De flesta offren får inga rubriker

Konflikten är naturligtvis alltför långdragen och komplicerad för att förklaras uttömmande i en kommentar här. Säkert är dock att det inte finns någon enkel lösning så länge Ryssland fortsätter att vara ett auktoritärt land som inte är intresserat av internationell medling, internationella fredsbevarande trupper, etc.

Gazaremsam är egentligen på vissa sätt en ganska bra liknelse såtillvida att vi även där har en förtryckt etnisk grupp som både av historiska skäl och moderna bombkrig hatar den militära övermakten som styr och som ser konflikten som sin inrikespolitiska angelägenhet.

När den första (moderna) ryska invasionen av Tjetjenien inleddes 1994 var oron för en dominoeffekt (att fler delar av Ryssland skulle kräva självständighet om man gav det till Tjetjenien) sannolikt en viktig faktor. Kontrollen över viktiga oljeledningar som gick igenom republiken kan då också ha varit ett delmotiv för Ryssland (dock knappast de små oljetillgångar som finns i själva Tjetjenien). Hybris var uppenbarligen också en del av förklaringen – den ryska ledningen trodde att man skulle besegra tjetjenerna på några dagar utan några större förluster.

När den andra invasionen inleddes under Putins ledning 1999 hade dessa skäl troligen minskat betydligt eller försvunnit helt (man hade byggt nya pipelines runt Tjetjenien, Tatarstan hade visat att intern autonomi var ett bra alternativ till full självständighet, och det första kriget hade visat att en invasion skulle innebära ett mycket blodigt och långdraget krig). Istället var det nu som jag ser det två nya faktorer som huvudsakligen förklarar den ryska invasionen. Det ena var en växande laglöshet kopplat med islamistisk fundamentalism (som hade vuxit fram mycket pga det första kriget och det misslyckade styret av den nya de facto självstyrande staten som Tjetjenien var under mellankrigsåren) som började sprida sig till andra delar av Ryssland. Detta är också åtminstone delvis den officiella ryska förklaringen även om man valde att beteckna kriget som en antiterroristoperation, efter de enorma sprängattentaten mot bostadshus i Moskva som blev den direkt utlösande faktorn.

Den andra faktorn, och kanske den viktigaste, tror jag var inrikespolitisk. Jeltsin behövde någonting som kunde avleda uppmärksamheten från korruptionsanklagelserna mot honom och hans “familj” som vid den tiden blev allt häftigare. Samtidigt behövde Putin som nytillträdd premiärminister ett sätt att visa sig handlingskraftig för att kunna bli populär. Ett nytt krig mot de bråkiga och brottsliga muslimerna i Tjetjenien passade dem båda som hand i hansken. Med detta i åtanke tillhör jag dem som inte utesluter att säkerhetstjänsten på ett eller annat sätt var inblandad i de hemska hussprängningarna – som ett sätt att skapa opinion för ett nytt krig.

Sedan invasionen inleddes har det inte funnits någon återvändo för Ryssland eftersom kriget blev Putins prestigeprojekt som en stor del av hans popularitet vilar på. Att dra sig ur skulle innebära ett erkännande att kriget var ett misstag från början. Enda lösningen för att slippa en segdragen och blodig ockupation var att tillsätta en lojal tjetjensk lydregim som kunde ansvara för ordningen när de ryska styrkorna långsamt drogs tillbaka, och det är där far och son Kadyrov kommer in i bilden. Jag tror inte att Ramzan, som tycks vara närmast en imbecill, har någon särskilt plan eller vision för sin republik. Han njuter helt enkelt av den makt (och de pengar) han för tillfället har tilldelats, men inser nog själv (trots sin begränsade begåvning) att den inte vilar på någon särskilt stadig grund.

Aleksandr Lebedev. Det är han (tillsammans med Michail Gorbatjov) som äger den frispråkiga tidningen Novaja Gazeta där Anna Politkovskaja arbetade. Ingen entydig figur, denne före detta KGB-man, men åtminstone verkar han ha en mer positiv än negativ roll i Ryssland just nu, ur min synpunkt alltså. Vem han egentligen är kompis med är dock svårt att säga.