Ännu en intervju med mig själv

Det är alltid roligt att läsa intervjuer där man själv är huvudperson, inte för att det är så ofta det sker. Bara två gånger denna månad, hittills. Första intervjun var den här på ryska, av en vitrysk journalist som besökte Sydsvenskan häromveckan. Och i dag kunde man på Sydsvenskans intranät läsa ännu en intervju med mig, med anledning av att jag fått Sydsvenskans interna utmärkelse, Språkbragden, för den här texten om en fjärrvärmeinvigning i Burlöv.

Jag kan inte motstå frestelsen att återpublicera texten här, givetvis med benäget tillstånd av artikelförfattaren Elin Fjellman Jarderup.

Kalle Kniivilä vinner språkbragden för en annorlunda bandklippning

”De ska vrida på kranen – som är öppen.” Burlövsreporter Kalle Kniivilä får språkbragden för sin tankeväckande berättelse om invigningen av en fjärrvärmeledning. Han beskriver hur en verklig huvudperson – killen som byggt anläggningen – hamnade utanför det officiella strålkastarljuset.

Såhär inleds vinnartexten:

Klockan tjugo över ett på fredagseftermiddagen sitter Lars Jönsson i en vit skåpbil som det står Eon på. Snart kommer cheferna som ska vrida på kranen och skåla i bubbel. I verkligheten har värmen varit på i en månad.

Hur kom du på bragdgreppet?

– Såna här bandklippningar kan vara väldigt trista. Jag åkte dit i förväg och såg en Eon-bil. Där satt en kille som visste minst lika mycket som de här viktiga personerna som skulle inviga anläggningen. Jag försöker ofta få ut något utöver det vanliga. Detaljer som arrangören inte vill att man ska lägga märke till eller som de själva inte ens tänker på. Det blev väldigt tydligt i den här texten om fjärrvärmeinvigningen att de här viktiga personerna inte la märke till arbetaren som varit med och byggt ledningen. De såg honom inte över huvud taget.

– Jag har använt det här greppet tidigare när jag skrivit om trista fullmäktigemöten. Om det inte händer något särskilt kan det vara intressant att skriva om vad som finns i kommunalrådets godispåse.

På vilket sätt är det viktigt för Burlövsborna vad kommunalrådet har i godispåsen?

– Jag vet inte om viktigt är rätt ord. Men det kan vara intressant att få inblick i vad som händer på fullmäktigemötet. Det säger något om hur de förhåller sig till varandra och vad de gör.

Du är inte bara Burlövsreporter. Du är utlandsreporter också.

– Ja, en dag i veckan. Då försöker jag, så gott det går, bevaka det som händer i före detta Sovjetunionen, oftast Ryssland.

Skriver du annorlunda om Ryssland än om Burlöv?

– Ibland. Tyvärr blir det oftare rutinartiklar om Burlöv. Det blir lätt ett problem när man haft samma bevakningsområde i sex år. Man orkar inte alltid lägga så mycket energi på varje liten artikel.

Främjar det ditt språk att du är både lokalreporter och utlandsreporter?

– Jag vet inte om det främjar språket. Men det är en väldigt bra kombination. När man jobbar som lokalreporter är man nära det som händer och försöker alltid se hur saker påverka enskilda människor. Även när man skriver om saker som ligger långt bort är det viktigt att komma nära och inte bara tänka världspolitik.

Vad har du för bakgrund?

– Jag kommer från Finland och har jobbat som journalist i Finland och som korrespondent i Moskva för en finsk tidning. Jag hamnade i Lund för att min fru kommer därifrån.

Ditt modersmål är finska, och du talar även svenska, ryska, esperanto och engelska. Hur påverkar det ditt skrivna språk?

– Jag tror att jag skriver ungefär likadant på alla språk. Jag försöker uttrycka mig enkelt. Gärna korta meningar. Jag försöker undvika byråkratord och krångliga meningar.

Vad utmärker en bra tidningstext?

– Det ska vara enkelt och rakt. Man kan uttrycka komplicerade tankar på ett sätt som folk faktiskt tar till sig. Men har man inte fått saken klar för sig kan man inte skriva på ett begripligt sätt. Man måste se saker, och förstå saker.

Elin Fjellman