Sju frågor om gaskonflikten

Jag har gått och funderat på gaskonflikten i ett par veckor nu, läst en del och lyssnat på en massa diskussioner i Echo Moskvy. Men det är inte lätt att förstå vad det handlar om – väldigt mycket är bakom kulisserna. Nu har jag till slut fått möjlighet att använda lite av min arbetstid till att titta närmare på saken, och här är vad jag kom fram till: sju frågor och svar.

Priset på den centralasiatiska gasen fick inte plats här, men å andra sidan är jag inte övertygad om att just den biten är central i konflikten. Däremot känns förklaringsmodellen med olika maktgrupper som strider om gaspengarna ganska relevant.

Där passar även den i övrigt märkliga avstängningen samt Putins och Medvedevs teaterföreställningar in: det gäller att demonstrera för de andra grupperna att just den här varianten har stöd i maktens högsta kretsar i Kreml och vita huset. Vita huset i Moskva, alltså, regeringshögkvarteret där Putin har sitt kontor.

Givetvis har även den ekonomiska situationen och Gazproms pengabrist mycket stor betydelse. Däremot tvivlar jag allt mer på förklaringsmodellen som utgår från elaka Ryssland som med alla medel vill ställa till det för snälla, västvänliga Ukraina. Det finns ju inget enhetligt “Ryssland”, och än mindre finns det något enhetligt “Ukraina”.

Visst finns det en grundläggande motsättning mellan (delar av) de politiska eliterna i Ryssland och Ukraina, något som bland annat får uttryck i president Jusjtjenkos västvänliga retorik samt den fiendebild som sprids av de ryska statsstyrda massmedierna. Men det är svårt att se när olika politisk-ekonomiska maktgrupper i de två länderna bara agerar i sina egna intressen och när agerar i sina länders intressen, eftersom de knappast ens vet det själva – om de nu gör någon skillnad mellan dessa två saker.

1. Varför vill Ryssland koppla på gasen?

Ungefär 80 procent av all rysk gasexport till andra länder går genom Ukraina. Avbrott i exporten blir dyra för Gazprom och försämrar företagets rykte som tillförlitlig leverantör.

Ryssland är beroende av EU som gasköpare. Därför ligger det i Rysslands långsiktiga intresse att koppla på gasen. Men bråket är inte slut, förhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina fortsätter.

2. Vad har EU för alternativ till rysk gas?

På kort sikt är framför allt sydöstra delarna av EU helt beroende av gas från Ryssland. På lång sikt kan en gasledning från Iran byggas genom Turkiet.

3. Vad har Ukraina för alternativ till rysk gas?

Inga. Huvuddelen av industrin i östra Ukraina samt energiproduktionen i hela landet är sedan årtionden helt beroende av gasimport från Ryssland.

Men också Rysslands gasexport är helt beroende av den infrastruktur och de bergsrum för magasinering av gas som byggdes i Ukraina under sovjettiden. Ingen sida kan därför vinna i en öppen konfrontation, bara förlora.

4. Handlar konflikten bara om pengar?

Ja, men på ett komplicerat sätt.

Gasimporten till Ukraina sköts av företaget RosUkrEnergo, som till hälften ägs av ryska Gazprom. Vem som äger den andra, ukrainska halvan, är okänt. Klart är däremot att gasimporten är en mycket fördelaktig affär för ägarna. Exempelvis har Ukrainas nuvarande premiärminister Julia Tymosjenko tidigare tjänat en förmögenhet på liknande gasaffärer.

Precis som tidigare handlar även årets gasbråk till stor del om vilken ukrainsk maktgrupp som ska få största biten av kakan. Också på den ryska sidan finns det konkurrerande maktgrupper som verkar under ytan och tjänar stora pengar på gasaffärer.

5. Varför stängde Ryssland av gasen?

Avstängningen är sista steget i en seg förhandlingsprocess om villkoren för gasleveranser till Ukraina som pågått under hela hösten. Genom att demonstrativt stänga av gasen visar Gazprom dels att man menar allvar med sina krav, dels att man har högsta ryska statsledningen på sin sida.

6. Varför händer detta just nu?

Det har hänt förr, många gånger. Första gången stängde Ryssland av gasen till Ukraina redan i oktober 1992. Gaskonflikten flammade upp igen i årsskiftet 2005-2006. Sedan dess har bråk om gaspriset varit ett återkommande inslag i nyårsfirandet i Ryssland och Ukraina, eftersom nya kontrakt aldrig kunnat tecknas för längre tid.

7. Vad vill Ryssland?

Ryssland och Gazprom har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och fallande olje- och gaspriser. Det behövs mycket pengar snabbt.

Gazprom måste dels få ut sin gas på den västeuropeiska marknaden genom Ukraina, dels få bra betalt för den gas som Ukraina använder. Det är svårt att uppnå båda målen samtidigt, speciellt eftersom Ukraina har drabbats av den ekonomiska krisen ännu hårdare än Ryssland.

Sydsvenskan 2009-01-10

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

7 svar på ”Sju frågor om gaskonflikten”

Du klargjorde en hel del med frågorna och svaren.

Intressant scenario med Ryssland, som på grund av krisen har brist på pengar, försöker få bättre betalt av en kund som inte har några pengar alls. Detta till priset att de inte kan leverera till kapitalstarka kunder i väst, samt att deras vänner i Serbien börjar frysa.

Den ekonomiska kalkylen för Rysslands gasavstängning verkar något skev.

Jovisst, jag borde ha nämnt Nabucco också, det har du rätt i. Iran är väl ett ännu mer långsiktigt och långsökt alternativ.

Här är vad en välkänd analytiker skrev i en artikel som jag fick mailad till mig. Tyvärr har jag inte hittat originalet öppet tillgängligt på nätet.

The worst-case scenario for Russia and Gazprom is that the dispute drags on for “too-long” and, regardless of the commercial merits of the dispute, the investment reputational damage becomes more extensive and longer-lasting. By “too-long” is probably having the gas flow, through the Ukraine pipe, suspended past this weekend. In that event, the risk is that the EU may abandon its view of Russia as a reliable energy supplier and move much more seriously towards funding alternative energy sources and also to find alternative suppliers/routes for future gas needs. The obvious long-term partner is Iran, i.e. as Russia – plus China – have effectively tied up the available gas from Central Asia producers. It has the gas resources and a direct land bridge to Europe across Turkey. It needs a substantial amount of investment to increase production, i.e. as does Russia, and the EU might look to fund that. The change in the US Administration this month could also provide the “window” for a more extensive rapprochement between Brussels and Tehran. Iran would not necessarily be any safer of course, but it would create the diversity that many within the EU are now demanding.
Russia needs to avoid pushing the EU to that critical decision.

Nu är det söndag, och kranarna har fortfarande inte öppnats…

Det där med Transdnistrien/Transdnestrien/Transdnestr/Dnistrien eller vad det än ska heta är intressant. Utbrytarrepubliken får nämligen inte bara gas billigt, de har dessutom sluppit betala, skulderna till Ryssland lär uppgå till över 1,5 miljarder dollar. En anledning kan ju vara att de sitter på gasledningen som går till Rumänien – det går knappast att stänga av gasen till Tiraspol om man vill fortsätta att leverera till Rumänien. (Kolla kartan här under.)

Förresten så fick Tiraspol problem med gasleveranser den 10 januari. Då hette det att det var Ukrainas fel…

Du nämner inte NordStream-projektet som en faktor i din genomgång. Jag kan mycket väl föreställa mig att ryssarna gjort en kalkyl där man sett en möjlighet att stänga av gasen till EU ett tag som något positivt för att sätta lite press och om möjligt skynda på det för Gazprom så viktiga NordStream-projektet som jag tror de tycker börjat dra ut på tiden (bl a pga svensk miljöprövning). Är det så får man väl hoppas att taktiken slår tillbaka på dem själva.

Nord Stream kan ju klart vara en faktor. Även önskan att påverka den politiska situationen i Ukraina kan vara en faktor. Överlag finns det väldigt många förklaringsmodeller som går in i varandra, men här valde jag att lyfta upp det som kändes mest relevant och minst känt, eftersom utrymmet i Sydsvenskan var begränsat. Förmodligen hade det varit bra att nämna även de andra förklaringsmodellerna.

Stängt för kommentering.