Jurij Aleksandrovitj är irriterad. Egentligen har han semester, men i dag var han tvungen att jobba ändå, för en kontrollkommission från Moskva skulle gå igenom alla kommatecken i hamnadministrationens papper.
Han beställer en stor vodka och en pirog. En och en halv deciliter vodka i ett vitt plastglas.
Det lilla ölhaket är dekorerat med rester av Sovjetimperiet – ett porträtt av gamle KGB-chefen och partiledaren Jurij Andropov, röda flaggor, Lenins huvud i gips och en butiksskylt från 1948: en kund får handla högst en liter mjölk och två kilo bröd.
Det här är Kaliningrad, också det en rest av det sovjetiska imperiet. I åttahundra år var Königsberg en tysk utpost i öster, ända tills Hitler grundade sitt tusenåriga rike.
Flottbasen i Königsberg hade herravälde över Östersjön. Den ville Stalin inte lämna över till Polen, och inte ens till den nybildade sovjetrepubliken Litauen. Flottbasen skulle vara rysk. Königsberg blev Kaliningrad.
Nu ligger den där, en bit Ryssland, inklämd mellan de nyblivna EU-länderna Polen och Litauen. En miljon ryssar instängda av Schengenområdets hårt bevakade yttre gräns.
En del saker var klart bättre förr, säger Jurij, när vi sätter oss vid samma bord på uteserveringen, intill ett rödputsat tyskt trevåningshus. En skylt på ryska gör reklam för “Bar och Butik Segern”.
– Förr kunde man kunde sätta sig i bilen och köra till kompisarna i Riga över en dag om man ville. Nu är det bara gränser överallt.
Fast det var ju inte många som hade bil förr i tiden. Man fick ställa sig i kö och vänta i åratal för att köpa en dålig sovjetisk bil. Det var knappt några personbilar på Kaliningrads gator på 60-talet, säger Jurij. Nu är det fullt överallt, i rusningstid kommer inte ens ambulanserna fram.
Det fanns gränser också på sovjettiden. Vem som helst kunde inte flytta till det hårt bevakade militärområdet Kaliningrad. Nu har det blivit slappt, menar Jurij – många invandrare från resten av Ryssland och från gamla sovjetrepubliker längre söderut har tagit sig hit, till Rysslands västligaste stad.
Men Jurij tycker inte inflyttarna är europeiska nog.
– Jag litar inte på dem, de är annorlunda än vi äkta Königsbergsbor.
Jurij själv tillhör den första ryska generation som är född här. Hans pappa sårades svårt i striderna mot Hitlers retirerande armé i Ostpreussen och låg länge på militärsjukhuset i Königsberg. Så träffade han sin fru och stannade kvar i staden som fick ett nytt namn efter Sovjetunionens första president.
– Min farfar stred i första världskriget, min pappa i andra, själv tjänstgjorde jag i militära underrättelsetjänstens elittrupper. Men jag vill inte att min son tjänstgör i armén. Någon gång får det väl räcka, säger Jurij.
Så skäller han ut “förrädaren” Jeltsin som ställde till det i Tjetjenien. Allra mest är det ändå de petiga sjöfartsinspektörerna från Moskva som irriterar honom. Han sveper de sista dropparna av sin andra vodkaportion och har precis inlett en ny tirad när hans mobiltelefon ringer. Det är frun som undrar vart han tagit vägen.
– Jodå, älskling, inspektionen gick bra, inga problem.
Det är dags att gå hem.
Sydsvenskan 2009-04-27
Ett svar på ”En äkta Königsbergsbo”
Bisarrt med en stad där hela befolkningen “bytts ut”!
Undrar om polackerna och litauerna är tuffa mot dem vid gränsövergångarna eftersom det är EUs “yttre gräns”. De kanske skulle kunna bli någon slags specialmedlem i EU och ha något slags specialpass. Ungefär som situationen i Schweiz som också är omringat av EU men inte har något tullstrul.