Älskaren (Любовник) och Min styvbror Frankenstein (Мой сводный брат Франкенштейн), båda av Valerij Todorovskij, är bland de bästa ryska filmer jag sett. Dessutom har Todorovskij regisserat producerat flera bra tv-serier som visats på rysk tv de senaste åren. Därför slog jag till när jag i våras någonstans i det ryska Estland hittade en för mig okänd film med namnet Todorovskij på, till det billiga priset 59 estniska kronor. Filmen hette Военно-полевой роман, ungefär Krigsromansen.
Nu har jag sett den. I början av rullen blev jag något överraskad, för enligt de inledande texterna var den producerad på “Filmstudion i Odessa”. Dels ligger inte Odessa i Ryssland utan i Ukraina, dels klingade namnet på filmstudion sovjetiskt. Filmen började lite långsamt och överdrivet romantiskt, och dessutom kändes färgerna bitvis inte helt moderna, så jag började undra vad det här var för film och varför jag egentligen hade köpt den. Det kanske var någon gammal tråkig sovjetisk rulle som jag köpt av misstag?
En snabb koll på dvd-boxen visade dock, att filmen visst var regisserad av Todorovskij och att den var producerad 2007, alltså var den säkerligen sevärd. Jag fortsatte att titta, och visst, snart blev det intressant, händelserna utspelade sig i efterkrigstidens Moskva med interiörer och gatuscener som kändes äkta och otillrättalagda.
Under kriget var Ljuba en sovjetisk officers älskarinna vid fronten, Aleksandr var en frontsoldat som i hemlighet var förälskad i Ljuba. Flera år senare träffas de av en slump i Moskva. Ljuba säljer piroger på gatan och har en liten dotter. Hon bor i ett litet rum hos en tillfällig älskare. Aleksandr är gift, hans fru har ett stort rum med fina möbler i ett hus som före revolutionen tillhörde hennes familj. Aleksandr skulle vilja ha barn, men det vill inte hans fru.
Väldigt bra skådespelare – fast ser inte Inna Tjurikova lite väl ung ut med tanke på att hon är född 1943? En absolut sevärd film i alla fall, med ett lugt, filosofiskt tempo, och ett inte helt väntat slut: Ljuba gifter sig med en kommunistpamp som hon först försökt muta för att få någonstans att bo.
Och så kommer sluttexterna. “Filmstudion i Odessa, 1983”. Hur är det möjligt? Det stod ju 2007 på boxen, och 1983 var Todorovskij dessutom bara 21 år gammal, inte kunde väl en 21-åring i Sovjetunionen regissera långfilm med Inna Tjurikova, en av de riktigt stora stjärnorna? Och framför allt, kunde man verkligen göra sådan här film i Sovjetunionen, före perestrojka och glasnost?
En snabb koll visar att regissören var Valerij Todorovskijs far Pjotr Todorovskij och att filmen faktiskt var gjord 1983. Varför det stod 2007 på boxen kan man bara gissa sig till, men utan det årtalet hade jag kanske inte köpt filmen, och framför allt hade jag inte sett den efter att filmen till en början kändes lite väl seg och sovjetiskt gammalmodig.
Men när jag nu “visste” att den var från 2007 gav jag den en chans till, och den visade sig vara riktigt sevärd. Här ser man vilken betydelse förutfattade meningar kan ha.
Mer om filmer:
2 svar på ”Todorovskij som Todorovskij?”
haha, en annan sak jag gillar är sovjetisk sedelärande film, helst om unga män och kvinnor som gör saker tillsammans med andra män och kvinnor, t ex dansar, arbetar på sädesfältet eller är på väg (t ex med en viktig last proviant från centrum-pereferi eller tvärtom). Michalkov borde göra mer sådana filmer, istället för naivt jurydrama.
Förmodligen är DVD-kopian gjord 2007. Dessutom kan man tänka sig att filmen kanske inte släpptes ut av censuren 1983.