Ja till mannen – farväl till familjen

I kväll, på bröllopets andra dag, ska äktenskapet fullbordas. Det har gått fyra år sedan Gulmira såg Abdurachman för första gången, på sin systers bröllop.

Nu är Gulmira arton år. Hon lyfter inte blicken i det lilla rummet i Abdurachmans föräldrars hus. Väggarna är tapetserade med de färgglada klänningar hon fått till bröllopet. I det här huset ska hon bo, i byn Aravan som ligger inklämd mellan bergen i södra Kirgizistan, bara några kilometer från gränsen till Uzbekistan.
– Det kommer att bli bra. Om ett år hoppas jag att vi har ett barn, säger Gulmira tyst.

Abdurachmans mor och syster som sitter intill nickar godkännande. Gulmiras två tjejkompisar rusar in, tittar undrande på den främmande mannen som trängt in sig i kvinnornas rum, och börjar viska med Gulmira. För första gången under det tre dagar långa bröllopet ser jag henne le.

Abdurachmans far är en välbeställd man, han livnär sig på andras bröllop. Han har en fotosalong, hans två kameramän videofilmar alla bröllop i byn. Bröllopet är det viktigaste steget i livet. Bröllop måste man lägga mycket pengar på, för vad skulle alla grannarna annars säga?

Under bröllopets andra dag fick Gulmira därför för första gången i sitt liv se sin hemby från luften. Svärfar hade hyrt ett flygplan.

– Jag såg byn, och ändå såg jag den inte. Allt kändes overkligt.

Nu är hon tillbaka på jorden. Snart börjar det nya livet. I fyrtio dagar ska hennes föräldrar komma till svärföräldrarnas familj på mat. Tre varma mål om dagen. Det är dyrt, det kräver arbete, men sådan är traditionen.

De första fyrtio dagarna är smekmånaden. Bruden ska få tid att vänja sig. Resten av livet är det hennes uppgift att ta hand om svärföräldrarnas hem. Abdurachmans uppgift är att komma hem med pengar.

Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen gifter sig rätt, så att alla har tak över huvudet och mat på bordet. Annan socialförsäkring än familjen och släkten finns inte sedan sovjetsystemet föll sönder.

Ett äktenskap är ett kontrakt mellan familjerna, men i bästa fall får också barnen säga sitt. Så var det med Gulmira och Abdurachman.

Under svärmors vakande öga håller Gulmira sig till den officiella versionen av berättelsen. Visst, hon gillade Abdurachman direkt när hon såg honom på det där bröllopet för fyra år sedan, men hon hade ingen tanke på att de kanske skulle gifta sig innan bönemännen från Abdurachmans familj dök upp för några veckor sedan. Då blev hon så klart glad.

– Då förstod jag att det skulle bli ett bröllop, att han älskar mig.

Abdurachman berättar den inofficiella kärlekshistorien.

– Jag blev förtjust i henne direkt när jag såg henne. Vi bytte mobilnummer, efter ett par dagar ringde jag henne och sade att jag gillar henne. Hon svarade inget, men några dagar senare sade hon att hon också gillar mig.

Då var Abdurachman sjutton år gammal och Gulmira fjorton. Det var för tidigt för giftermål, och dessutom skulle Abdurachmans äldre syster gifta sig först. Sonen ska gifta sig sist, när systrarna har lämnat föräldrahemmet.
– Vi har väntat länge på den här dagen. Det är klart att Gulmira visste när bönemännen skulle komma, vi hade ju pratat om det innan på mobilen. Vi har ett bra förhållande.

Bröllopsindustrin omsätter enorma pengar i det fattiga södra Kirgizistan. Familjer sparar i åratal för att kunna ordna ett stort bröllop. Det finns få jobb och lönerna är låga, därför åker många till Ryssland för att få råd med barnens bröllop.

I det ännu fattigare grannlandet Tadzjikistan har regeringen tagit till lagstiftning för att begränsa bröllopskapprustningen. Det är förbjudet att ha fler än tvåhundra gäster och antalet maträtter som får serveras är strikt reglerat.

I Kirgizistan finns det förnyare som talar för strikt och billigt islamiskt bröllop: bara vigselceremoni, inga stora festligheter, och framför allt ingen gemensam kvällsmåltid med musik och dans för både män och kvinnor. Det vill ungdomarna inte höra talas om: Var skulle de då träffa personer av det motsatta könet?

Gulmiras och Abdurachmans bröllop är som de flesta. Efter den första festmåltiden med grannskapets män åker Mercedeskortegen till brudens hem. Utanför grinden spelar ett tremannaband en enformig melodi på ett långt, lurliknande bleckblåsinstrument, en traditionell klarinett och en liten trumma. Samma entoniga bröllopslåt ekar från andra sidan byn, där är det någon annan som gifter sig.

Abdurachman och hans närmaste vän ställer sig på knä framför en stängd dörr. Imamen sätter sig intill, läser en bön och talar om äktenskapets betydelse.

Då hörs en Nokiaton i marskalkens kavajficka. Han tar fram telefonen, tittar på displayen och verkar fundera på om han ska svara. Till slut trycker han bort samtalet.

Imamen fortsätter och frågar om Gulmira vill ta Abdurachman till sin man.
– Ja, det vill jag, hörs det från andra sidan dörren.

Gulmira har gjort som hon lovade. Hon sade ja direkt, inte först på tredje frågan som traditionen bjuder. Hon vill verkligen gifta sig med honom.

Dörren öppnas inte. Det är tid för nästa festmåltid för männen, nu i brudens föräldrahem.

En timme senare dyker Gulmira till slut upp bredvid Abdurachman, i en molnliknande bröllopsklänning, med en vit slöja som täcker hela huvudet, och med sänkt blick.

Hon tar avsked av sina föräldrar. Kortegen av lyxbilar kör till Abdurachmans föräldrahem vid stora moskén och Gulmira bugar sig djupt för sin mans föräldrar. En gång, två gånger, tre gånger bugar hon sig.

Nu ska hon ta hand om dem. Nu ska de bestämma över henne.

* * *

Att hyra klänningen kostar en månadslön

Utanför den stora basarens bröllopsbutik i staden Osj står en skyltdocka i en vit brudklänning. Kjolens volanger är smutsgrå, här har många passerat.
Den som går in får lämna skorna vid dörren, inne i butiken råder ordning och reda. “Uthyres” står det på skylten.
I södra Kirgizistan är bröllop en lönsam affär – och en stor belastning för brudparets föräldrar. Att hyra den billigaste brudklänningen här kostar 160 svenska kronor, en månadsinkomst för en fattig bonde.
Ett vanligt bröllop med all mat, lyxbilar och musiker kostar ofta över 30 000 kronor för brudgummens föräldrar. Brudens föräldrar kan klara sig med hälften av summan. De flesta sparar i åratal för att ha råd att gifta bort barnen.

* * *

Fakta: Kirgizistan
Kirgizistan är en före detta sovjetrepublik i Centralasien.
Invånarantal: 5,2 miljoner, två tredjedelar på landsbygden.
BNP per invånare: 5 300 svenska kronor (Sverige: 335 700 kr).
Språk: Kirgiziska (57 procent), uzbekiska. Ryska talas i städerna.
Religion: Islam. Kristen minoritet på 20 procent.
Grannländer: Kazakstan, Kina, Uzbekistan, Tadzjikistan.

Sydsvenskan 2009-11-07

Se Johan Bävmans bilder från bröllopet, hör musiken och imamens predikan här. Johans hemsida är här.