Grebensjtjikov på en vit häst

Det ryska bandet Akvarium har funnits sedan 1972, men det var först 1981 de fick spela in sitt första album, och det var inte lätt att få tag i deras skivor i Sovjetunionen. Men perestrojka och lite halvskum privat företagsamhet gjorde det möjligt att ändå få tag i musiken.

När jag läste vid Leningrads universitet 1989-90 stod en märklig liten piratkopieringskiosk utanför studentbostäderna på Korablestroitelej-gatan. Insidan av kioskfönstren var tapetserad med långa listor på olika album som man mot billig penning kunde få kopierade.

Man lämnade in sitt eget kassettband, sade vilka album man ville ha, betalade och fick ett kvitto. Några dagar senare var det bara att hämta sitt kassettband. På så sätt skaffade jag mig bland annat Akvariums första album.

Nu använder Akvarium och Boris Grebentjsjikov en ny variant av piratkopieringskiosken, en variant som till och med kan innebära att inte alla pengar hamnar i någon annans ficka. Hela Akvariums nya album Losjad belaja (Vita hästen) är tillgänglig på sajten kroogi.ru. Där kan man också ladda ner albumet för valfritt pris. Vill man inte betala så är det bara att välja priset “noll rubel”.

I en intervju i ryska Newsweek säger Boris Grebensjtjikov att han inte bryr sig om hur mycket lyssnarna betalar, eller om de betalar överhuvudtaget. Han hävdar att han inte ens vet hur bra Akvariums skivor säljer. “Det är inte min sak. Jag skriver låtar.”

Så kan man ju säga om man är Boris Grebensjtjikov, men det kan låta lite provocerande för oss vanliga dödliga, precis som citatet av Charlie Byrd på kroogi.ru: “A person should design the way he makes a living around how he wishes to make a life.” Visst låter det fint, men tänk om man helt enkelt inte lyckas tjäna pengar på det man helst vill göra?

Som tröst finns det ett annat motto på kroogi.ru, av Anton Tjechov: “Одиночество в творчестве тяжелая штука. Лучше плохая критика, чем ничего.” (Det är tungt att skapa i ensamhet. Hellre dålig kritik än inget alls.)

I en annan intervju för drygt ett år sedan gav Boris Grebensjtjikov en annan möjlig förklaring till varför gruppen ger ut sitt nya album på nätet:

För fem år sedan var det fortfarande möjligt att spela in en skiva och inte hamna på minus, men nu är det omöljigt. Men eftersom det var där vi började är vi redan vana. /…/ Skivbolagen betalar oproportionerligt lite pengar. De föredrar att sälja en annan sorts musik. Men det är helt i sin ordning. Akvarium har aldrig varit ett band för massorna, och jag hoppas vid gud att det inte heller blir ett sådant!

Den nya plattan då?

En stor del av förtjusningen med Akvarium har alltid varit Grebensjtjikovs poetiskt gåtfulla och symbolladdade texter, men ibland har det blivit lite väl gåtfullt, och de senaste skivorna har fått ganska dålig kritik.

I det nya albumet har Grebensjtjikov hittat tillbaka till rötterna, flera av låtarna verkar kommentera det han skrivit för flera årtionden sedan, och det gåtfulla är inte fullt så obegripligt, oftast går det att på ett ungefär begripa vad texterna handlar om, vilket inte alltid har varit en självklarhet. Humor och självironi saknas inte, inte heller roliga rim:

А мы ждем,
Ждем, ждем, ждем,
Мешай водку гвоздем.

eller

Все суета сует и всяческая суета
Но даже суета бывает та или не та

Albumets sista låt, Neiziasnimo (“Oförklarligt”) är en uppenbar kommentar till den gamla Akvarium-klassikern Poezd v ogne. I åttiotalslåten sjunger Grebensjtjikov:

Этот поезд в огне
И нам некуда больше бежать.

(Det här tåget brinner och vi har ingen annanstans att ta vägen.)

I den nya låten går han genom elden men brinner inte upp. Tåget som metafor återkommer också i låten Arigato, och där kommer han dessutom med en liten blinkning åt Andrej Makarevitj och gruppen Masjina vremeni. Grebensjtjikov sjunger:

Остановите электричку, мне нужно сойти
На полустанке, средь бескрайних полей

(Stanna tåget, jag måste stiga av på en hållplats mitt bland oändliga fält.)

Den klassiska Masjina vremeni-låten Razgovor v pojezde (Ett samtal på tåget) slutar just mitt bland oändliga fält:

И оба сошли где-то под Таганрогом, среди бескрайних полей.
И каждый пошел своей дорогой, а поезд пошел своей.

(Och båda steg de av någonstans i trakterna kring Taganrog, mitt bland oändliga fält. Var och en gick sin väg, och tåget sin egen.)

Det finns många små roligheter, men framför allt finns det flera riktigt bra låtar på den nya skivan. Själv gillade jag framför allt Jesjtje odin raz (Än en gång). Skivans första låt, som heter just Losjad belaja (Vita hästen) och Sokol (Falken) är också mycket intressanta. I den sista låten, Neiziasnimo, har han stigit av tåget.

Я думал, я умный
Ходил играл в прятки
Я больше не стараюсь
Теперь все в порядке

(Jag trodde jag var klok, jag gick och lekte kurragömma. Nu försöker jag inte längre, nu är allt i sin ordning.)

Mer på temat:

Dela detta:

Relaterade

Av Kalle Kniivilä