Oppositionstidningen Nasja Niva säljs under disken i Tatiana Malasjtjenkos vattenfiltersbutik i vitryska Baranovitji.
– Jag är inte rädd. Jag har fyllt fyrtio, jag orkar inte vara rädd längre.
Det är inte lätt att hitta den lilla butiken som ligger en trappa upp på en sidogata. Tidigare fanns butiken vid en central gata, i en fastighet som tillhörde en bank.
– De ville bli av med oss, kanske därför att vi säljer tidningen. Eller kanske därför att min man var med och demonstrerade i Minsk efter presidentvalet för två år sedan.
Från Baranovitji är det drygt tio mil till Litauen och inte mycket längre till Polen. Båda länderna är nu med i EU. Men där har Tatiana Malasjtjenko aldrig varit.
– Jag hade gärna åkt och sett hur folk har det där, men det är för dyrt. För att få visum måste man åka till Minsk, det tar lång tid, och det kostar sextio euro.
Den lilla vattenfiltersbutiken som Tatiana har tillsammans med sin man Oleg är ingen guldgruva, men den försörjer familjen. Som småföretagare är Tatiana och Oleg inte heller helt beroende av staten. De kan i alla fall inte få sparken om de säger något olämpligt till en utländsk journalist.
I de vitryska tidningarna förekommer det aldrig direkt kritik av makthavare. De största tidningarna är statsägda, och offentliganställda måste prenumerera, annars kan de få problem på jobbet. Det händer att samma familj prenumererar på två exemplar av samma tidning. Båda makarnas arbetsgivare måste ju uppfylla prenumerationsmålet.
De få oberoende tidningar som finns kvar är mycket försiktiga i sin kritik, annars kan de stängas, få problem med tryckeriet eller tvingas bort från distributionsnätet som är statligt monopol. Då kan tidningen bara säljas under disken, som Nasja Niva.
– Jag försöker putta undan pallen, så tidningarna inte syns, om polisen råkar komma hit. En gång frågade de varför jag säljer den, men de nöjde sig när jag visade ett intyg på att tidningen är officiellt registrerad.
Nästa morgon tar jag en tur till den gamla betongförort där familjen Malasjtjenko bor. De grå trevåningshusen står i långa rader kring den enorma textilfabriken som hamnade i kris när Sovjetunionen föll sönder. Då försvann den billiga bomullen från sovjetiska Centralasien och den enorma marknaden som svalde allt fabriken kunde producera.
Här fick Tatiana Malasjtjenkos föräldrar en trerumslägenhet på 53 kvadratmeter år 1969, när Tatiana fyllde ett år. I samma lägenhet bor Tatiana nu med sin familj, där också hennes gamla mamma ingår.
– Vi är fem personer här, men vad gör man.
Tatianas man Oleg håller på med varma smörgåsar till frukosten i det minimala köket. Fyraåriga Jadviga ligger fortfarande och drar sig i det lilla sovrummet. I vardagsrummet sitter 17-åriga Vlada vid datorn.
– Hon är ute på nätet jämnt och ständigt när hon är hemma, men det går ju bra nu när vi har fått fast uppkoppling.
Internetuppkopplingen kostar 60 000 vitryska rubel (220 kronor) i månaden, en ansenlig summa i Baranovitji, där en miljon rubel (3 700 kronor) räknas som en hyfsad månadslön. Dyrt, men nödvändigt, säger Tatiana. På nätet finns all information som inte finns i de vitryska tidningarna och i stats-tv.
På nätet kan man också diskutera, och där säger Tatiana vad hon tycker.
– Det är klart att man ibland funderar om det är så klokt att säga vissa saker, men jag brukar strunta i det. Jag är ändå vuxen, jag har fyllt fyrtio, jag orkar inte vara rädd längre.
Men många andra är rädda, och inte utan orsak. En journalist på en privatägd tidning berättar att kolleger har fått varningar från makthavare: skriver de något olämpligt kommer de aldrig mer att få jobb någonstans.
Lärare får stränga direktiv om vad de ska säga till barnen och vad de inte ska säga. Lyder de inte kan de snart vara utan arbete. Till och med extraknäckande pensionärer är försiktiga med vad de säger offentligt – pensionen är liten och de kan bli av med sitt gårdskarlsjobb.
– Så länge folk har det hyfsat håller de tyst, de är rädda för att förlora det de har. Också många som egentligen vill ha demokrati funderar noga vad de säger och till vem.
Att tala vitryska i offentliga sammanhang kan också vara känsligt, eftersom språket används flitigt av oppositionella organisationer. Ändå har Tatiana valt att tala bara vitryska med fyraåriga Jadviga. Därför går Jadviga inte heller på dagis, där används bara ryska.
Men vad ska ni göra den dag Jadviga ska börja i skolan?
– Det vet jag inte, men jag hoppas att saker är annorlunda då.
På vägen tillbaka till centrum undrar chauffören som väntat på mig vad artikeln ska handla om. Jag berättar det, eftersom jag känner honom.
– De kommer nog att få besök. Det är känsligt att uttala sig i utländska tidningar.
Skolgång under jorden
Vlada Malasjtjenko är 17 år och går på gymnasiet under jorden i Minsk. Officiellt går hon inte alls på gymnasiet, utan är arbetslös och läser in kurserna självständigt, hemma i Baranovitji.
Gymnasiet hon studerar på stängdes av den vitryska staten för fem år sedan.
– De sade att byggnaden behövdes för en domstol. Men det var bara den officiella anledningen, det var inte därför de stängde gymnasiet.
Jakub Kolas-gymnasiet har fått sitt namn efter Vitrysslands nationalförfattare, undervisningen är på vitryska, studenterna uppmanas att tänka kritiskt och skolan samarbetar med gymnasier i väst. Sådant är inte populärt i Aleksandr Lukasjenkos Vitryssland.
Under de första självständighetsåren var Jakub Kolas-gymnasiet statligt och hade filialer i många vitryska städer. När skolans sista utpost i Minsk stängdes våren 2003 protesterade lärare och elever genom att hålla lektioner i stadens parker.
Nu håller gymnasiet till i en privat villa i utkanten av Minsk. Eleverna är inte många.
På familjens dator visar Vlada bilder från en gemensam studieresa till en skola Polen. Där kan de underjordiska gymnasisterna få tillgång till riktiga skolsalar och laboratorier, något de inte är vana vid.
– Men framför allt var det roligt. Vi kände oss friare där, vi hade en liten fest och var högljudda. I Minsk måste vi alltid vara försiktiga och se till så vi inte stör grannarna.
Ett språk som sällan hörs
Vitryska är ett av två officiella språk i Vitryssland, men hörs sällan i vardagslivet. Det helt dominerande språket är ryskan, som i tvåhundra år varit den utbildade stadsbefolkningens språk medan vitryska ofta betraktats som en lantlig dialekt.
Skillnaden mellan vitryska och ryska kan uppfattas som något större än mellan svenska och norska.
När Vitryssland blev självständigt 1991 upplevde det vitryska språket en kort glansperiod. Förskolor och skolor beordrades byta språk från ryska till vitryska, men utvecklingen stoppades när Aleksandr Lukasjenko blev president.
Två tidningar tillåts igen
Två vitryska oppositionstidningar ska enligt ett färskt myndighetsbeslut få säljas i statliga kiosker och distribueras genom posten igen. En av dem är Nasja Niva som Tatiana Malasjtjenko länge sålt under disken i sin butik.
Ett tiotal oppositionstidningar är fortfarande bannlysta från det statliga distributionssystemet och den oberoende pressen arbetar under mycket svåra förhållanden.
Beslutet att tillåta de två tidningarna är Vitrysslands svar på EU:s påtryckningar. EU har tillfälligt lyft inreseförbudet för ett antal höga vitryska befattningshavare. För att sanktionerna inte ska införas igen kräver EU förbättringar i demokrati och yttrandefrihet i Vitryssland.
Ett svar på ”Tatiana har tröttnat på att vara rädd”
Angående vitryskan så är det ju faktiskt ett språk som i första hand bara talas av lingvister och kulturvetare samt, som du skriver, oppositionen. Detta då den senare till största delen består av de två förstnämnda. Förstår inte riktigt vår fixering vid vitryska språket här i väst när det kommer till vitrysk demokratiutveckling. De lär sig fortfarande vitryska i skolorna och hade folk velat tala det språket så hade de gjort det, men nu råkar det vara så att ryskan är totaldominerande och att folks kunskaper i vitryska (iaf i Minsk, som är mitt främsta referensområde) är tämligen låga. Vidare tror jag att valet att tala ryska förmodligen även kommer ur det faktum att språket, till skillnad från vitryskan, varit levande och brett ut sig de senaste 200 åren, vilket torde bädda för en språkutveckling som vitryskan inte har haft. Detta har jag dock inga belägg för mer än allmän logik och min uppfattning om saker och tings vanliga tillstånd.
Vidare är jag skeptisk till om oppositionen i Vitryssland hade lyckats uppnå särskilt mycket även om t ex all tidningsdistribution var fri o s v. Detta dels då tidningsmediet i öst är tämligen dött och på än mer dekis än här i Sverige, dels för att i mitt tycke är oberoendet från staten det primära för att kunna uppnå någon sorts frihet. Så länge Vitrysslands ekonomiska system ser ut som det gör är detta inte möjligt. Det vi bör fokusera på istället för vitryska språkets utveckling är kraftig ekonomisk liberalisering. Väldigt få demokratier har kommit tillstånd så länge beroendet till staten varit stort. Självägande bönder i såväl Sverige som USA var grunden till vår demokratiska utveckling och jag tror inte att det är särdeles annorlunda i Vitryssland. Du poängterar det själv i texten, när Tatiana säger att hon inte är rädd, just för att hennes inkomst och ställning som småföretagare inte är beroende av staten. Vidare är min uppfattning sådan att vitryska staten i dagsläget är hyfsat mottaglig för ekonomisk liberalisering, något som inte kan sägas om främjandet av det fria ordet, kritisk granskning och rapportering o s v. Bättre då att primärt arbeta inom de områden där vi kan förvänta oss framsteg och konstruera paketlösningar från EU-håll med EBRD-stöd och handelslättnader nu när den ryska köpkraften sviktar.