Minnesceremonin för Jegor Gajdar äger rum i dag lördag. Familjen har valt att hålla tidpunkten för själva begravningen hemlig.
Få personer är så hatade i Ryssland som Jegor Gajdar. I går vägrade ryska parlamentet att hedra hans minne med en tyst minut, trots att han satt i parlamentet i åtta år. Två partier hade hotat att ställa till en skandal om talmannen försökte hålla en tyst minut. Förmodligen var det samma två partier som nu föreslår att Feliks Dzerzjinskijs staty ställs tillbaka på sin gamla plats på Lubjankatorget som ett monument över “lag och ordning”: kommunisterna och Vladimir Zjirinovskijs “liberaldemokrater”.
Gajdar har blivit en syndabock för allt elände som drabbade befolkningen i samband med Sovjetunionens sönderfall. Att det skulle bli så visste han redan när han åtog sig uppdraget som vice premiärminister och finansminister i det självständiga Rysslands första regering. När han tillträdde var butikerna tomma och det fanns inga pengar i statskassan. Han släppte priserna fria, butikerna fylldes med varor – och priserna sköt i höjden. Hyperinflationen gjorde att alla besparingar blev värdelösa.
Jegor Gajdar var den enda som ville ta självmordsuppdraget, och han räddade Ryssland från hungersnöd och inbördeskrig, sade historikern Nikolaj Svanidze i går på Echo Moskvy. Men det är inte för det man i Ryssland minns honom.
Majoriteten av Rysslands befolkning minns att det mäktiga Sovjetunionen föll sönder, priserna sköt i höjden, lönerna och besparingarna blev värdelösa. Att det kanske inte alls var Gajdars fel, utan snarare hängde ihop med hur den sovjetiska regeringen agerat under de gångna årtionden, är det inte många som tänker på. Ännu färre tänker på att det kunde ha gått mycket värre.
Enligt en opinionsundersökning som gjordes för två år sedan anser bara 17 procent att Jegor Gajdars reformregering valde rätt väg. 40 procent ansåg att man borde ha reformerat ekonomin under mer kontrollerade former, medan 24 procent tyckte att man överhuvudtaget inte borde ha gått över till marknadsekonomi. Både Gajdars anhängare och han själv medgav senare att mycket borde ha gjorts annorlunda, men påpekade att det inte fanns tid, eftersom hela landet stod vid katastrofens rand.
Det är intressant att jämföra Gajdars stödsiffror med en helt färsk undersökning om förhållandet till Stalin i Ryssland. Stödet för Stalin är mer än dubbelt så stort som för Gajdar. 37 procent av de tillfrågade förhåller sig positivt till Stalin. 29 procent hade gärna sett en ny Stalin ta makten i Ryssland i dag.
Som tur är vill majoriteten ändå inte ha Stalin tillbaka. 58 procent säger nej till en ny Stalin, och 35 procent anser att Stalin var en “grym, omänsklig tyrann som bär skulden för likvideringen av miljontals oskyldiga människor”. Den siffran har faktiskt ökat något under senare år, från 28 procent år 1998.
Och Jegor Gajdar är inte bara hatad, han är också älskad. Ungefär tio tusen människor kom i dag till minnesceremonin i Moskva för att ta avsked.
Mer på temat:
Ett svar på ”Hellre Stalin än Gajdar”
Huruvida Gajdars chockterapi var bra eller dålig för Ryssland kommer nog att debatteras i århundraden framöver och något enhetligt svar blir knappast någonsin möjligt att ge eftersom situationen på många sätt var unik. Att mycket kunde gjorts bättre kan vi nog dock vara säkra på, men lika säkert är att Gajdar (liksom Jeltsin) oförtjänt fått skulden för många av de underliggande sovjetiska problem som låg bakom 90-talets kris.
När det gäller Stalin tror jag att vad folk mest saknar bland dagens ryska ledare är ordentliga krafttag mot korruptionen. Kanske föreställer man sig att Stalins nolltolerans mot alla som kunde misstänkas för “sabotage” (inte ens tidigare nära vänner eller nära släktingar gick säkra) som en bättre variant än dagens släpphänthet. Att miljontals oskyldiga därvid avrättades har man väl glömt, eller aldrig fått lära sig.