Fel på spegeln igen?

Är Ryssland aggressivt eller är det Väst som omringar Ryssland? Är den gällande Rysslandsbilden i Sverige ett resultat av en oförskämt enögd och inkompetent Rysslandsbevakning i svenska massmedier? Eller handlar det om en historiskt betingad misstro mot en stormakt som Sverige bråkat med sedan 1200-talet? Vill Sverige och det lika Rysslandskritiska Polen nu med gemensamma tag återerövra sina förlorade positioner i öst, genom EU:s östpartnerskap som båda länderna starkt driver?

Detta är några av frågorna som Vladislav Savić ställer i sitt tredelade radioreportage Putin och rysskräcken. Efter att ha lyssnat igenom reportageserien kan man undra om det bara är den svenska spegeln det är fel på, eller om det spegeln visar möjligtvis kan ha några beröringspunkter med verkligheten.

Programmen sändes i juni-juli, men då missade jag dem. Som tur var tipsade Ivanka om dem i sin blogg. Av någon för mig obegriplig anledning går det inte längre att lyssna på programmen direkt på SR:s hemsida, men efter idogt letande hittade jag filerna i podcasten Radiokorrespondenterna. Här är direktlänkar till ljudfilerna så ni slipper leta: del 1, del 2, del 3.

De första två programmen handlar om de senaste tjugo åren i Rysslands historia, och tillför inte mycket nytt för den som följt med.

Vladislav Savić vill nyansera den gängse bilden av demokrati och mediefrihet under Boris Jeltsin och påpekar bland annat att valet 1996 var manipulerat. Visst var det så, men detta är knappast någon nyhet.

Hussprängningarna 1999 nämner han i förbifarten, som ytterligare ett argument för Putins krig i Tjetjenien. Han säger då att det för genomsnittsryssen är ett axiom att terrordåden genomfördes av tjetjener. Han undviker att nämna FSB-spåret och säger inte heller vad han själv tror, kanske för att inte trassla till argumentationen i onödan. Men om nu programmets uttalade syfte är att nyansera den ensidiga (felaktiga?) Rysslandsbilden i Sverige så kunde det ha varit bra att ta tag i denna jobbiga fråga och åtminstone nämna att det inte finns några tydliga kopplingar mellan hussprängningarna och tjetjenska separatister.

Mot slutet av reportageserien kommer Vladislav Slavić in på det som verkar vara hans tes. Det han kallar för rysskräcken har sina rötter i svensk historia, och det är inte Ryssland som har varit den aggressiva parten i de senaste årens utveckling, utan snarare väst.

År för år har Väst flyttat sina positioner allt närmare Ryssland, och under konflikten kring Kosovo struntade Nato högaktningsfullt både i internationell rätt och i alla Rysslands invändningar. Reaktionen på kriget i Georgien visade hur felaktig Rysslandsbilden i Sverige är – Ryssland betraktades som den aggressiva parten trots att båda sidor var skyldiga.

Det finns visst fog i argumenten som upprepas av Savićs ryska intervjupersoner – men det hade varit lätt att hitta andra intervjupersoner, eller ställa andra frågor till exempelvis Boris Nemtsov, för att få fram andra sidan av myntet. Det har Vladislav Savić inte gjort.

Tanken är väl att programmet ska balansera den skeva bilden av Ryssland i Sverige, men själva programmet hade nog känts mer balanserat om lite mer av den aggressiva ryska retoriken och vapenskramlet hade kommit fram. I alla fall för mig är det uppenbart att de antivästliga stämningar som under de senaste åren allt mer piskats upp i statsstyrda ryska massmedier är ett skickligt inrikespolitiskt spel av makthavarna, inte bara en naturlig reaktion på västs agerande.

Detta nämner Vladislav Savić inte alls. I stället låter han ordföranden i ryska statsdumans utrikesutskott, svensktalande Konstantin Kosatjov, förklara hur den svenska ryssckräcken har djupa historiska rötter. För svenska politiker är det ett säkert kort att spela på misstänksamheten mot Ryssland, eftersom “opinionen i landet” är beredd att acceptera alla absurda påståenden när det gäller den stora grannen i öster, menar Kosatjov. Kanske är det så – men någon annan kunde ha sagt exakt samma sak om västskräcken i Ryssland och haft minst lika rätt.

Rysslandskännaren Ebba Sävborg Romare som intervjuas av Vladisliav Savić är också hon innne på det historiska spåret:

Vi har bråkat med Ryssland sedan 1200-talet och i själva verket har det varit kolliderande stormaktsambitioner… Ryssland har alltid fått spela rollen av den andre, det främmande, det obegripliga och lite farliga. Om vi då är demokratiska och civiliserade, då måste Ryssland vara tvärtom. Om Ryssland är i krakel med något annat land så är det naturligtvis Ryssland som är busen, för Ryssland är så användbart för politiker och andra.

Där har hon givetvis en poäng. Ryssland används som ett slagträ i den försvarspolitiska debatten trots att det inte verkar speciellt sannolikt eller rationellt att Ryssland skulle anfalla Sverige. Men jag undrar om inte Savić drar de historiska parallellerna lite väl långt när han påpekar att Polen och Sverige är länder som under tidigare århundraden stridit mot Ryssland, och att samma länder nu går i täten för EU:s östpartnerskap – underförstått att östpartnerskapsprojektet är riktat mot Ryssland.

Programserien avslutas med en intervju med Elisabeth Hedborg som säger följande:

Som Ryssland behandlas i svenska medier, och ofta av svenska analytiker, så skulle jag säga att det är en oförskämdhet gentemot dem som har någotsånär krav på faktagranskning, krav på att man ska vara… inte engagerad när man bedömer en verklighet, krav på att man ska försöka hålla sig till någon slags objektiv bild, att försöka att komplicera i stället för att förenkla. Alltså, det är raka motsatsen till vad vi får från Ryssland. Svenska mediers bevakning av Ryssland är ofta generande okunnig, generande icke-objektiv, extremt normativ när det gäller att beskriva Ryssland, och det tror jag inte att vi har om andra länder. Det är väl väldigt bra för dem som vill ha större anslag till försvarsmakten att vi har Ryssland att ta till, för vad ska man annars hota med? Det är ju väldigt praktiskt att ha den typen av bild av Ryssland som vi har, nämligen en stor och hotfull granne som när som helst kommer att sluka Sverige i en liten munsbit.

Nu vet jag inte exakt vilka svenska medier Elisabeth Hedborg syftar på, men utifrån de svenska medier som jag följer är jag inte övertygad om att hon har rätt. Som jag ser det så är problemet snarast att vi får alldeles för lite information om Ryssland som trots allt är ett stort och ganska viktigt land i vår omedelbara närhet. Och detta i sin tur är inte så konstigt, när inte en enda svensk dagstidning eller nyhetsbyrå har kvar en egen korrespondent i Moskva.

Om det nu är så att det är något allvarligt fel på den bild av Ryssland som svenska massmedier förmedlar så tycker jag att det kanske hade varit intressant att få reda på vad exakt det är för viktiga saker svenska medier inte berättar, eller vad exakt som är fel med det man berättar. Nu blev det inte så mycket av den varan.

Lite märkligt blir det också när alla intervjupersoner både i Sverige och i Ryssland verkar hålla med om tesen att Rysslandsbilden i Sverige är missvisande. Det finns ju trots allt många kompetenta personer i båda länder som inte delar den uppfattningen.

Det råkade slumpa sig så att det ljudspår min mp3-spelare valde att spela upp efter del tre av programmet om den felaktiga Rysslandsbilden var den färska låten Déjà vu av bandet Televizor från S:t Petersburg:

Дежавю – они вернулись,
А нас простыл и след.
Голос юный питерских улиц
По-московски охрип и ослеп.
Вспоминай! Её звали Свобода,
За неё мы могли умереть…

Eller ungefär så här: Déjà vu – de har kommit tillbaka, vårt spår har kallnat. Den unga rösten från S:t Petersburgs gator är nu hes och blind på Moskvas vis. Tänk på hur det var! Det kallades för Frihet, för det var vi beredda att dö…

Även i Ryssland finns det uppenbarligen folk som har en felaktig Rysslandsbild. Men till skillnad från Sverige syns de inte så ofta i tv, även om bandet heter just det, Televizor. I ryska tv-rutan är bilden alltid rätt.

Mer på temat:

• Intervju där Konstantin Kosatjov förklarar att svenskarna är lika rädda för Ryssland som ryssarna är för Kina. Han berättar också att han bodde i Sverige tills han fyllde åtta år.
• SvD – Rysk storövning sprider oro
• SR – Rysskräck dominerar gasledningsdebatt
• SvD – Kritiken handlar inte om rysskräck
• Rysskräck i norden? En analys av synen på Ryssland i svensk och finsk media.