Fortfarande hatad i sin hemstad

Den kortväxte, skallige judiske ögonläkaren från Białystok dog vid 57 års ålder, medan första världskriget rasade. Han är fortfarande hatad i sin hemstad.

I somras tuttade polska extremnationalister i Białystok fyr på det jättelika partytältet där ett par tusen av hans anhängare skulle samlas. En brandbomb kastades mot det nya museet till hans ära, rosa målarfärg hälldes över hans byst i centrala Białystok, och unga antisemiter trängde sig in i kongresslokalen med överkorsade davidsstjärnor på sina svarta tröjor.

Ändå var de flesta kongressdeltagarna inga judar.

Den kortväxta ögonläkaren är också älskad i sin hemstad. Alla två tusen fick inte plats, men borgmästaren Tadeusz Truskolaski bjöd in hans sonson och ett par hundra av gästerna till stadens imponerande 1700-talspalats som nyligen renoverats med EU-pengar. Där höll han ett tal om det mångetniska Białystok och folkens vänskap på det språk som stadens store son gav upphov till – esperanto.

På kvällen fick Beethovens An die Freude sitt urframförande på samma språk på det medeltida torget framför stadshuset. I kongresslokalens diskotek kunde man höra brasiliansk hiphop och hårdrock, givetvis på esperanto.

Ludgwik Zamenhof föddes den 15 december 1859. Om han hade väckts till liv nu, 150 år senare, hade han nog undrat över en del av det han ställt till med. Annat hade han haft svårt att begripa. Exempelvis det världsomfattande datornätverket, och sökroboten Google som dagen till ära prytt sin hemsida med den gröna esperantoflaggan.

I sin nya bok Lagom finns bara i Sverige, och andra myter om språk har den svenska lingvisten Mikael Parkvall ett kapitel med titeln “Esperanto är inte ett fullt fungerande språk”. Kapiteltiteln är precis lika rättvisande som första delen av bokens namn. Parkvall avslutar med en harang som skulle få mången desillusionerad esperantist att vrida sig besvärad och muttra något om “förbannade idealister”:

Ibland frågas det vad världen ska med esperanto till när vi redan kan engelska. Men egentligen kunde frågan lika gärna omformuleras som “vad ska världen med esperanto till när vi i Sverige redan kan engelska?” En insändare i Göteborgs-Posten (2001-01-28) beklagar sig över att “De cirka en miljard människor, som i dag förstår varandra genom att tala engelska, ska sadla om och lära sig ett konstgjort språk istället”. Haken är förstås att insändaren inte ens nämner de fem miljarder som inte kan engelska. Även om resultaten inte är helt okontroversiella tyder en del på att esperanto (allt annat lika) är enklare att lära sig än andra språk, helt enkelt genom att sakna undantag, vilket i så fall skulle kunna innebära att det går snabbare att lära sex miljarder människor esperanto än att lära fem miljarder engelska. Den som appellerar till oss svenskar och resten av den engelsktalande sjättedelen av mänskligheten förutseätter antingen att esperanto inte är så lättlärt (vilket naturligtvis är möjligt, men i princip inga av belackarna anför någon sådan evidens) eller implicerar i praktiken helt sonika att ett internationellt språk, precis som i dag, ska vara förbehållet en elit.

Hela kapitlet samt en intervu med Parkvall publiceras i webbtidningen Libera Folio. Den som inte kan esperanto får väl i stället köpa boken – eller lära sig språket, vilket man nu föredrar.