”Spår på mig” och annat ryskt att läsa

Jag köpte Jevgenij Grisjkovets’ bok i hans hemstad Kaliningrad. I en bokhandel högst upp i ett köpcentrum nära det pompösa, nyrenoverade Segertorget. En trevlig, liten, vacker, inbunden bok, ett konstverk i sig. Det är en njutning bara att hålla boken i handen. Det finns tillfällen när tryckta böcker absolut är att föredra framför elektroniska.

Boken heter Sledy na mne, “Spår på mig”, och består av självbiografiska berättelser. Men berättelserna är inte intressanta därför att de är självbiografiska, de är intressanta eftersom Grisjkovets har förmågan att se. Han ser livet som vi andra bara går förbi i jakt på något annat.

Han ser och kommer ihåg detaljer som visar exakt hur livet var när han var fjorton och funderade på var han skulle studera, eller tjugofyra och kände sig fullärd. I hans berättelser lär man känna det oväntat rika och intressanta livet hans sovjetiska barndomsstad Kemerovo inifrån, men samtidigt upptäcker läsaren hur lika vi alla är.

Det tidiga åttiotalets Kemerovo kanske inte är som tjugohundratalets Lund – eller östra Finland på åttiotalet. Men människorna är desamma. Eller möjligen är de lite mer intressanta i Kemerovo, eftersom Grisjkovets ser Kemerovoborna på ett sätt som får en att känna att man själv är uppvuxen i Kemerovo. Och stolt över att vara uppvuxen just där. Så intressanta människor fanns inte i min barndomsstad i Norra Karelen, eller så såg jag aldrig dem.

Den hemska dekanen Dankov på universitetet hade man väl helst sluppit träffa – fast andra som känner honom hävdar att Grisjkovets är orättvis och elak mot honom.

Diversearbetaren och periodaren Michalytj ute på landet har varit i Tyskland med de sovjetiska ockupationstrupperna, men han drivs bäst med att spika upp takpannor i Sibirien. “Man behöver inte göra bättre jobb än vad som behövs. Jo, ibland, lite bättre, för själen”, säger han till Grisjkovets innan han börjar supa igen.

Den kanske roligaste berättelsen i boken heter “Över oss, under oss och bakom väggarna”. Den handlar om grannarna till den unga familjen Grisjkovets första etta i en nybyggd huskoloss i en förort till Kemerovo.

I de andra berättelserna får vi träffa den unge Jevgenij som söker rätt utbildning på universitetet och träffar en riktig lärare, hans kamrater i Stillahavsflottan, fotografen Vladimir Lavrentievitj som tar honom på allvar och många andra riktiga människor.

Boken borde översättas till svenska, precis som Grisjkovets tidigare verk Rubasjka och Asfalt. Men ni som kan ryska kan givetvis läsa den redan nu. Ni kan börja med “Över oss, under oss och bakom väggarna”.

En annan bra rysk bok som jag nyss läst är Vladimir Makanins utmärkta Tjetjenienroman Asan. Det är inte mycket pang-pang i boken. Däremot lär man känna och förstå huvudpersonen, major Zjilin på arméförrådet, Aleksandr Sergejevitj, Sasja, Sasjik… han har många namn, beroende på situationen.

Själv ser han sig just som “major Zjilin” när han är ute på farliga ärenden. Sitt civila jag återfår han för en stund när han ringer sin fru mitt i natten, inte för att säga något, utan för att höra henne andas.

Än säljer major Zjilin arméns bensin till tjetjener, än hjälper han kidnappade soldaters mödrar att få tillbaka sönerna, mot betalning men inte för pengarnas skull, än tar han emot sin alkoholiserade far som kommit till Tjetjenien för att se något av det spännande kriget.

Zjilins uppgift i kriget är att hålla vägarna öppna för militärens bränsletransporter. Om det kräver att han säljer var tionde bensintunna under bordet – ja, då får det vara så. Dessutom tjänar han en liten peng på det, och de pengarna behövs för det fina hus hans fru håller på att bygga på hemlig ort, vid en onämnd rysk flod.

Men det är inte bensinhandeln som till slut gör att det går illa för major Zjilin. Sådant går alltid att ordna. Hans problem är att han litar på de två skadade ryska soldaterna han räddat vid vägkanten. Han är för mänsklig, helt enkelt. Det är därför boken är värd att läsa.

Ännu en bok med kaukasiskt tema jag nyligen läst är Julija Latyninas senaste, nummer fyra i hennes kaukasiska serie. (Jag har inte läst de andra tre, ifall någon undrar.)

Boken heter Ne vremja dla slavy (“Inte tid för ära”) och handlar om en rysk affärsman i ett västeuropeisk oljebolags tjänst som får i uppdrag att bygga ett nydanande gasraffinaderi i en påhittad nordkaukasisk republik som på många sätt påminner om Tjetjenien.

Man kanske skulle kunna kalla Julija Latynina för en rysk Jan Guillou. Precis som sin svenske kollega är hon ingen skönskrivare, men boken är händelserik och spännande och livet i den fiktiva nordkaukasiska republiken har många beröringspunkter med verkligen existerande samhällsproblem, korruption, kriminalitet och människorov som präglar livet i området. Personerna i boken förblir dock tvådimensionella, mot slutet är det bara tempot som håller intresset uppe, och ofta känner man igen den smått ironiska stilen som Latynina använder också i sina journalistiska analyser, exempelvis här. (Engelska – rysk version här.)

Trots de uppenbara bristerna är det svårt att lägga den spännande boken ifrån sig innan man läst den färdigt. De intressanta detaljerna är många, och man undrar ibland vad som är grundat på fakta och vad som är hittepå. Tyvärr måste man ofta fundera på samma sak också när man läser Latyninas journalistiska produkter.