. EU:s samlade militära budget är åtskilliga gånger större än Rysslands.
Efter presskonferensen tar jag trådbussen som sakta men säkert kör ända till Kiev-stationen. Här har man under de år jag inte besökt platsen slängt ihop ett enormt, glänsande köpcentrum med sex våningar. På femte våningen sätter jag mig bekvämt i en modern restaurang, äter lite borsjtj och kopplar upp mig på nätet. Femtio rubel per timme kostar uppkopplingen, femton spänn.
Vid sextiden står jag utanför KGB:s gamla huvudkvarter vid Lubjanka-torget och spanar efter oppositionsdemonstrationen, men det enda jag ser är några kvarvarande Putin-ungdomar som har firat segern. Några minuter efter klockan sex hör jag i Echo Moskvy att oppositionsanhängarna i stället tagit sig till en sidogata närmare centralvalnämden. När jag kommer till platsen står där några tiotal oppositionsanhängare och lika många journalister. På andra sidan avspärrningen står en massa kravallutrustade poliser, och några i vanliga uniformer.
Snart dyker också några tiotal ungdomar från den nationalistiska ungdomsrörelsen Ungt Ryssland upp, för oväsen, tänder brandfacklor och skriker “Putin! Ryssland!” Oppositionsanhängarna svarar med sina slagord om “Ryssland utan Putin”, och snart blir stämningen ganska hätsk, som man kan se i den här filmsnutten.
Jag ställer mig på lite högre mark, filmar, fotograferar, och lyssnar samtidigt på Echo Moskvy i ena örat. Mina svarta kläder och öronsnäcka i ena örat gör att jag ser ut ungefär som de civilklädda poliser som finns i utkanten av folkmassan, och en av oppositionsdemonstranterna filmar mig ivrigt med sin videokamera, förmodligen för att dokumentera “polisens” agerande.
Efter en halvtimme går fem vanliga poliser med ett par megafoner fram och beordrar alla att skingra sig. Putinanhängarna försvinner springande som på kommando. Oppositionsanhängarna är lite söligare, och polisen är tvungen att ropa i megafonen ett par gånger till. Detta var alltså de stora gatuprotester makthavarna i Ryssland varit rädda för och förberett sig inför.
Jag tar mig till hotellet, skriver färdigt mina två artiklar, går ner till baren, köper internettid och skickar artiklarna. Då har klockan slagit halv nio på kvällen och hotellets restaurang har stängt sitt kök. Jag får bege mig ut i jakt på mat, och äter till slut azerbajdzjansk lammgyta på ett kafé vid järnvägsövergången, till ackompanjemang av högljudd rysk popmusik.
4.12.2007
Jag tar det lugnt på morgonen och checkar ut från hotellet först vid halvelvatiden. Funderar på att beställa taxi, men receptionisten hävdar att det kan ta upp till en timme innan bilen är framme vid hotellet, så jag bestämmer mig för att gå till tunnelbanan i stället. Det har blivit töväder och det är lite jobbigt att dra resväskan i det smutsiga snöslasket. Och det är alldeles för många trappor. Men till slut är jag framme vid Kurskij-stationen och hittar effektförvaringen där jag kan lämna väskan.
Vid tolv träffar jag fotografen Michail vid den pompösa, en gång sprängda och sedan återuppbyggda Kristi Frälsares katedral. Här, i Rysslands största kyrka, är det omöjligt att hitta någon präst, eller överhuvudtaget någon som är villig att tala med en utländsk journalist. Vaktchefen tycker dock att Sverige är “ett bra land”, och ger oss därför rådet att köpa ett vanligt fototillstånd i en kiosk utanför kyrkan. Med fototillståndet i handen går vi sedan runt i kyrkan, men när Michail tar bild på en kvinna som tänder ljus rusar en vakt fram och ryter: “Ut härifrån!”. Han lugnar sig dock när vi visar fototillståndet.
Så åker vi vidare till Stalins massgravar i Butovo söder om Moskva, strax utanför stora ringvägen. Det får bli en egen artikel om det besöket.
Strax före midnatt går tåget till Nizjnij Novgorod.
5.12.2007
I Nizjnij Novgorod väntar min gamla kompis Andrej som har tagit sig dit från Tjuvasjien med ett annat nattåg. Vi går och äter frukost på McDonald’s, Michail, som kommer från Nizjnij Novgorod, hävdar att det är det enda vettiga stället nära stationen som har öppet klockan sju på morgonen. Det stora, nya köpcentret mittemot stationen har givetvis inte öppnat dörrarna än.
Temperaturen är kring noll, det blåser och regnar. Inte trevligt. Michail har parkerat sin lilla Zjiguli på en avgiftsbelagd parkering nära stationen. Bilen startar fint, och efter ihärdigt skrapande går det också att se genom vindrutan. Vid utfarten från parkeringen står två vakter, och Michail försöker betala parkeringsavgiften till dem. Men det går inte för sig, i stället måste han gå till den lilla kiosken i andra ändan av p-platsen. Där finns en automat som tar betalt, stämplar ett kort och spottar ut växelpengarna på golvet.
Med det nystämplade kortet gör vi ett nytt försök vid utfarten. De två vakerna vid bommen visar hur man stoppar in kortet i automaten, och bommen öppnas. Här ser man klart hur ny teknologi kan spara arbetskraft.
Också i Nizjnij Novgorod är det svårt att komma fram i morgontrafiken, men jämfört med Moskva är det glest. Snart är vi framme vid Sacharov-museet som öppnar vid tio. Museet finns i ett vanligt bostadshus.
Nobelpristagaren Andrej Sacharov förvisades hit 1980 när han kritiserade den sovjetiska inmarschen i Afghanistan. På den tiden hade Nizjnij Novgorod namnet Gorkij, och staden var stängd för utlänningar. Hit kunde utländska journalister inte ta sig för att tala med Andrej Sacharov. Och inhemska journalister visste vad de tyckte om honom utan att behöva ta reda på fakta, det räckte med en vink från dem som bestämmer om att han skulle hängas ut som de västerländska imperialisternas lakej.
Museet öppnades redan före Sovjetunionens sönderfall, i maj 1991, och består av tre vanliga lägenheter. En lägenhet är kontor, en annan är utställningslokal, och den tredje lägenheten är den trea där Andrej Sacharov och hans fru Jelena Bonner bodde i sju år, fram till den dag då en en KGB-man och två montörer plötsligt dök upp med en vit telefonapparat som de kopplade in. Fram tills den dagen hade KGB ansett att nobelpristagaren inte behövde någon telefon. Nästa dag fick Andrej Sacharov ett telefonsamtal från Michail Gorbatjov som sade att Sacharov kunde flytta tillbaka till Moskva “och återgå till sin patriotiska verksamhet”, som Gorbatjov uttryckte sig.
Telefonen står kvar mellan en sliten fåtölj och en lika sovjetisk tv-apparat, men den är inte längre inkopplad. De tre fåtöljarna i fult rött tyg och arbetsbordet tillhör originalmöblemanget. Ett av bordsbenen är fastsatt med hjälp av ståltråd och några skruvar – kärnfysikern och nobelpristagaren var inte så väldigt händig av sig, gissar museiintendenten som visar oss lägenheten.
Lite mer om museibesöket i den här artikeln.
Efteråt är fotografen Michail inte speciellt tagen av Andrej Sacharovs öde. Han kommer själv från Nizjnij Novgorod och menar att det inte kan ha varit ett så hemskt öde att bli förvisad hit. Och trerumslägenheten var ju bra och rymlig – där skulle han själv gärna bo när han väl gift sig och låta KGB spionera så mycket de vill. “Och så var det en skylt på toan där det stod att minnestoaletten inte får användas”, säger han och skrattar.
Vi kör vidare till tidningen Novaja Gazetas lokalredaktion i Nizjnij Novgorod, några kilometer in mot centrum längs den långa Gagaringatan.
Här beslagtog polisen för några månader sedan redaktionens alla datorer efter det att tidningens lokala upplaga publicerat ännu en starkt kritisk artikel om guvernören. Det var givetvis bara en slump att tillslaget ägde rum just då, polisen var ju bara ute efter piratprogram. Lite mer om besöket på redaktionen i den här artikeln.
Ute är det fortfarande jobbigt väder med noll grader, blåst och isande regn, så jag och Andrej bestämmer oss för att hoppa över turistprogrammet och ta oss till hans hemstad Sjumerlja snabbast möjligt, vilket inte är speciellt snabbt, eftersom det bekväma snabbtåget går bara sex dagar i veckan, och i dag råkar vara den sjunde.
Men dessförinnan tittar vi in på ett ställe som Michail känner till eftersom han bor i staden. Granne med häktet ligger inte bara kontorsbyggnaden där Novaja Gazeta håller hus, utan också en fabrik. Och fabriken har givetvis en fabriksmatsal, även om det inte finns några skyltar som visar vägen. Det är inte meningen att obehöriga ska hitta hit.
Inne i matsalen känns det som om vi förflyttas tillbaka till sovjettiden, fast till ett relativt välmående årtionde som kanske aldrig existerat i verkligheten. De illgröna plastbrickorna och inredningen med de grönrutiga vaxdukarna och de svarta metallstolarna med hårda bruna säten i konstskinn är tidstypiska, även om man på sovjettiden kanske hade fått klara sig helt utan dukar. Och det finns knivar, det fanns det sällan i matsalar på sovjettiden, bara gafflar och skedar i aluminium.
Det finns också ett antal maträtter att välja emellan, vilket inte alltid var fallet på sovjettiden. Jag tar borsjtj samt biff à la Stroganov med bovetegryn. Och en flaska gott lokalt öl. Öl fanns inte heller i fabriksmatsalar på sovjettiden. Men det viktigaste från sovjettiden är kvar: “Såna här priser har jag inte sett på åratal”, säger Andrej, som får en mättande lunch för tio kronor. Jag får betala dubbelt, eftersom jag dricker öl och inte saft.
Efter den nostalgiska måltiden kör Michail mig och Andrej till busstationen och där stiger vi på en liten vitblå buss av märket PAZ. PAZ är inte spanska, utan står för Pavlovskij Avtobusnyj Zavod, Bussfabriken i Pavlovsk. Lite mer om bussresan kan man läsa i den här artikeln. Rubriken ska dock inte uppfattas bokstavligen.
Efter en inte helt bekväm och framför allt för lång bussresa är vi till slut framme i Sergatj. Bussen är sen, och vi får springa till lokaltåget som enligt tidtabellen ska gå om några minuter. Det dröjer dock ett bra tag innan det nästan tomma tåget kör vidare mot Sjumerlja, och på vägen får vi stanna länge för att släppa förbi ett par tre oändligt långa godståg.
Framme i Sjumerlja besöker vi Andrejs närbutik, som är något mindre än vår Netto-butik i Lund, men fräschare, och med mer varierat utbud. I alla fall finns varken färska gräddtårtor eller vitt vin från södra Ryssland i vår butik.
Andrejs lägenhet är en etta, något trångt för tre personer, så det är både matbord, våningssäng och bäddsoffa i vardagsrummet. Men det är mysigt, med en bokhylla som upptar hela den lediga väggen i vardagsrummet – och böckerna står i dubbla rader. Datorn med bredbandsuppkoppling har Andrej i köket, så där finns inte plats för matbord.
Något oväntat visar det sig att Andrejs fru Natasja är medlem i maktpartiet Enade Ryssland, fast inte på eget initiativ. Det var hennes chef på barnens kulturhus som inför valet bestämde att hon skulle bli den politiskt ansvariga och se till att valmaterial från rätt parti delades ut. “Helt frivilligt”, skojar Andrej, “precis som man sa under tvångskollektiviseringen, helt frivilligt, vill du så går du med i kolchozen, vill du inte så skjuter vi dig”.
Partiboken är inte längre en bok, utan ett litet plastkort som liknar ett kreditkort, fast med Enade Rysslands björnlogga i stället för bankens logotyp. “Jag har två medlemskort”, säger Natasja, och visar det andra, ett mindre lyxigt kort som intygar att hon är medlem i Rysslands esperantoförbund. Det kortet har hon själv valt.
6.12.2007
På morgonen går jag och Andrej en runda i Sjumerlja. I bokhandeln har strömmen gått, så det är ingen idé att gå in där – det är för mörkt för att man ska kunna se vad böckerna handlar om. Lenin står fortfarande staty vid huvudgatan. Järnvägsstationen är nybyggd, och busstationen mittemot är också den upprustad, men på baksidan har pengarna tagit slut. Jag köper en biljett på nattåget till Moskva, så sätter vi oss på ett prydligt kafé där vi verkar vara de enda gästerna. Det är för tidigt för lunch, och ingen annan har väl tid att sitta på lokal en vanlig torsdagsförmiddag.
Andrej menar att det trevliga kaféet är ett tecken på det relativa väldstånd som byggts upp under de senaste åren, inget sådant fanns i Sjumerlja bara för några år sedan. Nu har stadsborna mer pengar och flera nya kaféer har öppnat.
Så återupptar han vår gamla diskussion där jag får vara den skeptiska västerlänningen som tycker att ett och annat ändå var bättre före Putins tid, exempelvis fria massmedier. Men några fria massmedier var det aldrig fråga om, parerar han, det var oligarkerna som styrde och ställde. Och det var inget konstigt med det statliga övertagandet av tv-kanalen NTV, kanalen betalade ju inte sin skuld till jättebolaget Gazprom, menar han.
Och det stämmer inte alls att Rysslands utrikespolitik skulle ha blivit mer aggressiv, tvärtom är det yttervärlden som vill komma åt Ryssland, och visst har Kissinger sagt att det vore bättre att dela upp Ryssland i ett antal mindre stater, så det så! Det är klart USA vill komma åt Rysslands olja och gas, anser Andrej.
Jag försöker invända att Georgien i alla fall inte hotar Ryssland, och undrar om det inte var ett tecken på aggressiv rysk politik att man inte bara förbjöd import av vin och mineralvatten från Georgien, utan också utvisade hundratals vanliga georgier från Ryssland. Andrej håller med om att ryska regeringen gick för långt i jakten på georgier. Regeringen tappade besinningen, men det var Georgien som började och som på alla sätt försökte reta Ryssland, tycker han.
Och visst skulle också Finland gärna ta tillbaka Karelen om Ryssland var svagt, hävdar han vidare. Inte alls sannolikt, säger jag, men han fortsätter att insistera, och skapar ett scenario där Ryssland är riktigt, riktigt svagt och håller på att falla sönder i småstater, då skulle väl Finland ändå…
Fast hur sannolik är en sådan situation? Ryssland var som svagast i början av 1990-talet, men inte ens då fanns det något större intresse i grannländerna att roffa åt sig lösa bitar. Tvärtom är det Ryssland som ställt sig bakom separatistiska grupper i andra länder, framför allt i Georgien och Moldavien.
Nåväl, den diskussionen leder nog ingenvart. Men visst är det så att USA varit ovanligt aktivt både militärt och politiskt i oljerika områden i Kaukasien och Centralasien, regioner som Ryssland alltid sett som sin intressesfär, så det kanske inte är så konstigt att ryska tv-propagandan på senare tid slår på stortrumman och varnar för utländska fiender som vill komma åt rysk olja och gas.
Vi lämnar kaféet och går till busstationen för att möta fotografen Michail som åkt buss hela vägen från Nizjnij Novgorod och är rätt så mör. Så går vi till ett annat, ovanligt trivsamt, rent och billigt kafé vid torget där vi äter borsjtj, sjasjlyk och dricker lite gott tjuvasiskt öl. Efter det är Michail piggare och vi kan sätta i gång med det vi är här för: ett bildreportage om en vanlig familj i en liten rysk provinsstad.
Andrej har gjort upp med Renat och Galina som har en ettårig son. Galina är mammaledig men ska börja jobba igen snart, Renat arbetar på barnens kulturhus som är ett gammalt pionjärpalats, så vi beger oss dit.
Vi får givetvis först träffa kulturhusets chef som har dukat fram te och kakor i sitt arbetsrum, men vi lyckas komma undan genom att förklara att vi måste fotografera Renat innan det blir helt mörkt ute.
Renat sitter bakom scenen och håller reda på ljudanläggningen. På scenen är det en tävling som handlar om kamp mot alkohol, tobak och droger. Alla skolor i staden har förberett en liten föreställning, och vinnarna får fina priser. En grupp har klätt sig i Enade Rysslands vitröda partitröjor, tjejerna från det fina gymnasiet har övat in en avancerad dansföreställning.
Konferencién går fram och annonserar att kulturhuset har fint besök av en svensk journalist. Jag ombeds säga några ord, och det är bara att hålla god min, det är förmodligen första gången en utländsk journalist besöker barnens kulturhus i Sjumerlja. Dessutom är publikens förväntningar inte höga, jag får applåder redan efter att ha sagt god kväll.
Eftersom juryn redan lämnat salen dristar jag mig på att säga att alla föreställningarna var jättetrevliga, men att jag framför allt gillade den lilla sketchen som barnen från internatskolan presenterade. Det blir applåder igen, framför allt från den del av salen där internatskolans elever sitter, men gymnasietjejerna vill visa sin dansföreställning en gång till – jag kom ju sent och hann inte se den. Så det får bli repris. Jag bestämmer mig för att inte säga ett ord till.
Juryn tar god tid på sig, men till slut visar det sig att också den gillade internatskolans föreställning. Man får hoppas att det inte var jag som fällde utslagsrösten – det är svårt att veta vilka konsekvenser rysk gästfrihet kan få.
Till slut är föreställningen över och Renat ledig, men kulturhusets ledningsgrupp vill återigen bjuda på te och
kakor. Vi lyckas tacka nej hyfsat artigt och kilar i väg hem till Renat. Mer om besöket i den här artikeln.
Efterår får det bli ett nytt besök på det trevliga kaféet vid torget, mer sjasjlyk och ett par flaskor tjuvasjiskt öl. Vid elvatiden tar jag avsked av Andrej och Michail och hoppar på nattåget till Moskva. Michail får vänta någon timme till på sitt tåg till Nizjnij Novgorod. Jo, i dag var det Finlands självständighetsdag, minns jag på tåget.
7.12.2007
Tågresan går lugnt till, även om det är lite skakigt och madrassen kunde vara mjukare. Det första som syns genom fönstret när tåget börjar närma sig Moskva är rader och åter rader av röda bromsljus på motorvägstillfarter – det är en vanlig arbetsdag, klockan är över åtta och alla bilägare ska till jobbet före nio. Frågan är när de kommer fram.
Jag är i alla fall framme vid Jaroslavl-stationen vid niotiden och tar tunnelbanan till Ochotnyj rjad alldeles intill Kreml. Tur att jag har en resa kvar på mitt magnetkort, det är morgonrusning också vid biljettluckan.
Lyxiga Hotell Budapest är dubbelt så dyrt som förortshotellen där jag bodde i början av veckan, men ligger väldigt centralt – fast mittemellan två tunnelbanestationer, så det är ändå en bit att gå med med bagaget.
Jag lämnar väskan på hotellet vid tiotiden och går vidare till nästa tunnelbanestation för att åka till Sacharovmuseet, där jag ska träffa museets chef Jurij Samodurov. Chefen är försenad, så jag får tid att titta på utställningen som huvudsaklingen handlar om politisk förföljelse i Sovjetunionen.
Med Samodurov pratar jag om två teman: den ortodoxa kyrkans roll i dagens ryska samhälle och vad som håller på att hända med medborgarsamhället och oberoende organisationer i Ryssland. Citat ur samtalet finns i dessa två artiklar: Ryska staten vän med kyrkan igen och Hembesök hos Sacharov i förvisningen.
Det är givetvis bara småbitar som får plats i artiklarna, och den mest rörande biten hamnar utanför, eftersom den inte har med artiklarnas ämnen att göra. Juri Samodurov gråter när han berättar om den utsvultne man som under hungersnöden i hans mormors ungdom knackade på. Mannen tog tacksamt emot ett glas mjölk, drack upp, tog några stapplande steg och dog utanför dörren.
Själv var Jurij Samodurov i sin ungdom en övertygad kommunist, ända till den dag då han i ett arkiv hittade ett hemligtstämplat brev där Lenin tyckte att hungersnöden var en bra förevändning för att beslagta kyrkans egendom – kyrkan kunde ju inte säga nej när argumentet var att värdeföremålen behövdes för att hjälpa de hungrande. Fast det var givetvis inte till det Lenin tänkte använda guldet. Efter att ha sett Lenins brev var Jurij Samodurov inte längre kommunist, och hela sovjetstaten blev förhatlig för honom, säger han.
En inspelning av hela samtalet med Jurij Samodurov finns här(på ryska).
Tillbaka på hotellet får jag tillgång till rummet och ett hett bad – det behövs. I badkaret lyssnar jag på Echo Moskvy som hänvisar till källor i Minsk och påstår att Vladimir Putin ska krönas till förbundsstaten Ryssland-Vitrysslands president när han besöker Minsk senare i december. Jag hinner hetsa upp mig ordentligt innan dementier kommer från både Minsk och Kreml.
På kvällen går jag ut och äter med ännu en Andrej som jag inte träffat på flera år. Han har nyligen fått barn men den unga familjen bor fortfarande i ett rum i en trea där Andrejs mor och syster innehar de två andra rummen. Han har köpt lägenhet i den lilla staden Odintsovo strax utanför Moskva och till och med börjat betala av bolånet – tyvärr är dock lägenheten ännu inte inflyttningsklar.
På den märkliga ryska bostadsmarknaden ska man först betala för sin lägenhet, därefter byggs den. Det är många som har råkat illa ut när byggfirmor gått omkull i mellanrummet mellan betalning och färdigställande, men det ödet kommer förhoppningsvis inte att drabba Andrej, eftersom hans hus redan är byggt, det är mest formalia som återstår innan han får tillgång till lägenheten. Fast det innebär inte att lägenheten då är beboelig, då ska det tapetseras, läggas golv, kaklas, sättas upp skåp och garderober…
Vi går en promenad till Tverskaja-gatan och besöker den dygnetrunt-öppna bokhandeln Moskva där jag köper årets ryska Booker-vinnare och ett par andra romaner. Sedan får Andrej åka hem till sin lilla dotter.
8.12.2007
Sista dagen i Ryssland. På förmiddagen tar jag tunnelbanan till Preobrazjenskaja plosjtjad där vi bodde 1991-92. Man känner igen sig, men den då illaluktande fisk- och köttbutiken är nu en välluktande vinaffär, och vår brödbutik där det på hösten 1991 ibland bara fanns tre sorters bröd, och knappt något annat alls, har blivit en vanlig närbutik som lika gärna skulle kunna finnas någonstans i Sverige.
Så åker jag till Lenin-biblioteket och tar mig upp på jordytan på Vozdvizjenka-gatan alldeles intill Kreml. Här ser jag för första gången i mitt liv en butik som bara säljer Rolls-Royce-bilar, och som dessutom har några sådana i montern. Butikens arkitektur påminner något om Leninmauseoleet.
På Novyj Arbat har jag stämt träff med Dmitrij som jag känner från foto-sajten Ipernity. Vi sätter oss på ett kafé och jag kan konstatera att priserna här är något annorlunda än på det lilla torgkaféet i Sjumerlja. Men teet och blinierna med honung är goda.
Så går vi en lång promenad och fotograferar en hel del, hämtar bagaget på hotellet och tar tunnelbanan till Savjolovskaja. Härifrån går tågen mot Sjeremetievo, men vi tittar först in på den jättelika elektronikmarknaden intill stationen. Här är priserna annorlunda än i lyxbutikerna i centrum.
Terminalen för snabbtåget till Sjeremetievo ser modern ut, men bitar av sovjetsystemet finns kvar även här. Första biljetluckan har stängt “för 15 minuter”. I en annan lucka går det bra att köpa tågbiljetten till staden Lobnja, nära flygplatsen Sjeremetievo, men inte för bussen från Lobnja till terminalen. Bussbiljetten får man köpa i nästa lucka. Som tur finns det inga köer här. Och snart är det tänkt att tåget ska gå hela vägen till Sjeremetievo.
Tåget går på sekunden, och känns ungefär som en större version av ett Pågatåg – betydligt lyxigare än vanliga ryska lokaltåg. I högtalarna uppmanas passagerarna att inte skräpa ner det fina tåget. Tåget går direkt till Lobnja, och ingen kollar biljetterna. Som tur är har jag kvar biljetten när jag stiger av – det visar sig att porten vid utgången från perrongen är utrustad med streckkodsläsare och öppnar sig bara för den som kan uppvisa giltig biljett.
Den vita bussen som står utanför stationen är ny och fräsch, men av någon anledning finns det bara en buss som blir proppfull, trots att det var glest med folk på tåget. Efter en skakig färd är vi framme vid Sjeremetievo, men på infarten blir det totalstopp – det är alldeles för många personbilar som ska in i det smala utrymmet samtidigt. Efter en stund ger chauffören upp och öppnar dörrarna, hundra meter från terminalen.
Incheckningen och passkontrollen går utan större strapatser, även om passkontrollanten som vanligt granskar sin dataskärm noga och länge innan hon till slut släppar ut mig ur landet.
