Det första man märker är att det är en bra bit till Kirgizistan – nästan sex timmars flygresa rakt österut från Istanbul. Landet ligger inklämt mellan Kina, Kazakstan, Uzbekistan och en bit Tadzjikistan.
Inte ens datorns tidinställningar känner till Kirgizistan. Efter många om och men hittar jag rätt tidszon under rubriken Omsk, östra Sibirien. Detta är Långtbortistan. Centralasien, kan man också säga. Men det gillar inte den amerikansktalande unga kirgizen vi hastigt träffar på ett västfinansierat frimarknadsinstitut.
– Det är fel att tala om Centralasien. Geografiskt befinner vi oss i centrala Eurasien.
Kanske det. Men även om det låter mer europeiskt återstår faktum: härifrån är det långt till kontinentens kanter där Europa och resten av Asien ligger.
Det andra man märker är att det är mörkt. Miljonstaden Bisjkek lyser ungefär som Eslöv när planet från Istanbul förbereder sig för landning.
På landningsbanan står de amerikanska militära transportplanen i rad, mörka och hotfulla. Vägen in till staden är lång och rak. Väldigt rak, och helt platt. Ingenting tyder på att vi befinner oss i ett av världens bergigaste länder.
Bergen ser vi först i fjärran, när solen gått upp och en av Bisjkeks huvudgator ser ut att leda rakt upp i himmelen. Sedan på nära håll, när vi nästa dag tar lokalflyget söderut.
Vi klättrar ombord på det lilla sovjetiska propellerplanet av modellen Antonov 24 som slutade tillverkas 1979. Det här exemplaret har fått stolar av västerländsk modell och ny takpanel i vit plåt, men det mesta av inredningen är av sovjetiskt stuk. Hela planet vibrerar kraftigt och högljutt när piloten accelererar motorerna. Skakningarna minskar när propellrarna kommer upp i rätt varvtal och vi lyfter. Den unga kvinnan bredvid mig håller först hårt i sin ryskspråkiga bibel med ett färgglatt Jesuscitat på pärmen, sedan slappnar hon av och ber att få låna min tidning.
Landningen i Osj är den mjukaste jag erfarit på länge. Flygplanet kanske inte är senaste modellen, men piloterna är av högsta klass. De är ryssar, både på vägen till Osj och tillbaka till Bisjkek.
Huvudstaden Bisjkek kändes som en provinsiell, lite sömnig rysk stad med asiatisk befolkning och behagligt avslappnad stämning. Den södra huvudstaden Osj har hälften så många invånare, men det känns som om de var dubbelt så många. Alla verkar vara ute på gatorna, bilarna tjuter, det säljs frukt på trottoaren och kaféerna vid vägkanten har inga väggar. Varmt är det också, svensk högsommarvärme, och alla talar uzbekiska. Nej, en del talar kirgiziska.
Också den kommersiella lokalradion pratar kirgiziska, men bara på natten, för att fylla kvoten på 50% program på det officiella språket. När lyssnarna inte sover talar radion mest ryska – den köpstarka stadsbefolkningens gemensamma språk.
Också ute i byarna talar den äldre generationen ofta perfekt ryska, speciellt de som läst vidare efter grundskolan. I stora byar finns ryskspråkiga skolor kvar, och många väljer att ha sina barn där för att ge dem vidare perspektiv. De som har råd med satellitmottagare riktar sina paraboler mot den ryska satelliten Jamal för att se ryska musikvideor, rysk sport och ryska filmer.
Den ryska administrativa personalen, läkarna och lärarna som bodde här på sovjettiden har till stor del lämnat byarna, men Ryssland är fortfarande fönstret mot den stora världen. I huvudstaden Bisjkek hålls delar av undervisningen på American University of Central Asia på ryska, ett språk som studenterna kan betydligt bättre än engelska.
Nu är statsapparaten kirgizisk. En ung polis som vi träffar talar varken ryska eller uzbekiska, lokalbefolkningen får göra sig besväret att prata kirgiziska om de vill kommunicera med honom.
På Sovjettiden märktes inte gränsen mellan Kirgizistan och Uzbekistan annat än på kartan – befolkningsmajoriteten kring staden Osj är uzbekisktalande på båda sidor gränsen, och kontakterna var täta. Nu har den diktatoriska regimen i Uzbekistan gjort det svårt att korsa gränsen, och i somras lät Uzbekistans regering gräva ett brett och djupt dike längs gränsen “för att stoppa terrorister” som kunde tänkas ta sig in från grannlandet. Lokalbefolkningen på den kirgiziska sidan stjäl både taggtråd och betongstolpar från det uzbekiska gränsstaketet.
Att korsa gränsen illegalt sägs inte vara omöjligt, men det kostar en slant. Det kan också kosta livet, om man åker fast på den uzbekiska sidan och blir anklagad för att vara islamist och terrorist. Den uzbekiska polisen har aldrig varit känd för sin humanitet, och efter massakern i Andizjan har det bara blivit värre.
Inte för att allt är så ljust på den kirgiziska sidan, visar det sig när jag tillbaka i huvudstaden Bisjkek och träffar människorättsaktivister och oppositionspolitiker. Den mångomtalade demokratin och yttrandefriheten i detta Centralasiens minst diktatoriska land verkar vara på upphällningen. Men mer om det i Sydsvenskan inom kort.
Med tanke på alla hemskheter jag fick höra var det ganska anmärkningsvärt hur avslappnad stämningen i Bisjkek var. Inga säkerhetsvakter eller låsta dörrar på hotellet. Ingen verkar vara rädd att gå runt på stan vid midnatt, trots den dåliga gatubelysningen. Och ingen frågade efter mitt pass när jag besökte en oppositionspolitiker på hans kontor i parlamentsbyggnaden. Säkerhetsarrangemangen bestod av en ensam, ointresserad polis som stod utanför entrén.
Mest bestående minnet från södern? Enorma mängder mat, mest ris och fårkött, och alltid var det någon som frågade varför vi inte äter mer, trots att vi precis blivit bjudna på dubbel portion samma mat samt fem koppar te på föregående ställe. Däremot skulle jag kunna tänka mig en extra portion uzbekiska manty, degbollar (fyllda med ris och fårkött, hur annars) med en väldigt god stark grönsaksröra på.
Jo, och var ska man bo i Bisjkek? Någon rekommenderade Silk Road Lodge, men priserna (105 dollar för enkelrum) fick mig att vända direkt från hemsidan. I stället bokade vi Asia Mountains (Горы Азии) för 50 dollar natten. Trivsamt och absolut prisvärt, men på hemvägen ville vi bo lite mer centralt, och tittade först in på hotellet Dostuk i närheten av Segertorget.
Den sovjetiska betongkolossen kändes dock inte speciellt trivsam, priset var 60 dollar för enkelrum, och inget internet på rummet. När jag pumpade receptionisten visade det sig att det på femte våningen fanns en lyxvariant, ett företag som hade hyrt hela våningen och gjort om den till ett hotell av västerländskt snitt. Där fanns även internet. Vi åkte upp, men vände direkt – priset var 110 dollar per natt.
I stället åkte vi tillbaka till Asia Mountains som veckan innan hade massor med lediga rum. Nu var det fullt, och i stället blev vi dirigerade till Asia Mountains 2 vars existens vi hittills inte hade känt till. Där blev det fullträff: ett nybyggt, mycket trivsamt, nästan lyxigt litet hotell i närheten av köpcentret Vefa på Gorkijgatan, internet på rummet, god frukost och bra service. Priset var 60 dollar per natt. Rekommenderas absolut.
16 svar på ”Anteckningar från Långtbortistan”
Mycket sevärda bilder.
Hur stort känns det kinesiska inflytandet i landet med tanke på de skänkta stadsbussarna och den kinesiskägda cementfabriken?
Kina är ju den stora grannen, och en mycket stor del av konsumtionsvarorna som säljs i basarerna kommer därifrån. I städerna kan man också se en del kinesiska affärsmän. I Osj var en del av en gammal sovjetisk fabrik ombyggd till ett kinesiskt handelscentrum med butiker, hotell och restauranger. I ett köpcentrum i Bisjkek märkte jag att rulltrapporna var tillverkade av ett tysk-kinesiskt företag i Xinjiang. På sikt kommer det kinesiska inflytandet säkert att växa.
Ser att de skriver Kirgiziska med kyrilliskt alfabet fortfarande. Uzbekistanskan gick nyligen över till latinska, är det möjligt även med kirgisiskan?
Nej, finns inga planer på att byta alfabet i Kirgizistan. Även uzbekiska skrivs fortfarande med kyrilliska bokstäver i Kirgizistan. Och huvuddelen av uzbekiska tidningar i Uzbekistan är också med kyrilliska bokstäver vad jag vet, ibland med bilagor med latinska bokstäver. De flesta har helt enkelt svårt för att läsa uzbekiska med latinska bokstäver.
I Azerbajdzjan har man bytt, och det finns planer i Kazakstan, men man flyttar hela tiden fram tiden då man ska gå över till latinska bokstäver.
Själv tycker jag att det är galenskap att byta alfabet, det leder bara till att folk som nyss kunde läsa och skriva inte längre kan det, och massor med böcker måste slängas på tippen.
Även turkmeniska tror jag har börjat byta.
Vad gäller Kirgiziska:
“Språket (kirgiziska) skrivs sedan 1939 med kyrillisk skrift, men det latinska alfabetet, som användes innan det kyrilliska, håller gradvis på att återinföras.”
(Wikipedia)
Jag kan inte hitta något källa till påståendet att det gradvis återinförs, jag har däremot läst att efter 1991 års självständighet uppstod ideer att återgå till latinska, men att detta inte skett.
Det är naturligtvis fel att byta eftersom det uppstår splittringar och missförstånd. Å andra sidan har man förståelse för att dom vill återgå till det gamla, under sovjettiden kom mycket som inte hade med deras kultur att göra.
Jag frågade specifikt om detta, det har funnits sådana tankar när det gällde kirgiziskan men de är inte längre aktuella. Och ska man återgå till “det gamla” så får man väl i så fall byta till det arabiska alfabetet, det latinska användes i bara drygt tio år.
I Tadzjikistan fanns det faktiskt i början av 1990-talet tankar på att återgå till det arabiska alfabetet, och där hade det väl möjligen funnits en liten vits med bytet, för då hade tadzjikerna lätt kunnat läsa persiska. Men ett inbördeskrig kom emellan, och nu är planerna inte längre aktuella såvitt jag vet.
Vad gäller turkmeniskan så har du rätt, språket skrivs numera med det latinska alfabetet, kolla här exempelvis.
Det har du rätt i. I Tadzjikistan är det också större chans att arabiska alfabetet får mer folkligt stöd eftersom Tadzjikistan (och Turkmenistan) är de två minst “sovjetiserade” länderna i centralasien .
Det borde dock inte anvädas eftersom det som jag skrev leder till splittringar och missuppfattningar.
Hur stort upplevs egentligen avståndet mellan uzbekiskt och kyrgyziskt i Osj? Identiteterna har ju funnits i pass och annat under större delen av sovjettiden, och det var ju blodiga sammanstötningar i staden under den sovjetiska upplösningsprocessen. Vad jag förstår upptogs den uzbekiska identiteten av bofasta småbrukare och stadsbor som visste att de inte kunde vara kyrgyzer eftersom de senare ju var nomader (eller så såg stereotyperna ut). Alltså sovjetiska etniska markörerna lades på redan existerande sociala identitetsmarkörer. Kul att veta hur detta ser ut idag, bland vanligt folk, men man får väl anta att de uzbekiska och kyrgyziska identiteterna är väl förankrade bland andra viktiga identiteter.
Skillnaden är mycket tydlig. Kirgizerna är betydligt närmare kazakerna både när det gäller språk och traditionellt levnadssätt. Vår värd hävdade också att man direkt kan se vem som är kirgiz och vem som är uzbek. Han talade kirgiziska med kirgizer och uzbekiska med uzbeker, och hade inga problem med att bestämma vilket språk han skulle välja i en given situation.
Språken låter faktiskt rätt så olika, kirgiziskan är mer staccato, uzbekiskan låter lite som azeriska, åt det turkiska hållet.
Vår värd (uzbek) sade också att det inte finns någon större skillnad mellan tadjikiska seder och kultur och uzbekiska, enda skillnaden är språket, enligt honom.
Visst, det som med modern terminologi kallas uzbeker tillhör ju liksom tadzjikerna “oaszonen” i Centralasien, som varit centrum för urbana högkulturer i flera tusen år, medan kazaker och kyrgyzer traditionellt är nomadkulturer. Deras språk tillhör väl den kyptjakiska gruppen av de turkiska språken.
Traditionellt har säkert kyrgyzerna ett mer asiatiskt utseende än de bofasta befolkningarna, men här bör man nog se upp lite med de folkliga föreställningarna. Det finns tadzjiker som hävdar att tadzjiker skiljer sig från uzbekerna just genom att de förra har ett helt europeiskt, indeoeuropeiskt, (en del säger ariskt) utseende, medan uzbekerna är mer asiatiska med sneda ögon…I praktiken är det ju inte så enkelt eftersom identifikation inte bara handlar om genealogi utan om subjektiva faktorer, liksom om saker som språk och familjetradition. Så det går garanterat att hitta snedögda personer med tadzjikisk identifikation i Buchara, samtidigt som den uzbekiske grannen ser helt europeisk ut. En hardcore biologisk nationalist skulle ju då säga att båda har fel, och att identitet är ett ytligt trams som inte har med saken att göra, eftersom folk kan assimileras bort ifrån sitt sanna ursprung.
Kanske är det dock samma föreställningar som återanvänds av uzbeker i förhållande till kyrgyzerna. Rätt intressant i så fall hur olika slags identitetsmarkör förhåller sig till den rent fenotypiska, och hur föreställningar om denna markör kan flytta mellan kontexterna.
Men utseendet handlar inte bara om genetik utan också om klädval och liknande faktorer. Många uzbekiska och kirgiziska män (speciellt äldre) väljer exempelvis att framhäva sin identitet genom att använda traditionell uzbekisk/kirgizisk huvudbonad.
På boskapsmarknaden som vi besökte var det ofta kirgizer som sålde och uzbeker som köpte. Kirgizerna hade kommit ner från bergen med sina flockar till hösten.
Intressant, sannolikt var huvudbonaderna en viktig gruppmarkör även före 1900-talet, frågan är ju om de då lästes i termer av uzbek-kyrgyz (eller karakyrgyz som sade då, det var ju dagens kazaker som kallades kyrgyzer före 1920-talet). Kanske var den kyrgyziska huvudbonaden kyrgyzisk-nomadisk, medan den uzbekiska huvudbonaden representerade bofasthet och urbanitet. Sarter kallades den gruppen (bofasta bönder och stadsbor) under åtminstone en period i Ferghanadalen. Ryska forskare som reste dit med etnicitetsparadigmet i huvudet tolkade ibland sarterna som en egen etnisk grupp. Jag har i alla fall svårt att acceptera att kategorin uzbeker i dagens mening förs tillbaks särskilt långt i historien. Även om naturligtvis många uzbeker skulle protestera vilt, men det är ju ett klassiskt problem.
Dagens “uzbeker” är som jag förstått det precis som du påpekar en helt “artificiell” etnisk grupp som skapades under den tidiga sovjeteran i ett jätteprojekt som gick under benämningen “natsional’noe razmezjevanie” i vilket bland annat dagens gränser mellan de centralasiatiska republikerna drogs upp.
Det fanns visserligen en liten etnisk grupp som kallades uzbeker även långt tidigare men de var precis som kirgiserna nomader eller semi-nomader och kom historiskt sett relativt sent till Ferganadalen med omnejd (14-1500-tal eller senare) och utgjorde endast en mycket liten minoritet av de nya “uzbekerna” som i huvudsak kom att utgöras av “sarter”.
“Sarterna” i sin tur utgjordes i huvudsak av en bofast sunnimuslimsk grupp som över årtusenden bildats genom en utdragen fusionsprocess mellan persiska och turkiska folkgrupper. Många av dessa var tvåspråkiga (talade äldre former av turkiska och persiska – föregångarna till dagens uzbekiska och tadzjikiska). Till denna grupp assimilerades även tadjiker och delar av flera nomadfolk (bland annat “uzbeker”, “kirgiser”, “kiptjaker” och “turkar”) när dessa valde att slå sig ner permanent.
Till den nya gruppen “uzbeker” kom även den lilla kvarvarande spillran av nomader som kallade sig “turkar” att höra, medan kirgiser och kiptjaker levde kvar som egna folkgrupper även om de senare (som hade utsatts för ett folkmord 1855) inte fick någon egen sovjetrepublik.
Även dagens etniska tadzjikiska grupp är förresten ett resultat av en artificiell sovjetisk ihopbuntning av två tidigare tydligt skilda grupper: sunnimuslimska slätt-tadzjiker och ismaelitiska bergstadjiker.
Jag kan bekräfta att tadzjikerna på den väldigt kuperade “slätten” har en annan kulturell identitet än de från Pamir. Språk, religion, traditioner etc skiljer sig.
De från Pamir tycks för övrigt orientera sig lite mer åt väst än övriga tadzjiker, påhejade av sin andlige ledare Aga Khan som har gett dem rådet att studera, bland annat engelska och ekonomi.
(Östra Pamir lär vara mer kirgisiskt, men det har jag inte haft chansen att se med egna ögon.) Centralasien är fullt av små fascinerande folkgrupper!
Aga Khan är väl andlig ledare för alla ismailiter, eller i alla fall en stor del av dem. Men är ismailiterna speciellt många just i Pamir?
I alla fall så besökte Aga Khan Bisjkek, och även Kazakstan om jag minns rätt, medan vi var i trakterna. Han togs varmt emot av makthavarna, han representerar ju en modern och ickeextremistisk variant av islam.
Ja, alla pamirier som jag känner eller har besökt tillhör ismailismen, och de lyfter ibland fram det som en av de viktigaste skillnaderna mot andra tadzjiker. Och de allra flesta har ett foto av Aga Khan på väggen. Kan också nämna att Aga Khan-stiftelsen hjälpte till med livsmedelsförsörjningen i Pamir under det tadzjikiska inbördeskriget, och åtnjuter en väldig respekt för det.