Vitrysk resedagbok

I maj 2006 besökte jag Vitryssland för sjätte gången på tre år för att avsluta den tredje omgången av ett SIDA-finansierat utbildningsprojekt för vitryska journalister. Projektet administreras av Fojo, fortbildningsinstitutet för journalister vid högskolan i Kalmar, och det handlar om professionell rådgivning till oberoende vitryska tidningar. Här är en text om förra omgången. Här är alla fotona från årets resa.

Det har varit ett litet uppehåll i just det utbildningsprogrammet, men nu finns det uppenbarligen pengar till demokratistöd i Vitryssland igen, och det är dags för fortsättning. Just nu är jag i staden Baranovitji, knappt tjugo mil sydväst om Minsk, och besöker tidningen Intex-Press. Jag lägger ut min resedagbok här, troligen är det klokast att samla hela dagboken i samma bloggpost som jag kompletterar efterhand. Under resan blir det inte tid för några djupare funderingar och analys, det får komma senare.

Söndag 9.11.2008
Upp vid fyra, taxi till Malmö central vid fem, träffar Gunnar W på Kastrup, flyg därifrån till Riga vid åtta, halvtomt plan.

I Riga möter vi Ingrida som var sekreterare på Bonniers lokaltidningsprojekt för tio år sedan, äter pannkakor på ett matställe vid Stockmann. Så går jag genom gamla stan till svenska ambassaden där jag träffar Mats Staffansson som mycket lägligt råkade maila mig för några dagar sedan för att visa sin uppskattning för min blogg. En rundtur i ambassadbyggnaden, en givande diskussion och gott lettiskt öl.

Taxin tillbaka till flygplatsen körs av en trevlig rysktalande man, Igor. (Fast det står Igors på hans namnskylt.) Han pekar på ett höghusbygge som avstannade för ett par månader sedan, nu är lyftkranarna borta. Även i Lettland har bostadspriserna gått ner kraftigt. Han och hans lettiska fru har köpt en sommarstuga, berättar han, och räntan på lånet är 7,2 procent.
På flygplatsen köper jag en timmes internettid, men det är lönlöst – det går i alla fall inte att lägga ut några bilder, för datorn är inlåst i en låda och det finns ingen tillgänglig usb-kontakt någonstans. Få se när nästa möjlighet till bra internetuppkoppling dyker upp.

En av vakterna vid säkerhetskontrollen på flygplatsen i Riga är en ung man med en namnskylt som det står Kokojevs på – uppenbarligen en lettisk variant av namnet Kokojev/Kokoity. Förmodligen har säkerhetsvakten ossetiska rötter, även om han inte alls ser kaukasisk ut.

Flyget till Minsk går 14.35, framme en dryg timme senare. Här märks det tydligt att man inte längre är i EU, även om flygplatsbyggnaden har fått en ansiktslyftning sedan senast. Förutom vårt lilla propellerplan kan jag se två Belavia-plan utanför den enorma, öde terminalen.

Passkontrollören tar god tid på sig, men släpper till slut igenom både mig och Gunnar. På andra sidan möter en chaufför från BAZj oss. Vi äter en ljummen, panerad köttbit i ankosthallens sunkiga kafé där inget som finns på menyn går att beställa. Pilarna utanför visar att handikapptoaletten är en trappa ner. Om det finns någon hiss så kan i alla fall inte jag hitta den.

Veronika från Fojo dyker upp en dryg halvtimme efter oss, hon ska tolka för Gunnar som inte kan ryska. Vi kör mot Baranovitji, motorvägen mot Brest är bra, men det är mycket vägarbeten, och i riktning mot Minsk står bilarna på sina ställen i kilometerlånga köer – alla ska hem till huvudstaden efter en helg på landet. Som tur ska vi på andra hållet och vägen är fri.

Vi är framme vid sjutiden och träffar Vladimir Janukevitj, chefredaktör för tidningen Intex-Press som vi ska jobba med. Hotellet är en koloss från sovjettiden, men så nyrenoverad att det fortfarande luktar målarfärg, och egentligen är inte allt riktigt klart. Vår våning, trean, var under några år uthyrd som kontorslokaler, nu är den återigen ombyggd till hotellrum, och på dagarna håller byggjobbarna fortfarande på i korridoren. Men vad gör det, det är rent och rummen är helt ok, kanske lite kyliga. Varmvatten finns i alla fall.

Vi äter en vitrysk måltid i hotellrestaurangen där det verkligen är högt i tak, men knappast mysigt. Maten är ordentligt fet. Vladimir berättar allt om sin tidning mellan tuggorna. Bland annat att posten inte längre befattar sig med tidningen, inte heller statliga butiker. I en mindre stad i närheten vågar inte ens privata butiker sälja tidningen, de har fått hotelser från myndigheterna. Efter maten en strategidiskussion med Gunnar och Veronika om hur vi ska lägga upp morgondagens jobb, sedan är det dags att sova. Vi ska ju äta frukost i morgon klockan åtta.

Måndag 10.11.2008
Vi betalar hotellfrukosten med små, kvadratiska papperslappar vi fått i receptionen. Allt är mycket sovjetiskt på hotellet, men det finns i alla fall yoghurt och apelsinjuice, det hade varit svårt att hitta på sovjettiden.

Vid halvtiotiden hämtar Vladimir oss med sin fina nya, naturgasdrivna Citroën. Tidninsredaktionen finns ett par kilometer utanför centrum, i ett industriområde. Tidigare hyrde tidningen lokaler i centrum, men före valet fick hyresvärden veta att det inte var så lämpligt att ha den alltför kritiska och frispråkiga tidningen registrerad hos sig. I stället köpte tidningen egna lokaler på industriområdet. Annonsavdelningen är fortfarande kvar i två hyrda kontorsrum i centrum.

Chefredaktören Vladimir har ett litet, välordnat kontor. En trappa ner har redaktionen ett ganska rymligt mötesrum där det också finns ett par arbetsplatser, men reportrarna och redigerarna arbetar huvudsakligen i en angränsande lokal, dit man får ta sig genom tidningens garage. Där står en av tidningens två distributionsbilar.

Reportrarnas och redigerarnas utrymmen är också de välordnade, men väldigt trånga – ett mellanstort rum har delats i två delar med en stor bokhylla i mitten. På ena sidan sitter reportrarna i en rad vid sina dataskärmar, på den andra sidan sitter redigerarna vid sina lite större skärmar. Efter några timmars arbete med ett drygt tiotal personer i det lilla rummet blir luften tung.

– Ja, vi får nog installera luftkonditionering, säger Vladimir.

Vi håller ett kort möte för alla anställa, visar ett par exemplar av Sydsvenskan, berättar vilka vi är och varför vi är här. Det blir en hel del frågor om Sydsvenskan, om hur många statliga tidningar det finns i Sverige, det gamla vanliga. Efter drygt tre kvart får vi avbryta frågestunden, veckans tidning ska ju göras klar i dag och i morgon.

Vladmimir kör oss till annonsavdelningen i centrum, vi tittar lite hur man planerar annonsformatet. Så äter vi lunch på en liten trevlig restaurang i centrum. Efter lunch fortsätter Gunnar och Veronika arbetet på annonsavdelningen, jag åker tillbaka till redaktionen och diskuterar lite med reportrarna som dock är ganska upptagna av veckans nummer.

En artikel som håller på att färdigställas handlar om en inspektion på tre livsmedelsföretag där man hittat brister i hygien. Texten är skriven helt och hållet ur livsmedelsinspektörens synpunkt och med hans ord, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom han har begärt att få godkänna den innan den går i tryck. Jag tar texten med mig för att skriva om den så att den blir förståelig.

Senare på eftermiddagen sittar jag med på ledningsgruppens möte. Mötet går till så att de olika avdelningsrepresentanterna rapporterar till chefredaktören, det finns inte mycket utrymme för diskussion.

Ett ämne som kommer upp är en butiksinnehavare inte betalar i tid för tidningen. Butiken säljer 120 exemplar av varje nummer och är nu skyldig tidningen mycket pengar. Ska man sluta sälja i den butiken och kanske gå till rätten för att visa att det inte är så enkelt som att bara låta bli att betala. Ska vi fråga våra konkurrenter och fråga om de får betalt i tid av den aktuella butiken, vilket de förmodligen inte heller får? Ska man kanske göra gemensam sak med konkurrenterna, lämna butiken och skriva i tidningen att butiken inte betalar sina skulder i tid?

Problemet är att statliga butiker inte säljer tidningen, inte heller statliga kiosker. Tidningen kan bara säljas i privata butiker och tidningens egna kiosk vid torget.

En knepig fråga är hur tidningen ska kunna göra reklam för prenumerationer när man inte kan använda ordet prenumeration? Posten har monopol på prenumerationer, men tar inte med Intex-Press i sin katalog. Distrubution av tidningar kräver licens, det får Intex-Press inte. Men det är tillåtet att sälja varor och leverera dem hem, då kan man sluta kontrakt om köp och regelbunden leverans med kunder, då är de formellt inte prenumeranter som prenumererar. Men hur kan man förklara detta för läsarna utan att tala om prenumeration?

Man diskuterar också om det är möjligt att börja sälja tidningens tv-bilaga separat genom statliga kiosker. Men kanske slutar folk köpa den vanliga tidningen då? Å andra sidan, de som nu köper andra tv-tidningar ger inte oss några pengar, om de köper vår bilaga så får vi viss inkomst. I alla fall är det inte säkert om statliga kiosknätet går med på att sälja tv-bilagan. Kanske bättre och viktigare att satsa hårt på planerna på en gratistidning i regionen, säger chefredaktören.

Två reportrar är sjuka. Alla sitter nära varandra i lokalerna, kanske blir alla sjuka… kan man ordna så anställda får vaccination mot influensan? Fotografen är sjuk, har hamnat på sjukhus.

Ska man ha fler reportrar? Men var ska de sitta i så fall? Ska man bygga om lokalerna? Man kanske ska gå upp i format, men då blir det med åtta sidor. 4 sidor annonser, 4 sidor redaktionellt material. Då skulle man också få fler färgutrymmen. Men då behövs det fler journalister.

På kvällen tittar jag på vitryska statstelevisionen. Kvällens huvudnyhet: Aleksand Lukasjenko har träffat representanter för Rostechnoligija, ett ryskt staligt företag som sysslar med teknoligisk utveckling. Det är väldigt fördelaktigt för Vitryssland att samarbeta med Rostechonologija, berättar Lukasjenko på en presskonferens. Kvällens andra nyhet: Det blir mer fördelaktigt att spara. För fjärde gången i år har vitryska riksbanken höjt styrräntan, som nu är 11%.

Tisdag 11.11.2008
Hotellfrukosten är lika oförutsägbar som vanligt. Gunnar beställer ett löskokt ägg, och efter många om och men kommer servitrisen till slut tillbaka med ett ägg. Ägget visar sig dock vara raka motsen till löskokt – det är så hårdkokt att äggulan har blivit grönaktig i kanterna.

Som vanligt börjar vi arbetsdagen hos Vladimir. Denna gång diskuterar vi lönesättning. Grundlönen för en journalist på Intex-press är drygt 550.000 vitryska rubel, eller ungefär 1.800 kronor. Därutöver får journalisterna betalt för det de producerar, så att medellönen för journalister hamnar på 1.100.000 rubel eller ungefär 3.600 kronor i månaden. Det är inte mycket pengar, men hyfsat för Baranovitji.

Problemet är dock att reportrarna får desto mer betalt ju fler tecken de skriver. Därför är det lätt hänt att artiklarna blir pladdriga och onödigt långa. Dessutom vill inte reportrarna att deras texter ska kortas ner, eftersom de då förlorar pengar. Vi diskuterar det svenska lönesystemet, löneförhandlingar, vilka kriterier som används vid lönesättning. Vladimir är intresserad av kriterierna som Gunnar väl känner till, eftersom han själv varit med i löneförhandlingar som nattchef och Malmöchef.

Vladimir tycker ändå att det verkar riskabelt att bara sätta lönerna en gång per år och ge alla en hög fast lön. Då kan ju journalisterna börja lata sig direkt efter att årets lön är fastställd, menar han. I stället har han försökt ta fram kriterier som man skulle kunna använda för att bedöma varje artikels kvalitet och placering i tidningen, så att man får mer betalt för förstasidesmaterial och viktiga nyhetsartiklar. Redaktionschefen Anzjela har kritiserat förslaget och sagt att det är alldeles för arbetskrävande. Vi håller med.

Gunnar och Veronika fortsätter att diskutera med Vladimir, jag går till reportrarna och redigerarna där Anzjela vill diskutera det kommande numrets huvudmaterial som handlar om en hemsk trafikolycka med tre döda samt om olycksstatistiken som visar att det i år har inträffat betydligt fler dödsolyckor än året innan, samtidigt som det totala antalet olyckor har minskat. Enligt polisen är anledningen att hastigheterna är alltför höga, antalet fortkörningsböter har ökat.

Jag föreslår att man gör en grafik som visar utvecklingen i olycksstatistiken under de senaste åren, och att man delar upp materialet i två delar – en del om veckans olycka, en annan del om olycksstatistiken. En redigerare får direkt i uppgift att ta fram grafiken, men Anzjela är till en början tveksam till idén att dela upp materialet i två texter. Hon menar att det är ju ett tema, alltså ska det vara en lång text. Men till slut blir det ändå två texter och en grafik, en hyfsad sida. Dock inget foto på insidan, hade jag sett sidan innan den gick i tryck hade jag föreslagit att huvudtexten borde kortas något för att få in åtminstone ett tvåspaltigt foto. Fast då hade ju reportern fått mindre betalt.

Så får jag en annan text att läsa, en helsidesartikel där en journalist har gått runt och ringt på hos helt okända människor för att se om hon kan komma in i lägenheterna på samma sätt som många tjuvar gjort på senare tid. Hon blir insläppt i alla lägenheter förutom en, alla går på hennes historia om att hon är utskickad för att inspektera lägenheternas skick. Artikeln är välskriven och intressant, det finns två faktarutor och ett foto, men ingressen är alldeles för abstrakt.

Jag skriver om ingressen och lämnar också en puff till ettan, med en annan rubrik. Jag får dock veta att puffarna på ettan måste ha exakt samma rubrik som själva artikeln på insidan “för att läsarna ska hitta”. Det tar jag och Gunnar senare upp vid flera tillfällen – om det nu redan finns en sidhänvisning så är ju inte läsarna så dumma att de inte hittar artikeln även om den har en annan rubrik på insidan. Enligt vårt sätt att se är det mycket bättre att de två rubrikerna lyfter upp olika aspekter av artikelns innehåll, för att göra tidningen mer varierad och läsaren mer intresserad.

På kvällen går vi ända bort till andra änden av Leninavenyn, men hittar inget bra matställe. Däremot hittar Gunnar en bra souvenir på posten, av alla ställen – där kan man köpa moldaviskt rakvatten med de fina märkena “Spetsnaz” och “Dollar” till en mycket billig penning. Lukten är speciell.

En källarkrog som en butiksexpedit tipsar om är fullsatt, och till slut går vi tillbaka till Staryj Dvorik där vi redan ätit lunch två gånger. Även där är det fullt, men efter fem minuter får vi ett bort på balkongen på andra våningen, och maten är god. Efteråt går jag in på internetkaféet i samma hus för att lägga ut mina foton. Den långsmala lokalen är nästan fullsatt, det är mest ungdomar som spelar internetspel. En ung man kommer in med en oöppnad vodkaflaska och blir tillsagd att gömma undan flaskan. På väggen står det att svordomar är strängeligen förbjudna i lokalen. En första varning ger 15 minuters avdrag på den betalda internettiden, en andra varing leder till att all resterande internettid dras in.

Killen i kassan har inte ens hört talas om trådlös uppkoppling, så det finns ingen möjlighet att koppla upp sin egen dator. Men han tar mitt flashminne och för över bilderna till en av kaféets datorer. Jag får dock ge upp efter tre kvart, när jag bara lyckats ladda upp två av mina tjugo bilder. Först nästa dag får jag reda på att det faktiskt finns trådlös internetuppkoppling i hotellets bottenvåning, och ett kort från Beltelekom som man kan köpa i receptionen ger 180 minuters internettid för bara 4.000 rubel – 15 kronor. Och hastigheten är förvånansvärt bra.

Onsdag 12.11.2008
Till redaktionen vid tiotiden som vanligt. Vladimir visar ett skriftligt beslut han fått från posten. Inte heller för kommande år är posten beredd att ta med Intex-Press i prenumerationskatalogen. Det innebär att det inte heller nästa år är möjligt att prenumerera på tidningen och få den med posten. Beslutet motiveras med att posten är ett självständigt företag och att lagen inte kräver att tidningar tas med i prenumerationskatalogen.

– Det är ju ett helt intetsägande argument. Vi är en av de populäraste tidningarna, och posten skulle kunna tjäna pengar genom att distribuera tidningen, men det vill de inte, och då gör de inte det, säger Vladimir.

Givetvis är det inte posten själv som fattar beslut om vilka tidningar som inte ska tas med i prenumerationskatalogen.

Vid elva har reportrarna planeringsmöte med redaktionschefen Anzjela. Mötet har vissa likheter med ett morgonmöte på Sydsvenskans Omkretsenredaktion, men journalisternas jobbidéer är mer svävande och liknar mest teman som man borde diskutera ordentligt för att komma fram till en bra vinkel och förstå hur slutresultatet ska se ut för att vara publicerbart.

Anzjela frågar varje reporter i tur och ordning vad de ska skriva till nästa nummer. Svaret kan vara exempelvis “jag ska tala med specialister om barnets sexuella utveckling”, “jag ska göra min kultursida om vitryska traditioner och historia”, “jag ska skriva om bostäder i Ljachovitji och hur man kan byta lägenhet om man har tjänstebostad”. Det intressantaste temat är skolmaten i Ljachovitji, där är det tydligen många barn som inte vill äta i skolan eftersom de tycker maten är äcklig, och fem skolor har fått anmärkningar på skolmaten vid inspektioner.

När rundan är klar och varje reporter har berättat om sina planer för nästa nummer tar Anzjela en ny runda och frågar vad var och en ska skriva till nästa nummer igen. Då blir en del av förslagen ganska fantasifulla, en reporter föreslår till och med att hon ska gå runt på olika matställen i staden, beställa något att äta och samtidigt varna kyparen om att hon är hiv-smittad (vilket hon inte är). Förhoppningsvis blir det inget av just den artikelidéen.

I dag har tidningen levererats från tryckeriet i Minsk, och på eftermiddagen finns den redan till salu på många ställen i Baranovitji, trots att utgivningsdagen är först i morgon.

Vladimir har föreslagit en utflykt på stan i dag, men jag vill fortsätta att arbeta med reportrana och redigerarna. Det vill också Gunnar och Veronika. Efter en snabb lunch i en mysig källarkrog som finns en trappa ner i en stor och ful sovjetisk kontorsbyggnad på Komsomol-gatan är vi tillbaka i redaktionens i dag något kyliga möteslokal. Redigerarna har fullt upp med lokalupplagorna och kan inte komma, men reportrarna ställer många frågor och är mycket intresserade av att förstå hur vi gör Sydsvenskan.

Torsdag 13.11.2008
Klockan åtta på morgonen åker vi på en utflykt som Intex-Press ordnat för oss. Guiden från en statlig resebyrå berättar mest anekdotiska legender om ätten Radziwiłł, men släktens två slott som vi besöker är riktigt imponerande, även om de är sönderrenoverade, eller håller på att bli det – renovering pågår fortfarande.

Först besöker vi dock rådhuset i staden Nesvizj (eller Njasvizj, på vitryska) som är ännu mer sönderrenoverad, med fönsterkarmar i lättmetall och kitschiga nymålade porträtt på olika medlemmar av ätten Radziwiłł på väggarna. Trots att allt är splitternytt måste besökarna ta på sig yttertofflor på samma sätt som i gamla kejserliga palats i Ryssland. Kanske hoppas man att rådhuset på så sätt ska kännas mer äkta?

Det finns dock några sevärda föremål i utställningssalarna på andra våningen. Montern som är tillägnad judarnas historia i Nesvizj är liten, men innehåller förutom några fotografier och ett torafragment ett par intressanta dokument med parallell text på ryska och hebreiska. Ett av dokumenten är texten för den speciella ed judar fick avlägga när de mönstrade in.

Här guidas vi av en ung kvinna som i förbifarten nämner att det “under en period bodde fler judar än katoliker i Nesvizj”. Hon säger inget om händelserna den 30 oktober 1941, när den tyska armén beordrade alla stadens judar att samlas på torget. Ungefär 5.000 av judarna avrättades samma dag utanför staden. Kvar blev några hundra utvalda hantverkare som stängdes in i ett ghetto. Mer om judarnas historia i Nesvizj här.

Ätten Radziwiłłs slott på en ö i en konstgjord sjö är imponerande. Nästan lika imponerande är det enorma renoveringsarbete som pågår på slottsgården och på fortifikationerna kring slottet. Skylten vid slottsporten förkunnar redan på latin: “Renovatum anno 2010”. Uppenbarligen har presidenten bestämt att renoveringen ska vara klar då.

Ett av de viktigaste dokumenten i utställningen på slottet är förresten just president Lukasjenkos dekret om att slottet ska renoveras. Lukasjenkos dekret är dessutom den enda text på ryska som jag såg inne på slottet. Allt annat var strikt på vitryska (och engelska), vilket är mycket ovanligt i Vitryssland – vitryska ser man mest på vägskyltar, alla andra offentliga texter brukar vara på ryska.

Från Nesvizj åker vi vidare till familjen Radziwiłłs andra lilla krypin i staden Mir. Slottet i Mir är också det mycket imponerande och förstördes precis som slottet i Nesvizj av Karl XII:s här. Det mest intressanta i Mir är ändå det vår guide nämner i förbifarten: den tyska armén förvandlade slottet till ett ghetto. Judarna fick hjälp av Oswald Rufeisen, en jude som senare blev katolsk präst.

Märkligt nog känner inte vår guide till Ljudmila Ulitskajas världsberömda roman om Oswald Rufeisen. I boken får han heta Daniel Stein. Precis som sin förlaga låtsas han vara polack, talar perfekt tyska och blir till slut tolk för den lokala tysktrogna polisen. När han i juni 1942 får veta att ghettot snart ska likvideras smugglar han in vapen till ghettot. På en förutbestämd dag före den planerade likvideringen lurar han iväg polisen till annan ort. De flesta judarna vill ändå inte fly, de tror inte att tyskarna ska döda dem, men ett par hundra unga män lämnar ghettot.

Mer om ghettot i Mir här, mer om Ulitskajas bok här.

Vid ettiden är vi tillbaka i Baranovitji. Det var här kapten Max Eibner satt när han ringde till Oswald Rufeisens chef Reinhold Hein i Mir och berättade vilken dag ghettot i slottet skulle likvideras. Men efter den historiska utflykten är vi tillbaka i dagens problem.

Alla journalister från både Intex-Press och de tre lokalredaktionerna har samlats i redaktionens möteslokal för en genomgång med oss. Gunnar inleder med att berätta vad han skulle göra om han blev chefredaktör för Intex-Press för en dag. Det skulle bli mindre reklam på förstasidan, annorlunda struktur inne i tidningen, kortare texter men bättre och större bilder. Diskussionen blir livlig, inte alla håller med om allt, men det är ju inte heller meningen.

Vi pratar mycket om hur bra rubriker ser ut, vad som ska stå i en bildtext, hur man skriver en ingress, vad nedryckare är och hur de eventuellt skiljer sig från ingresser. Veronika översätter en del rubriker och ingresser ur Sydsvenskan, vilket blir populärt och väcker en hel diskussion. Förmodligen borde man förbereda färdiga översättningar av några helsidor ur Sydsvenskan till nästa omgång, men det kräver lite arbete.

Efter dagens övningar åker jag ut för att träffa en interjvuperson som Vladimir till slut har lyckats hitta åt mig. Sydsvenskan har bett mig göra en hemma-hos-intervju med en ung kvinna och diskutera yttrandefrihet i vardagslivet och liknande känsliga saker.

Först försökte jag med en bekant till en anställd på annonsavdelningen, men hon ville inte ha besök av en utländsk journalist i sitt hem, och blev ganska tveksam när jag berättade vad jag ville fråga henne om. Tatiana, som vi nu hittat, är nästan lika gammal som jag, och uppfyller inte heller kriteriet att vara en genomsnittlig person – hon är klart kritisk mot makthavarna. Men det är väl därför hon överhuvudtaget vågar att ställa upp – hon har inget att förlora, eftersom det redan är allmänt känt vad hon tycker.

Först träffar jag Tatiana i hennes och makens gemensamma butik där hon säljer vattenfiltreringsanläggningar, men under disken även den oppositionella, vitryskspråkiga tidningen Nasja Niva. Så kommer vi överens om att jag kan titta in hemma hos familjen nästa morgon, det är liksom en förutsättning för en hemma-hos-intervju. Men mer om detta när artikeln är klar och publicerad, då kan jag publicera den också här.

Fredag 14.11.2008
Tidig frukost, packar ihop grejerna och checkar ut från hotellet. Först på morgonen en tur till förorten på andra sidan järnvägen, den gamla textilfabrikens bostadsområde som till stor del består av grå hyreshus byggda på 1960-talet. Här växte Tatiana upp i en trerumslägenhet, och här bor hon fortfarande, nu med make, två döttrar – och sin gamla mamma.

Klockan tio är vi alla samlade på tidningsredaktionen, först ett kort möte med Vladimir, sedan går vi in till redigerarna och bryter om ett par sidor medan vi diskuterar varför vi tycker det blir bättre så här. En lång text blir kort, på en annan sida lägger vi till ett foto och plockar bort en text. Dessutom lägger vi den bästa nyhetsartikeln i topp och ger den en svartare rubrik.

Redigerarna är entusiastiska och kommer med egna idéer. De är också duktiga i sitt arbete, men det är ganska tydligt att redaktionens organisation håller dem nere, de ses som teknisk personal och ska helst inte komma med egna idéer eller kräva att texter kortas. Vi föreslår att reportrarna i tidigare skede får besked om hur mycket de får skriva, att de får tydliga skisser på hur många tecken som ryms på en sida, och att skisserna också ska visa olika möjliga varianter på sidlayout, med artiklar av olika längd och med bilder.

Klockan elva har vi en sista genomgång med hela personalen. Gunnar diskuterar de svenska pressetiska reglerna som delas ut på ryska, jag pratar om reklamartiklar som åtminstone måste se annorlunda ut än redaktionellt material, så diskuterar vi än en gång långa texter. Vladimir tycker att vi har väldigt korta texter i Sydsvenskan, och menar att det kanske beror på att folk har slutat läsa i Sverige, vilket de ännu inte gjort i Vitryssland.

En avslutsningslunch i källarkrogen vid Komsomolgatan, sedan ett par timmars bilfärd till Minsk och tar in på lyxiga hotell Minsk. Där har vi en kort träff med Andrus från vitryska journalistförbundet. Han har nyligen träffat folk från Fojo och Sida för att diskutera fortsättningen på projektet – de var i Minsk medan vi var i Baranovitji. Tanken är att det blir ett besök på Nasja Niva redan i februari, och ett återbesök på båda tidningarna senare, oklart när.

Efter mötet med Andrus promenerar vi i rask takt till Sveriges ambassad där vi träffar ambassadören Stefan Eriksson. Honom träffade jag för första gången i november 2005, när han var chef för Moskvaambassadens filial i Minsk, då fanns ingen ambassad i Vitryssland. Nu har filialen uppgraderats till riktig ambassad, och Stefan Eriksson har blivit ambassadör.

Han är mycket aktiv och väl känd i Vitryssland, bland annat därför att han talar bra vitryska, men framför allt är han mycket väl insatt i allt som händer i landet. Det är tur att Sverige har så kompetenta och initierade ambassadörer i Minsk och Riga – tyvärr har jag träffat även motsatsen, när det gäller mer avlägsna delar av före detta Sovjetimperiet.

Efter mötet på ambassaden en kort promenad på staden, sedan åker jag hem till en esperantist som jag känner sedan tidigare och får inte bara te och äpplekaka som jag blivit lovad, utan soppa, sallad och kyckling. Det är bara att rulla hem efteråt.

Lördag 15.11.2008
Frukost med Gunnar i lyxiga hotellrestaurangen, Veronika har åkt hem medan vi sov. Hittills har vi haft tur med vädret, men i dag regnar det. Det får ändå bli en liten shoppingrunda. Vi tar tunnelbanan till varuhuset TsUM, sedan tillbaka till Republiktorget. Vi gör en promenad i Gamla Stan, där vi bland annat hittar en souvenirbutik som tillhör presidentadministrationen. Vi tittar också på Afghanistanmonumentet på en liten ö i floden Svislotj.

Efter lunch blir vi hämtade av chauffören som körde oss från Baranovitji. Det är en bra bit till flygplatsen, men vi är i god tid, och incheckningen går snabbt, likaså passkontrollen. Snart är vi framme i Riga, där vi kommer in i EU och Schengen-området. EU:s yttre gräns markaras av en låst dörr i passkontrollen, med en skylt på tre språk.

På engelska står det push, och den ryska varianten är av någon anledning en direktöversättning av den engelska, eller kanske den lettiska: det står толкать, inte от себя, som det egentligen heter på ryska. Det är precis som om man hade skrivit “putta” på svenska, i stället för “skjut”. Här vid gränsen tar det ryska slut, här gäller inte längre ryska idiomatiska uttryck.