Ryssland har inget val

Ni har i Ryssland skapat en politisk konstruktion som gör det omöjligt för någon annan att vinna valet… Det här är en återvändsgränd, inte en endaste liten stig leder till demokrati härifrån. (Människorättskämpen Sergej Kovaljov i ett öppet brev till president Vladimir Putin och andra makthavare.)

Rysslands nästa president är inte lika tunnhårig som den nuvarande. Det är den stora skillnaden. Dessutom är Dmitrij Medvedev något kortare än den inte alls högväxta Vladimir Putin, men bådas exakta längd är en strängt bevarad hemlighet. I allt väsentligt blir Dmitrij Medvedev ändå en förlängning av Vladimir Putin. [Mer om tunnhåriga makthavare här.]

På söndag går ryska folket till presidentval, men presidenten är redan vald. Det verkliga valet ägde rum i stats-tv på bästa sändningstid den 10 december. Då hade Vladimir Putin kallat till sig representanter för fyra av sina marionettpartier – ett stort, ett litet och två mikroskopiska.

Partirepresentanterna följde manus och meddelade att de hade bestämt sig för att ställa sig bakom Dmitrij Medvedev som nästa president. Därefter höll Vladimir Putin ett litet hyllningstal till Dmitrij Medvedev som uppmärksamt lyssnade vid hans sida. Beslutet var avkunnat, resten är rutin.

Ryssland är ingen demokrati i ordets västerländska mening, och har aldrig varit det. Ett grundläggande kriterium för en demokrati är att väljarna kan byta ut makthavare i fria val, men i Ryssland har ett sådant maktskifte aldrig ägt rum. I stället har makten alltid bytt händer genom uppgörelser i slutna rum eller genom revolutionsartade omvälvningar, som år 1991.

Boris Jeltsin valdes till Rysslands första president i fria val i juni 1991, men den reella makten fick han först senare samma år, när Sovjetunionen gick under. I presidentvalet 1996 hade kommunisten Gennadij Ziuganov en reell chans, men stridande maktgrupperingar allierade sig bakom Boris Jeltsin som lyckades vinna i andra valomgången.

Sedan dess har Ryssland aldrig varit i närheten av ett maktskifte. Orden “maktens kontinuitet”, som Vladimir Putin upprepat gång efter gång, har blivit ett officiellt mantra som likställs med stabilitet, ökande välstånd och skydd mot obehagliga omvälvningar. Men varför är det så?

När Boris Jeltsin vid millennieskiftet avgick i förtid och överlämnade stafettpinnen till sin premiärminister Vladimir Putin var det inte bara president Jeltsin som var svag och allvarligt sjuk. Hela ryska staten var svag, sjuk och i kaos.

Den sovjetiska ekonomins sammanbrott hade lett till att nästan alla fått det betydligt sämre. Landet var i spillror, många förlorade jobbet och tidigare välbetalda specialister fick se sina löner reduceras till kaffepengar. Staten var maktlös, den organiserade brottsligheten härjade fritt och en kaotisk privatiseringsprocess gjorde att några få med rätt kontakter fick tillgång till enorma rikedomar medan de flesta blev ännu fattigare.

När euforin efter 1991 hade lagt sig satte sig det ryska parlamentet – som valts på Sovjettiden – på tvären och försökte till slut avsätta Boris Jeltsin. Jeltsin satte in stridsvagnar som sköt parlamentsbyggnaden sönder och samman. Sedan dess har inte parlamentet spelat någon större roll i rysk politik.

Under en stor del av 1990-talet styrdes landet i praktiken av de nya superrika oligarkerna och deras omgivning. Det förödande första Tjetjenienkriget 1994-96 hade inte lett någonvart, och precis när den ryska ekonomin såg ut att återhämta sig drabbades landet av en enorm finanskris 1998. Rubeln kraschade, staten ställde in sina betalningar och miljoner ryssar förlorade sina besparingar för andra gången inom samma årtionde.

Det är inte så konstigt att Boris Jeltsin i sitt sluddrande avskedstal den sista december 1999 bad folket om förlåtelse. Inte heller är det konstigt att den unge, energiske Putin, tidigare chef för säkerhetstjänsten FSB, snabbt blev populär som premiärminister och ställföreträdande president.

Det nya krig Vladimir Putin startade i Tjetjenien efter skräckinjagande terrorsprängningar av vanliga bostadshus i tre ryska städer hjälpte också till. Vem som stod bakom sprängningarna har aldrig kunnat bevisas, men det finns indicier som pekar på att FSB kan ha varit inblandad.

Presidentvalet 2000 var bara en bekräftelse av det maktöverlämnande som redan ägt rum. Snart därefter började Vladimir Putin dra åt skruvarna. De stenrika oligarkerna skrämdes på flykt och staten tog över deras massmedieimperier.

Sedan dess förekommer ingen kritisk rapportering om Vladimir Putin i rikstäckande tv-kanaler. I Moskva finns en frispråkig radiostation och några tidningar som fortsätter att kritiskt granska makthavarna, men de fungerar mest som en säkerhetsventil, når bara ut till en mindre grupp välutbildade stadsbor. Huvuddelen av befolkningen kan bara följa de statsstyrda medierna.

Efter likriktningen av massmedierna och disciplineringen av oligarkerna finns det inte längre några oberoende maktcentra i Ryssland. All makt utgår i stället från presidentadministrationen.

Både Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev talar mycket om “rättsstat”, men i praktiken betyder det att de ryska domstolarna dömer efter politisk lämplighet. Den bångstyriga oljemagnaten Michail Chodorkovskij och många i hans omgivning sitter i fångläger medan lydiga miljardärer som Roman Abramovitj belönas med politiska uppdrag.

Eftersom det ryska parlamentet är maktlöst har det aldrig uppstått riktiga politiska partier i Ryssland. Kommunisterna sitter på ett krympande isflak och den rabiate rabulisten Vladimir Zjirinovskij med sitt så kallade Liberaldemokratiska parti har ingen konsekvent politik. I stället använder han knytnävarna – också i tv-sända valdebatter.

Dmitrij Medvedev deltar däremot inte i valdebatterna. Han behöver inte, eftersom alla statstelevisionens nyhetssändningar förvandlats till valreklam för honom. Enligt siffror som organisationen CJES (Centrum för journalistik i extrema situationer) publicerade i går har inslag om Medvedev under den senaste månaden upptagit 26-43 procent av tiden i nyhetssändningarna i de tre viktigaste rikstäckande tv-kanalerna.

Tv-kampanjen har intensifierats mot slutet av februari. I onsdagskvällens nyhetssändning visade ryska ettan ett inslag på över tio minuter från Dmitrij Medvedevs valmöte i Nizjnij Novgorod som första nyhet. Sedan fick Medvedev tala direkt till kameran och be alla tittare att rösta på honom. De övriga kandidaterna visades därefter kort när de käbblade med varandra i en radiostudio.

I mångt och mycket har Ryssland under Vladimir Putin återgått till en mjukare variant av det sovjetiska maktsystemet. Efter 1990-talets kaos råder det därmed åter ordning och reda. Jämfört med 1990-talets misär går ekonomin lysande, visserligen till stor del en följd av de rekordhöga världsmarknadspriserna på olja och gas – Rysslands viktigaste exportprodukter.

Det är mycket möjligt att Rysslands ekonomiska utveckling kunde ha varit ännu gynnsammare med fungerande demokratiska institutioner, men en stor del av befolkningen kopplar ihop den drägligare levnadsstandarden med presidentens politik, och vill ha mer av samma vara. Dessutom erbjuds inget vettigt alternativ. Därför kommer Dmitrij Medvedev att vinna presidentvalet.

De ställer upp

• Dmitrij Medvedev: Första vice premiärminister. Stöds av Vladimir Putin samt av Putins stödpartier. Väntas få klart över 50 procent av rösterna och vinna valet direkt. Hamnar han under 50 procent behövs en andra omgång.
• Gennadij Ziuganov: Ledare för kommunistpartiet. Väntas få 9 procent av rösterna.
• Vladimir Zjirinovskij: Ledare för Liberaldemokratiska partiet. Väntas få 9 procent av rösterna.
• Andrej Bogdanov: Ledare för det tidigare nästan okända Demokratiska partiet. Har fått diskret stöd från makthavarna som vill ha med en ofarlig västvänlig kandidat. Väntas få 1 procent av rösterna.

De är inte med

• Michail Kasianov: Före detta premiärminister, gick i opposition 2004. Får inte ställa upp i valet, eftersom den ryska centralvalnämnden kommit fram till att en för stor andel av de 2 miljoner namnunderskrifter som hans anhängare samlat in var ogiltiga. Därför vägrade centralvalnämnden att registrera honom som kandidat.
• Garri Kasparov: Före detta världsmästare i schack, en av ledarna för oppositionsalliansen Ett annat Ryssland. Kan inte ställa upp, eftersom han inte lyckades hitta en lokal för ett möte av sina anhängare. Ingen fastighetsägare i tiomiljonersstaden Moskva vågade hyra ut till honom, och utan ett officiellt anhängarmöte vägrade centralvalnämnden att registrera honom som kandidat.
• Vladimir Bukovskij: Gammal dissident som dömdes till fångläger på 1970-talet när han avsläjat användandet av psykiatrisk tvångsvård mot oliktänkande. Deporterades från Sovjet 1976 i utbyte mot en chilensk kommunistledare. Centralvalnämnden registrerade inte honom som kandidat eftersom han är bosatt utomlands.
• Grigorij Javlinskij: Ledare för liberala oppositionspartiet Jabloko. Avstår från att delta eftersom partiet anser att presidentvalet bara är en imitation av demokrati.
• Nikita Belych: Ledare för högerpartiet SPS (högerunionen). Avstår från att delta eftersom partiet anser att presidentvalet är en förnedrande fars.

Sydsvenskan 2008-02-29