Ziazikov fick sparken – och vem bryr sig?

På torsdagskvällen sparkade Dmitrij Medvedev Ingusjiens president Murat Ziazikov. Officiellt avgick han givetvis på eget initiativ.

Händelsen är något av det viktigaste som hänt i området på flera år. Åndå har ingen svensk tidning berättat om den, såvitt jag kan se. Det enda jag kan hitta på svenska är ett kort telegram från Finska notisbyrån FNB.

För sex år sedan petade Vladimir Putin den alltför självständiga och populära ingusjiska presidenten Ruslan Ausjev. Ziazikov handplockades som hans efterträdare, och anklagades av oppositionen för valfusk redan i april 2002 när han valdes för första gången. I förra årets parlamentsval gapade vallokalerna i Ingusjien tomma. Ändå var valdeltagandet enligt officiella siffror 98%.

Sedan 2002 har den lilla ryska delrepubliken, som är inklämd mellan Tjetjenien och Nordossetien, med stormsteg närmat sig total anarki, kaos och inbördeskrig. Hundratals barn dödades i gisslandramat i Beslan i september 2004. Då vägrade Murat Ziazikov att komma till Beslan och förhandla med terroristerna som hade begärt att få träffa honom. “Det skulle inte ha hjälpt gisslan, och de kunde ha dödat mig”, argumenterade han senare.

Sedan dess har hans auktoritet i Ingusjien varit lika med noll. I stället har han fått förlita sig på centralmakten i Moskva och federala trupper som använder bryska metoder i “terrorbekämpningen” och betraktar alla invånare som potentiella terrorister. När en bomb exploderar eller någon skjuter mot patruller vänder militären upp och ner på alla hus i hela byn, precis som man vant sig vid att göra i Tjetjenien – trots att de skyldiga knappast finns kvar i närheten. Misstänkta terrorister avrättas ofta på plats eller kidnappas av säkerhetstjänsten. Förra året rapporterades ett fyrtiotal mord och ett trettiotal kidnappningar av det här slaget.

På detta sätt har all legitim, icke-våldsam opposition tryckts under jorden och skrämts till tystnad. Metoderna har bara lett till att terrordåden ökat. Enbart i år har 52 poliser och militärer dödats i Ingusjien, över 150 har sårats. Tiotals mordförsök mot olika befattningshavare i Ingusjien har inträffat bara i år. Situationen är betydligt oroligare än i grannrepubliken Tjetjenien, och förvärrades ytterligare när Magomed Jevlojev, ägaren av den oppositionella webbplatsen ingushetia.org, sköts ihjäl av polisen den sista augusti i år. (Mer om den händelsen här.)

Oppositionen ansåg att Murat Ziazikov var personligen ansvarig för händelsen, och nya terrordåd riktades direkt mot hans släktingar. Den 10 september dödades hans kusin Bekchan Ziazikov som var chef för ett statligt transportföretag i Ingusjien, och den 26 oktober skadades vice ekonomiministern Arsamak Ziazikov i ett sprängattentat. Samtidigt fortsatte attackerna mot polisen. Allt detta blev högst notiser i svensk dagspress, om ens det.

Olika varianter för att lösa situationen diskuterades uppenbarligen i maktens högsta kretsar. Ett tag ryktades det om att Ingusjien, som under sovjettiden ingick i en gemensam Tjetjensk-ingusjisk autonom republik, återigen skulle slås ihop med östra grannrepubliken. En sådan lösning hade dock kunnat leda till mer våld och terrorattacker, och till slut valde Kreml en annan variant.

KGB-mannen Ziazikov fick sparken, och den dekorerade krigshjälten Junus-Bek Jevkurov tar hans plats. Valet av Ziazikovs efterträdare innebär en helt ny situation i området. Jevkurov är ingusjier, men framför allt är han rysk militär. Dessutom är han inte född i nuvarande Ingusjien, utan i Prigorodnyj-distriktet i grannrepubliken Nordossetien.

Vem vet, han kanske till och med kan få ordning på den femtioåriga konflikten mellan Ingusjien och Nordossetien – konflikten handlar ju om vem Prigorodnyj-distriktet ska tillhöra. Stalin förvisade alla tjetjener och ingusjier som folkfiender 1944, och först tre år efter Stalins död 1956 fick de överlevande återvända till sina hemtrakter. Då hade osseterna fått Prigorodnyj-distriktet och övertagit ingusjernas gamla hem. 1992 utkämpades ett kort inbördeskrig mellan ingusjer och ossetier, och alla ingusjer i Prigorodnyj-distriktet fördrevs till Ingusjien. Sedan dess har förhållandet mellan grannrepublikerna varit frostigt.

Egentligen är det väl för tidigt att säga vad utnämningen av Jevkurov kommer att betyda. Nu har han avskedat regeringen, och förmodligen får han i alla fall en liten smekmånad med de krafter som kämpat för att bli av med Ziazikov, men de riktiga problemen har inte försvunnit bara för att Ziazikov är borta. Ingusjiens allvarligaste problem förutom konflikten om Prigorodnyj-distriktet är den usla ekonomin och den enorma arbetslösheten.

Det är inget man löser genom att peka med hela handen – men första förutsättningen för någon sorts ekonomi är att det inte pågår ett gerillakrig i republiken. Genom att sparka Ziazikov har de ryska beslutsfattarna kanske lyckats undvika att Ingusjien blir ett nytt Tjetjenien – men det är uppenbarligen inget svenska tidningsläsare behöver bry sig om.

Mer på temat:

• Reuters: Moscow Removes Ingushetia President
• HRW – How Chechnya came to Ingushetia
• HRW – Counterinsurgency, Rights Violations, and Rampant Impunity in Ingushetia
• Коммерсант – Президент поменял президентуру
• МК – Гвардии президент