Gazproms nya kläder

Gazprom är en stat i staten, sägs det ofta. Visst, men frågan är vad det betyder, och vem det är bra för. Under Vladimir Putins tid vid makten har Gazprom inte prioriterat investeringar i nya fyndigheter utan helt andra saker. Nu är det dags att betala priset, men ingen vill ta hand om räkningen.

Gazproms produktion ökade inte alls 1999-2007. 1999 producerade bolaget 546 miljarder kubikmeter gas, 2007 var produktionen 548 miljarder kubikmeter. Uppgången efter svackan beror till stor del på inköp av andra gasutvinnande bolag. (Se grafik.) Under samma tidsperiod ökade den inhemska gaskonsumtionen i Ryssland från 370 miljarder kubikmeter per år till 440. Inte undra på att man måste köpa gas från Centralasien för att klara exporten till väst.

Gazprom har använts som ett verktyg i den ryska statslednigens politik – i praktiken har Gazprom varit Vladimir Putins personliga leksak. Men det betyder inte att Gazprom har skötts väl som företag, snarare tvärtom.

Något av det första Vladimir Putin gjorde efter presidentvalet på våren 2000 var att sparka styrelseordföranden i Gazprom. Vem fick ta över stolen? Samme man som nu är Rysslands president, givetvis, Dmitrij Medvedev. Men Medvedev hade inte mycket att säga till om på Gazprom, säger de som borde veta. Det var alltid Putin som bestämde.

Ett år senare bytte Vladimir Putin ut även Gazproms VD. Aleksej Miller fick ta Rem Vjachirevs plats. Och därefter fylldes styrelserummet med Vladimir Putins gamla kompisar från KGB och S:t Petersburg. De lyssnade på Gazproms experter, berättade allt för Putin – och fattade de beslut Putin ville ha.

Under Vladimir Putins båda presidentperioder ökade världsmarknadspriset på olja och gas stadigt. De ryska oljebolagen fick betala höga exporttullar och en stor del av pengarna placerades i stabiliseringsfonder som under de senaste månaderna varit till stor nytta. Men Gazprom slapp exporttullarna – det fanns viktigare användning för pengarna.

Gazproms experter tyckte att pengarna hade behövts till investeringar. Ryssland har gasreserver som beräknas räcka i minst 80 år till, men de finns i svårtillgängliga regioner och det är dyrt att ta dem i bruk. Dessutom behövs det mycket pengar till underhåll av befintlig infrastruktur. Men allt detta var mindre viktigt, tyckte Putins kompisar. Det fanns ju viktigare användning för pengarna.

Under perioden 2001-2007 investerade Gazprom drygt 27 miljader dollar i gasutvinning. Det kan låta mycket, men allt är relativt. Bara under perioden 2003-2007 spenderade Gazprom 44,6 miljarder på inköp av andra bolag, framför allt oljebolag och elbolag.

De nya bolagen sköttes kanske inte alltid speciellt bra, och de kanske inte alltid var så prisvärda heller, men staten blev återigen en stor aktör i energisektorn, och det var ju det Putin ville. På något sätt lyckades man dessutom trolla bort miljarders miljarder som flyttades från Gazproms ficka till de andra bolagen – och vips var de borta.

Ett exempel är det märkliga företaget RosUkrEnergo som nu figurerar i gaskriget mellan Ryssland och Ukraina. När RosUkrEnergo grundades fick Gazproms bank (som märkligt nog heter Gazprombank) hälften av aktierna. Så flyttades aktiemajoriteten i Gazprombank över till Gazproms pensionsbolag Gazfond. Och aktiemajoriteten i Gazfond tillhör konstigt nog inte alls Gazprom, utan banken Rossija, där de två viktigaste aktieägarna är Vladimir Putins vänner Nikolaj Sjamalov och Jurij Kovaltjuk. Och därefter köpte Gazprom tillbaka sina aktier i RosUkrEnergo för 2,4 miljarder euro. Bra affär, men för vem?

Under tiden utvecklade inte Gazprom gasutvinningen. Den blev bara allt dyrare när de gamla fyndigheterna började sina. Men vad gjorde väl det, energipriserna gick ju bara uppåt. För att uppfylla det ökande gasbehovet i Ryssland tvingades Gazprom visserligen köpa in allt mer gas från Centralasien, men vad gjorde väl det, det fanns ju pengar. Man kunde ju alltid ta lån i väst. Under perioden 2000-2007 växte Gazproms skulder från 14 miljader dollar till 62 miljarder.

Från början var den centralasiatiska gasen billig, eftersom de gamla sovjetrepublikerna inte hade några alternativa exportvägar. Ännu för fem år sedan var priset 30 dollar för tusen kubikmeter. Så småningom tröttnade Turkmenistan och Uzbekistan på Gazproms översittarfasoner. Nu tvingas Gazprom betala 340 dollar för samma gas, och nu är det Gazprom som inte har några alternativ, eftersom nya gasfyndigheter i Ryssland tar många år att utveckla och ta i bruk.

Den 3 december utannonserade Gazprom att “Megaprojektet Jamal” nu påbörjats. Gasfyndigheterna på Jamal-halvön ska tas i bruk, och den första biten av gasledningen är redan byggd, hela 37,7 km. Det låter bra, men sträckan som ska byggas är 1.100 km, och terrängen är svår. Dessutom skulle ledningen enligt den ursprungliga planen varit klar i slutet av 1990-talet.

Nu sjunker energipriserna, Gazprom har inga pengar, stora skulder, och dyra kontrakt med leverantörerna i Centralasien. Inte undra på att man försöker klämma ut så mycket stålar som möjligt ur Ukraina. Men det finns två problem. Ukraina har inga pengar, eftersom landet har drabbats av den ekonomiska krisen ännu hårdare än Ryssland. Och Ukraina sitter på den gasledning som Ryssland behöver för att få ut sin gas till de valutastinna köparna i väst.

Av någon märklig anledning säger Vladimir Putin nu att Ryssland skulle kunna tänka sig att köpa de ukrainska gasledningarna. Och av någon märklig anledning har Ukraina en lag som förbjuder försäljning av gasledningarna.

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

4 svar på ”Gazproms nya kläder”

Alltså förstår ju vart du vill komma. Och håller med dig, delvis. För tror verkligen inte att Ukraina är så oskyldiga som de försöker hävda. Premiärministern har tidigare varit i blåsväder för att just ha stulit gas. Nej tror båda sidor är lika skyldiga. Dock är det väldigt synd att Europa blir lidande för detta.

Stängt för kommentering.