Tåget från ryska Kaliningrad till vitryska Gomel närmar sig fästning Europa. Det är varmt och en svag lukt av svett känns i luften.
Randiga madrasser, smala britsar. De vitryska lakanen i glada färger ingår i biljettpriset. Passagerarna i liggvagnen med öppna kupéer gräver i sina väskor. Snart är det visumkontroll. De flesta är kvinnor i övre medelåldern på släktbesök. Affärsresenärer åker inte tåg, och absolut inte i liggvagn. Ingen här ska stiga av på EU-område, alla ska vidare till Vitryssland.
Jelena Nesterova har precis besökt sin 80-åriga mor som har brutit lårbenshalsen. Modern bor i Kaliningrad, själv bor hon nära Minsk i Vitryssland
– Det kanske är mammas sista år i livet. Jag skulle vilja besöka henne varje månad. Men det går inte. Man kan inte få transitvisum för mer än en resa åt gången, säger de på ambassaden.
När hennes mamma hamnade på sjukhuset i Kaliningrad ställde Jelena Nesterova sig direkt i kön för att få litauiskt transitvisum. Det tog en vecka innan hon ens fick lämna sin ansökan på Litauens ambassad i Minsk. Tio dagar till innan visumet var klart.
Det värsta var ändå priset. Sextio euro kostar rätten att åka tåg några mil genom Schengenområdet. En gång dit, en gång tillbaka. Sedan är visumet förbrukat.
– Det är jättemycket pengar för mig. Det är dyrare än tågbiljetten.
En kvinna på andra sidan korridoren kan inte hålla tyst längre.
– Vad ska ert EU vara bra för? Det är bara till besvär!
***
För ett och ett halvt år sedan blev Polen och Litauen tillsammans med sju andra länder en del av Schengenområdet.
Alla gränskontroller slopades. Det är bara att sätta sig i bilen och köra från Vilnius till kontinentala Europas västligaste punkt, Cabo da Roca i Portugal, en sträcka på 3 769 kilometer.
Men samtidigt som gränserna inom EU försvinner blir gränsmuren mot grannarna i öst allt högre. Vad ryssarna och vitryssarna tycker om att bli instängda spelar ingen större roll – de är inte med i EU-klubben.
Mest instängda av alla är invånarna i Kaliningrad, en bit av Ryssland som sedan början av förra året är helt omringad av EU:s yttre gräns.
Förut var det enkelt för Kaliningradborna att åka till grannländerna. Nu ställs allt fler bussturer in i brist på passagerare och tågen blir allt kortare. Det har blivit för dyrt och krångligt att skaffa visum.
Héctor Cala jobbar på en bowlingbar i Kaliningrad. Han behöver inte vänja sig vid att vara instängd. Han är född och uppvuxen på Kuba. Ett av få sätt att ta sig ut på 1980-talet var att studera i Sovjetunionen.
Sovjetunionen tog slut ungefär samtidigt med Héctor Calas studier i Moskva, och han funderade på att stanna kvar. Men hans pappa var en trogen kommunist. Sonen skulle tillbaka och bygga det socialistiska Kuba.
– Jag åkte tillbaka och bodde där i sju år. Men jag kunde inte stå ut med ofriheten och fattigdomen. När min pappa hade dött bestämde jag mig för att åka tillbaka till Ryssland, det är mycket friare här.
Först blev det Moskva, så blev han erbjuden jobb på en kubansk restaurang i Kaliningrad. Här gifte han sig med en rysk kvinna. Nu har de en fyraårig son. Familjen bor trångt och bilen är gammal, men Héctor Cala är nöjd med livet.
– Det är bra här, det är lugnare än i Moskva, och alla som kommer hit säger att det är mer europeiskt. Fast själv kan jag inte åka någonstans, jag kan inte ens ta tåget till Moskva. Ska jag dit måste jag flyga.
Med kubanskt pass är det ingen idé att söka Schengenvisum. Nu hoppas Héctor Cala att han snart kan bli rysk medborgare.
– Med ryskt pass är det ändå lite lättare att resa.
***
Huvudgatan i Kaliningrad heter fortfarande Leninskij prospekt, men den stora Leninstatyn har flyttats bort från Segertorget framför stadshuset.
Torget domineras nu i stället av en nybyggd kyrka med gyllene kupoler och fyra glänsande köpcenter. Trafiken är öronbedövande, och alla bilarna är av utländskt märke. Man får leta länge för att hitta en skranglig, rysktillverkad Lada. Inne i de fina butikerna är nästan allt importerat. Det är lättare och billigare att ta in varor från andra sidan EU-gränsen än från resten av Ryssland.
Kaliningrad är inringat av gränsen, men samtidigt lever staden och hela länet till stor del på gränshandeln. Förmånliga ryska skatteregler gör det lätt att importera allt möjligt till Kaliningrad.
Men varorna får exporteras vidare till resten av Ryssland bara om de först har förädlats i Kaliningrad. Därför finns det i Kaliningrad tiotals fabriker som skruvar ihop bilar och tv-apparater eller tillverkar korv av importerat kött.
Den egna jordbruksmarken i Kaliningrad ligger till stor del i träda. De sovjetiska kollektivjordbruken har kollapsat, byråkratin gör det svårt och dyrt att starta eget, och dessutom är konkurrensen hård. Det är mycket enklare att importera billig mjölk från Litauen än att starta egen mjölkproduktion.
Familjen Jefremov i den lilla byn Klenovoje gör i alla fall ett försök. De har lyckats köpa loss och renovera ett litet, gammalt tyskt hus i sin hemby. Så sålde de en av familjens två bilar för att köpa en begagnad vitrysk traktor.
De två korna har de mest till husbehov. På sin lilla jordplätt odlar de potatis och kål till försäljning. Köparna har blivit lite fler nu när den lägre rubelkursen gjort importerad mat dyrare.
– Så har vi trettiosex får och sex hästar. Hästarna har vi för att stadsborna ska kunna komma hit och rida, berättar Natalia Jefremova.
Men det småskaliga jordbruket räcker inte föra att klara ekonomin. Fram tills för fyra år sedan arbetade Natalia Jefremova på världens enda bärnstensgruva i grannbyn. Där polerade och bearbetade hon de fossiliserade kådbitarna till smycken och prydnadsföremål.
När gruvan minskade personalen tog hon i stället jobb på ett kommunalt kontor. Hennes man Nikolaj Jefremov arbetar kvar som grävmaskinist på bärnstensgruvan.
– Krisen känns där också, berättar Nikolaj.
Förra året tjänade han 11 000 kronor i månaden, en bra lön ute på ryska landsbygden. Nu har ackorden minskat och han inkomst från gruvan bara 4 000 kronor.
– Helst skulle jag vilja sluta där och bara jobba på min egen mark, men det är nästan omöjligt att få köpa loss jordbruksmark till rimligt pris.
Fram till år 2007 hade familjen råd att åka på semester i Polen varje år. Sedan grannländerna gick med i Schengen har de inte varit utomlands. Det är för dyrt och för krångligt.
Men världen har kommit närmare den lilla byn Klenovoje där det bara finns tretton hus. En ny,
orangefärgad telefonautomat står vid huvudvägen. Den är kopplad till en ny, digital telefonväxel. Nu kan alla som vill skaffa snabb internetuppkoppling.
– Fast vi har ingen dator. Våra döttrar som bor i stan, de vet hur man använder internet.
***
Vi är tillbaka på tåget, på gränsen mellan ryska Kaliningrad och Schengenlandet Litauen. De ryska gränssoldaterna tittar noga på våra svenska pass. Varje sida kontrolleras med lupp.
Den ryska knarkhunden är liten, brun och söt. Den leds av en uniformerad, lite rundlagd, leende kvinna. Tåget står femtio minuter vid stationen Nesterov på ryska sidan.
Vi åker genom natten igen. Gränsen markeras av en lång rad starka lampor som är riktade mot Ryssland. På nästa station är skylten skriven med latinska bokstäver. Kybartai. Här börjar Schengenland och EU.
Den litauiska knarkhunden är stor, svart och inte alls söt. Den leds av en man som inte ler.
Så kommer den litauiska passkontrollanten och tar en kort titt på våra vinröda EU-pass. Han är mer intresserad av de ryska och vitryska passen. Ingen lupp har han, men en modern liten dataterminal som hänger på magen.
Jelena Nesterova som har besökt sin 80-åriga mor i Kaliningrad är inte imponerad.
– Varför ska vi stå i kö och betala massor med pengar bara för rätten att andas litauisk luft när vi åker igenom här?
Mer på temat:
2 svar på ”Kaliningrad – instängda i det nya Europa”
Ja det verkar ju orättvist. Det är verkligen trist att europeer blir diskriminerade av den Europeiska Unionen! 60 Euro för INGENTING! (transit) Det är förjäkligt!
Man skulle ju kunna tro att Ryssland eller Kaliningrads län skulle kunna förhandla ihop något med EU. Det hjälper väl inte heller situationen att många polacker och lituaer kanske känner en viss skadeglädje för gammal ost.
Intressant att läsa om individerna och deras situation.
Jo, Ryssland och EU har faktiskt ett avtal, man behöver inte betala för visum om man är rysk medborgare och tar ett ryskt tåg från ryska Kaliningrad till Moskva eller S:t Petersburg.
Men avtalet gäller inte om man åker till något annat land, exempelvis Vitryssland. Då är det visum till fullt pris som gäller. Och man kan givetvis bli nekad visum också.