Kartellernas knähundar skäller på varandra

I Vitryssland bestämmer presidenten ensam över politiken, över vad som ska visas i tv, och vad tidningarna ska skriva. I Ukraina styr stenrika oligarker både politiken och massmedierna. Ryssland ligger någonstans mittemellan, men allt närmare Vitryssland. Så ser den gängse bilden ut, lätt karikerat.

Ryssland och Vitryssland har det skrivits mycket om: Ryssland är stort och Vitryssland ett skräckexempel mitt i Europa. Europas näst största land, Ukraina, är däremot ett svart hål. Utvecklingen är för komplicerad, och inte tillräckligt skrämmande för att göra rubriker i Sverige. Jag bestämde mig för att åka dit, för jag ville försöka förstå vad som händer med massmedierna i detta Europas svarta hål.

Några korta reseanteckningar från Kiev finns här, här och här.

1. Inledning

Kulturellt och utvecklingsmässigt hade de tre slaviska före detta sovjetrepublikerna relativt likartade utgångspunkter i början av december 1991, när presidenterna i dessa tre republiker samlades för att bilda Oberoende Staters Samvälde.

Dessa tre republiker var också Sovjetunionens kärnområde, och deras vägval under de gångna 18 åren kan på sätt och vis ses som tre alternativa utvecklingsvarianter av det östslaviska kulturområdet i postsovjetisk tid. De ekonomiska, geografiska, historskia och etnokulturella skillnaderna mellan de tre länderna är givetvis inte försumbara, och skillnaderna har säkert haft stor betydelse för utvecklingen. Ändå vill jag hävda att det finns beröringspunkter som gör jämförelsen relevant.

I Vitryssland följdes Sovjetunionens fall av en relativt kort period med starkare inslag av politisk och medial pluralism, och ingen storskalig privatisering av den statliga egendomen hann äga rum. Sedan 1994 styrs landet av Aleksandr Lukasjenko, och hans regim kan bäst beskrivas som en mjukisvariant av sovjetstyret.

I Ryssland var motsvarande period under Jeltsin längre och mer kaotisk än i Vitryssland. Stora delar av den statliga egendomen hamnade i händerna på ett fåtal affärsmän med rätt kontakter i statsapparaten, och under Jeltsins sista år hade dessa oligarker ett mycket stort inflytande på landets utveckling. Under Putins tid vid makten har utvecklingen gått mot den vitryska modellen och oligarkernas makt har blivit kringskuren.

I Ukraina hade utvecklingen under 1990-talet hade utvecklingen många beröringspunkter med Ryssland. En kaotisk privatiseringsprocess påbörjades av Leonid Kravtjuk. Under Leonid Kutjma, som valdes till president 1994, blev oligarkerna allt närmare knutna statsmakten.Mot slutet sin maktperiod drog Kutjma in tyglarna, massmedierna blev mer likriktade, och även säkerhetstjänsten användes i kampen mot politiska opponenter. Samtidigt fungerade presidenten som central skiljedomare i tvisterna mellan de politisk-ekonomiska grupper som hade tillträde till makten och privatiseringarna.

Länderna gick skilda vägar med Putins maktkoncentration i början av 2000-talet och den orangea revolutionen i Ukraina i årsskiftet 2004-2005. Nu har Ukraina vissa likheter med 1990-talets Ryssland, men med betydligt svagare presidentmakt.

Nu är pressfriheten störst i Ukraina. Samtidigt styrs en stor del av de viktigaste tv-kanalerna och tidningarna av inflytelserika politisk- ekonomiska grupperingar vars intressen ofta påverkar redaktionell politik.

Ryssland hade under 1990-talet en period som delvis liknar det nuvarande läget i Ukraina. De flesta tidningar blev olönsamma och hamnade till slut i händerna på olika oligarker, affärsmän som hade gjort stora förmögenheter genom att använda sina kontakter i regeringskretsar i samband med den kaotiska privatiseringen. Liknande utveckling drabbade också tv-kanalerna. Oligarkerna såg inte medieföretagen som något det på sikt skulle kunna gå att tjäna pengar på. I stället använde de tidningarna och tv-kanalerna som slagträn i sina politiska uppgörelser.

Under Vladimir Putins första år vid makten likriktades massmedieutbudet i Ryssland. Startsignalen för denna likriktning var det statliga övertagandet av oligarken Vladimir Gusinskijs frispråkiga tv-kanal NTV.

I Vitryssland var frihetsperioden kortare, och de ekonomisk-politiska maktgrupperingar som började bildas fick aldrig samma makt som i Ryssland.

I Ukraina har utvecklingen däremot gått vidare, vilket inneburit att politiken till stor del inte utspelar sig i verkligheten, utan i stället blir ett mediespel i tv-kanaler och tidningar som kontrolleras av olika elitgrupperingar. I stället för den enda sanningen, som fanns under Sovjettiden, har det uppstått ett antal konkurrerande delsanningar.

2. Vad hände med pressen?

Den orangea revolutionen kring årsskiftet 2004-2005 var till stor del en massmedierevolution, säger Tetiana Mokridi, som var presidentkandidat Viktor Jusjtjenkos presschef när det begav sig. Nu är hon en av medlemmarna i statens tv-nämnd, och jag träffar henne i hennes stora arbetsrum vid Kievs huvudgata Chresjtjatik.

– Jusjtjenko hade väldigt svårt att få komma till tals i tv, det hände till och med att strömmen gick när han skulle framträda. Därför valde vi att gå ut och tala direkt till folket på torget. Det blev en journalistrevolution, allt fler började tala öppet om hur presidenten styrde medierna, säger hon.

Likriktningen av massmedierna i slutet av Kutjmas presidentperiod blev allra tydligast när de så kallade “temniki” dök upp kring år 2002. Ordet “temnik” kan översättas som “temalista” – det handlade om ett cirkulär som presidentadministrationen regelbundet skickade till alla tv-kanaler.

Cirkulären listade ämnen som kanalerna “rekommenderades” att ta upp i nyhetssändningarna och gav också rekommendationer om hur ämnet skulle behandlas. Lika viktiga var “rekommendationerna” som gällde oönskade teman, ämnen och personer som under inga förhållanden fick nämnas i nyhetssändningarna.

Av rädsla för att förlora sina företag och pengar vågade inte kanalernas ägare göra något annat än följa anvisningarna. De tre viktigaste tv-kanalerna var därmed helt under presidentadministrationens kontroll ända till den orangea revolutionen vid årsskiftet 2004-2005.

Medieforskaren Volodymyr Kulyk sitter i på andra våningen i ukrainska vetenskapsakademins vita huskoloss, ovanför ingången till ryska konsulatet. Han bjuder på te och nötchoklad, och berättar om medierevolutionen som stannade halvvägs.

– Journalisterna gjorde uppror mot temniki, det handlade också om deras professionella självkänsla. Tv-kanalen 1+1 gjorde detta först, de vägrade underställa sig temniki, och i två dagar sändes inga nyheter alls. Sedan gick journalisterna ut i direktsändning och bad om ursäkt för att de hade ljugit, och då rasade hela systemet samman.

Efter den orangea revolutionen har inte statsmakten längre direkt blandat sig i tv-kanalernas redaktionella linje, säger Volodymyr Kulyk.

– Den statliga censuren har inte kommit tillbaka, det fria ordet har bevarats, så långt som det är beroende av statsmakten. Men i stället för en central censurmyndighet har det blivit flera olika. Journalister har inte blivit demokratins vakthundar, utan sina herrars knähundar.

Tetiana Mokridi på statens tv-nämnd håller med.

– Jusjtjenko har gett journalisterna möjligheten att kritisera makthavare. Den friheten är revolutionens viktigaste landvinning. Det finns ingen tv-kanal i Ukraina som inte kritiserar presidenten. Men sedan har inte journalisterna tagit sitt ansvar, de har inte arbetat konstruktivt.

Efter revolutionen har massmedierna degenererat i stället för att utvecklas, anser Volodymyr Kulyk. I stället för att söka förklaringar koncentrerar massmedierna sig allt mer på vem som senast grälat med vem och vem som just nu blockerar talarstolen i parlamentet.

– Det behövs en mogen debattkultur i samhället, men den måste skapas även av journalisterna. Det allvarligaste problemet just nu är underhållningen. Även nyheterna blir underhållning. Man säger att folk har tröttnat på politiken, och så vägrar man att analysera det som pågår i samhället, säger Volodymyr Kulyk.

3. Dagens medielandskap

Det viktigaste massmediet i Ukraina är utan tvekan tv, och alla viktiga tv-kanaler tillhör oligarker med stora företagsimperier och egna politiska ambitioner. Även flera av de större tidningarna lyder under dessa företagsimperier. Ekonomiskt är tidningarna ofta rena förlustaffärer, vars primära syfte är att ge politiska dividender. Tv-kanaler kan vara vinstbringande, men även de har som regel en klar politisk agenda.

Inriktningen kan variera beroende på hos vilken ledande politiker ägaren för tillfället har sina starkaste lojaliteter. Spelet mellan oligarkerna och politikerna får ofta drag av billig såpopera, precis som mycket annat i ukrainsk politik.

Den senaste tidens händelser kring Ukrainas mest populära tv-kanal är ett bra exempel på hur det kan gå till. Kanalen, som heter Inter, ägs av oligarken Valerij Chorosjkovskyj och har länge fört öppen propaganda mot premiärminister Julija Tymosjenko.

Den verkliga ägaren bakom Chorosjkovskij sägs vara gasmiljardören Dmytro Firtasj. Han är stor aktieägare i mellanhandsbolaget RosUkrEnergo, och har länge krigat med Julija Tymosjenko, som även hon gjorde stora pengar på gasaffärer innan hon sadlade om och blev politiker. Tymosjenko i sin tur använde förra årsskiftets gaskrig för att avlägsna RosUkrEnergo från miljardrullningen i de rysk- ukrainska gasaffärerna.

Inför det kommande presidentvalet är det livsviktigt för Tymosjenko att få bättre publicitet i landets populäraste tv-kanal, men Inter har sedan gaskriget satsat på hennes värsta konkurrent, Arsenij Jatsenjuk. Med lite tur och en stor dos bra publicitet har han en chans att slå ut Tymosjenko och komma till andra valomgången mot opinionsledaren Viktor Janukovytj.

Som ett motdrag inledde Tymosjenkos block i parlamentet en utredning kring hur det egentligen gick till när kanalen bytte ägare för fyra år sedan. Det finns välgrundade misstankar om att underskrifter i en fullmaktshandling från kanalens avlidne ägare Ihor Pluzjnykov var förfalskade. Även förfalskade konkurshandlingar verkar ha figurerat i ägarbytet.

Plötsligt avbröts den parlamentariska utredningen, och handlingarna i ärendet hemligstämplades. Parlamentariker i Tymosjenkos block motiverade beslutet med att de “inte ville utöva politiska påtryckningar på tv-kanalen inför valet”.

I verkligheten verkar politiska påtryckningar vara exakt vad som utövats – som motprestation för den nedlagda utredningen har ägarna för Inter sparkat två programledare som varit mest aktiva i kampen mot Tymosjenko samt lagt ner diskussionsprogrammet “Svoboda na Interi” (“Frihet på Inter”) där Tymosjenkos motståndare fått betydligt mer frihet än hennes anhängare. Programmet har ersatts av “Velyka polityka” (“Storpolitik”) som leds av Jevgenij Kiseljov. (Han var chef och politisk kommentator på oberoende ryska NTV tills staten övertog kanalen.)

På andra plats i popularitetsordning ligger stålmiljardären Viktor Pintjuks tv-kanaler ICTV, Novyj kanal och STB. Pintjuk är förre presidenten Leonid Kutjmas svärson, och Kutjma syns ofta i rutan. Här sänds diskussionsprogrammet Svoboda Slova (“Det fria ordet”)

På tredje plats ligger kanalen Ukraina som är populär i östra Ukraina och ägs av Rinat Achmetov, Ukrainas rikaste man – och parlamentsledamot i östukrainska Regionpartiet. I hans kanal får Regionpartiet och Viktor Janukovytj positiv uppmärksamhet.

Kanalen 1+1 var tidigare på andra plats, men uppges nu har halkat ner till fjärde plats. Kanalen ägs av oligarken Ihor Kolomojskyj, som åtminstone tidigare har stöttat Tymosjenko.

Ingen i Ukraina förnekar att ägarna har stort inflytande på hur massmedierna belyser dagspolitiska händelser och vilken inställning de intar till olika ledande politiker. Enligt den kända ukrainska journalisten Vitalij Portnikov är ägarnas beteende ett stort problem.

– Det vi har nu liknar det som fanns i Ryssland i mitten på 90-talet. Många av våra kolleger där trodde, att just detta är det fria ordet – att man för fram olika oligarkers synpunkter som då påstås balansera varandra. Redan då varnade jag för riskerna – resultatet blir att man skapar en illusorisk mediebild som har allt mindre med verkligheten att göra.

Många andra bedömare bekymrar sig inte lika mycket över ägarnas detaljstyrning av innehållet.

– De ekonomiska grupperingarnas konkurrens leder ändå till en sorts pluralism, säger Diana Dutsyk, vice chef för journalistutbildningen vid Kiev-Mohyla-universitetet.

– Att ägarna påverkar innehållet är inget unikt för Ukraina, det förekommer i hela världen, säger Tetiana Mokridi på statens tv- nämnd.

– Vad finns det för alternativ? Massmedierna speglar alltid ägarnas intressen. Journalisterna måste ta sitt ansvar, inom det möjligas ramar, men det är inte ägandet som är problemet, utan den gällande ideologin som säger att massmedierna inte ska försöka vara klokare än medeltittaren, säger massmedieforskaren Volodymyr Kulyk.

4. Köpta journalister, kändisjournalister

Om ukrainska tidningars och tv-kanalers generella redaktionella linje bestäms av ägarens grupptillhörighet så handlar en hel del av det redaktionella beslutsfattandet på detaljnivå om rena handelstransaktioner. Intervjuer med och artiklar författade av politiker tas in mot kontant betalning, och på samma sätt kan inträdesbiljett till debattprogram i tv köpas för reda pengar.

En av mina källor i Kiev har chefsposition i ett mellanstort medieföretag. Enligt denna sagesperson tar alla kända ukrainska tidningar emot betalning från politiker (eller andra som är beredda att betala) för att publicera artiklar som visar dessa personer i positiv dager.

– Om en representant för presidentkandidat X kommer till oss och erbjuder en påse med 20.000 dollar för att publicera en intervju så det är klart att vi tar emot pengarna. Alla andra gör ju det, så varför skulle vi avstå? Sedan kan det ju hända att vi skulle ha publicerat intervjun även utan betalning, men nu får vi betalt.

Dock är det uteslutet att publicera material som skulle gå mot ägarens intressen.

– Inte skulle väl Berlusconis tidningar heller publicera material som smutskastar Berlusconi? Och jag har ändå ägaren i luren tillräckligt ofta. Jag måste hålla koll på allt som står i våra tidningar och föra den politiska linjen vidare till chefredaktörererna som ibland tenderar att bli lite väl kreativa.

Den inofficiella ekonomin i Ukraina är mycket omfattande, och det är inget problem utan snarare en fördel att ta betalt för publicering av beställt material förbi bokföringen, i svarta kontanter. “Tjornyj nal” är termen på ryska.

De flesta medieföretag betalar en stor del av lönen svart, i kontanter, för att slippa skatter och avgifter – och då behövs även svarta inkomster. De få företag som har gått över till att betala hela lönen vitt, till de anställdas bankkonton, har ändå behov av svarta kontanter.

– Om vi exempelvis behöver beställa en reklamkampanj så vill företaget som sätter upp våra billboards på stan givetvis ha betalt i tjornyj nal. Det är mycket fördelaktigare för dem att ta pengarna förbi bokföringen, då slipper de alla skatter, förklarar min källa.

Penningsummorna som olika politikers pr-kampanjer verkar bara ha blivit större, trots kris i den övriga ekonomin. Alla bedömare jag talat med medger att betalda artiklar och tv-inslag är mycket vanliga.

– Vi vet att det förekommer, och det är inte tillåtet. Om någon tv-kanal tar betalt för ett nyhetsinslag så är det ett klart brott mot lagen. Men det är mycket svårt att bevisa att betalning har ägt rum, hittills har det aldrig lyckats, säger Tetiana Jakivna, en annan medlem av statens tv-nämnd.

Diana Dutsyk arbetade som parlamentskorrespondent i slutet av 90-talet. Hon minns hur systemet med betalda artiklar och tv-inslag uppstod.

– Journalisterna hade väldigt dåligt betalt, och det var mycket pengar i rörelse. En del journalister började samarbeta med en eller annan politiker och ibland fick de betalt. När ledningen fick reda på det ville de ha pengarna själva. De senaste åren har det blivit allt vanligare att man tar betalt, och många journalister har lämnat yrket eftersom det inte längre går att arbeta på normalt sätt.

5. Journalistens ansvar

Jag frågar journalisten Vitalij Portnikov vad en enskild journalist som vill vara ärlig kan göra, när allt bestäms av dem som kan betala.

– Man kan lika gärna fråga vad en medborgare ska göra i en sådan här situation. För många journalister är det här yrket inget kall, man säljer helt enkelt texter för pengar. Man kan givetvis undra vad en person som arbetar inom det systemet har för professionella mål. Vill man bli känd? Men det är ett konstigt kändisskap där man blir utnyttjad av en del och föraktad av alla.

Men vad ska man göra som journalist?

– I väst uppstår aldrig den frågan, ni kan arbeta under normala förhållanden och slipper ta ställning till vad som är moraliskt acceptabelt. Här måste var och en bestämma för sig själv. Förutsättningen för att man ska kunna vara självständig är att man är beredd att arbeta åt flera olika uppdragsgivare, på flera olika marknader, och att man inte har alltför höga ekonomiska krav. Det finns en del sådana journalister, de är inte många, men de är en sorts fyrtorn i det här landskapet.

Vitalij Portnikov själv är en av de namnkunniga ukrainska journalister som lyckats behålla sin självständighet genom att arbeta åt radio, tv och tidningar i Ukraina, Ryssland, Vitryssland och Israel. På sovjettiden arbetade han på Pravda i Moskva, och senare på Nezavisimaja Gazeta, en av de första oberoende tidningarna i Sovjetunionen.

En annan journalistkändis är ryska NTV:s före detta chef och stjärnkommentator Jevgenij Kiseljov, som förlorade jobbet efter det fientliga statliga övertagandet av kanalen. För några månader sedan påbörjade en ny karriär i Ukraina, som kommentator på den lilla tv- kanalen TVi i Kiev, samma kanal där även Vitalij Portnikov arbetar, vid sidan av flera andra uppdrag.

Kanalen ägs av den ryska exiloligarken Vladimir Gusinskij, NTV:s förra ägare, och den finns än så länge bara i kabelnätet, eftersom den inte lyckats få sändningstillstånd för marknätet. Frekvenserna tilldelas av den statliga, politiskt tillsatta tv-nämnden – och besluten är politiskt motiverade, hävdar Vitalij Portnikov.

Nu har Jevgenij Kiseljov i alla fall blivit ett riktigt stort namn i Ukraina, när landets mest populära tv-kanal Inter tvingats justera sin redaktionella linje. (Mer om förändringarna på Inter i tillägget om Ukrainas största tv-kanaler.) Första sändningen av hans nya debattprogram med namnet Velyka polityka (Storpolitik) den 25 september fick skyhöga tittarsiffror – över en fjärdedel av ukrainska tv-tittare valde att titta på programmet som direktsänds på bästa sändningstid på fredagskvällar.

Ett ännu större namn är Savik Sjuster som föddes i Vilnius, växte upp i Kanada, inledde sin journalistiska karriär i väst och arbetade länge i Ryssland innan han flyttade till Ukraina, där han haft sitt superpopulära politiska diskussionsprogram på minst tre olika tv- kanaler.

Han beskrivs ofta som en självständig aktör i det ukrainska politiska spelet, och genom att växelvis arbeta på olika kanaler har han lyckats visa att han inte är direkt beroende av någon ekonomisk- politisk gruppering. Han hävdar också att han till skillnad från många andra aldrig accepterar pengar från politiker som vill framträda i hans program, utan gör ett helt självständigt val av intervjupersoner.

Tidskriften Korrespondent kallade nyligen Savik Sjuster för Ukrainas mest inflytelselika journalist och frågade om politiker erbjuder honom pengar för att få vara med i hans program. Här är vad han svarade:

Jag säger till dem direkt att vi inte arbetar så. Det förstår de i princip. En politiker arbetar givetvis med olika byråer. Byråer tar pengar av dem och erbjuder till tv-kanaler. Det finns många charlataner. Jag utesluter inte att det finns byråer som kommer till politikern och säger: “Jag garanterar att du blir bjuden till Sjuster”. För att undvika detta upprepar jag till alla inflytelserika människor att vi inte tar pengar, att vi bjuder in dem som vi tycker är intressanta. Senast när Julia Tymosjenko var hos oss skrevs det på nätet att hon hade betalat oss helt sagolika penningsummor. Det är trams. Men jag utesluter inte att någon byrå kan ha utnyttjat den här situationen och gjort något sådant.

I den ukrainska politiken spelar partierna en underordnad roll. Partiväsendet är underutvecklat, splittrat,och beroende av ekonomiskt stöd från nyckfulla oligarker. I stället letar medborgarna efter karismatiska ledare som de upplever att de i alla fall i viss mån kan lita på.

Samma mönster gäller delvis också inom journalistiken – framför allt inom tv-mediet finns det några stora namn som har fått tittarnas förtroende och blivit så inflytelserika att de kan sätta en egen agenda utan att vara alltför beroende av ägargrupperingarna.

Frågan är dock vad de stora namnen i förlängningen kan använda sin oberoende makt till, och om de kan tänkas byta arena och i stället bli politiker. Det kanske är betecknande att två av de största namnen, Savik Sjuster och Jevgenij Kiseljov, kommer utifrån, inte är ukrainska medborgare, och inte ens talar ukrainska utan gör sina program på ryska – även om de givetvis förstår ukrainska, som många av deras gäster använder. Utanförskapet gör att de upplevs som mindre insyltade i ukrainsk politik.

Det stora flertalet journalister är givetvis inga stora namn som kan välja och vraka mellan uppdragsgivarna, och i långa loppet är enda vägen till oberoende journalistik en skilsmässa mellan medieägarna och de politiska maktgrupperingarna. Det finns dock inga tecken på att en sådan skilsmässa skulle vara möjlig inom en nära framtid, eftersom medieägandet är en väsentlig del av de ekonomisk-politiska maktgrupperingarnas verksamhet. Helt nya medieägare utifrån kan inte heller lätt etablera sig på den korruptionstyngda ukrainska marknaden, än minde uppnå lönsamhet inom en överskådlig tidsperiod.

Under rådande förhållanden är enskilda journalister som lyckas behålla sin integritet och balansera mellan olika ekonomiska och politiska intressen därför en viktig positiv faktor i det ukrainska medielandskapet. Till stor del är deras framgångar beroende av det förtroendekapital de lyckas samla och behålla hos mediekonsumenterna.

Det är ingen hemlighet att mycket av den journalistik som görs i Ukraina inte alls är journalistik, utan betald pr-verksamhet. Åtminstone sedan 1997 är det en del av diskursen att journalistik görs för pengar, säger massmedieforskaren Volodymyr Kulyk:

– Det är inget som man ens försöker förneka.

Trots det har förtroendet för massmedierna konstigt nog inte minskat märkvärt – eller så har förtroendet för andra institutioner i samhället minskat ännu mer. Enligt de senaste undersökningarna är massmedierna i alla fall fortfarande på tredje plats i listan över institutioner ukrainarna litar på, efter kyrkan och armén.

– Politikerna har ukrainarna alltid litat mindre på. Och det finns ändå relativt lite betalt material i massmedierna. Dessutom är det långtifrån alla som uppfattar vad som är beställningsverk, säger Volodymyr Kulyk.

Journalisten Vitalij Portnikov menar att läsarna och tittarna får exakt det de förtjänar:

– Det handlar om vem folk vill lita på. Finns det efterfrågan på ärlig information, då kommer det också att produceras sådan information. Problemet är den totala ansvarslösheten i samhället. Folk ser politiken som någon sorts fotbollsmatch, det spelar inte roll vad politikerna gör eller säger, det viktiga är att rätt lag vinner.

6. Staten reglerar språket

Ukraina är ett tvåspråkigt samhälle, men trots att en stor del av befolkningen till vardags använder ryska är bara det ukrainska språket officiellt. Alla officiella handlingar är på ukrainska, och det politiska livet sker till övervägande del på ukrainska.

I informella sammanhang är ryska det förhärskande språket både i huvudstaden Kiev och i andra städer i de centrala, östra och södra delarna av landet. Ukrainska talas i större utsträckning i de västligaste städerna samt utanför städerna även i de centrala delarna av landet.

De viktigaste tidningarna i Kiev och i hela Ukraina är ryskspråkiga, däribland de populära dagstidningarna Fakty (upplaga ca. 600 000) och Segodnja (upplaga ca. 100 000).

Vad gäller televisionen regleras språkvalet av nationell lagstiftning. I rikstäckande kanaler måste 75% av innehållet vara på ukrainska, vilket bland annat innebär att utländska filmer numera dubbas till ukrainska, inte till ryska. Ryska filmer kan dock fortfarande visas med ryskt tal, de textas i stället på ukrainska. I regionala och lokala kanaler måste 50% av innehållet vara på ukrainska.

I de populära politiska diskussionsprogrammen blandas språken vilt, och två av de populäraste programledarna (Jevgenij Kiseljov och Savik Sjuster) talar enbart ryska. Det är vanligt att en politiker håller sitt inledande anförande på ukrainska, men senare i stridens hetta byter till ryska, speciellt när det gäller att svara på frågor från rysktalande programledare eller debattörer, även om dessa givetvis även förstår ukrainska.

Generellt kan man konstatera att språkfrågan inte är ett akut problem i dagens Ukraina. Dels finns det andra, större problem att bekymra sig över, framför allt ekonomin och det politiska kaoset, dels är inte användandet av det ryska språket direkt kopplat till rysslandsinriktad eller antiukrainsk politik, som många i väst och även i Ryssland lätt kan tro.

När den politiska temperaturen höjs inför presidentvalet i januari kan även språkfrågan återigen blir en het potatis. Presidentkandidaten Viktor Janukovytj har återigen börjat tala om att ryska bör bli det andra officiella språket i hela landet.

7. Vad händer nu?

Det senaste året har det ukrainska politiska slagfältet liknat ett slagsmål i en sandlåda, eller kanske snarare gyttjebrottning där alla grepp är tillåtna. De politiska aktörerna har koncentrerat sig på att smutskasta varandra och sätta fälleben på sina motståndare, medan landets ekonomi har sjunkit allt djupare i krisens gyttja.

Inför presidentvalet i januari har politikerna satsat enorma summor på annonsering och bakom kulisserna allierat sig med medieoligarker eller utövat påtryckningar på dessa för att få bra publicitet.

Till skillnad från grannländerna Vitryssland och Ryssland har medborgarna i Ukraina en reell möjlighet att i allmänna val bestämma vilka som ska styra landet. Trots alla problem ger också de ukrainska massmedierna en betydligt mer mångfacetterad och rättvisande bild av läget i landet än deras motsvarighet i Vitryssland och Ryssland. Dessutom har många ukrainare vant sig vid att förhålla sig ytterst kritiskt till både politiker och massmedier.

Det råder pluralism i Ukraina, därom råder inget tvivel. Medborgarna har möjlighet att ta del av olika synpunkter och själva ta ställning till dessa. Det stora problemet i samhället är inte bristen på frihet, utan bristen på ansvarstagande. Detta gäller inom politiken, men även inom massmedierna. Medborgarna har förlorat tilliten till politikerna som bara bråkar med varandra, och risken finns att de även förlorar tilliten till massmedierna som låter politikerna hålla på med sin smutskastning i stället för att utkräva ansvar.

Vitalij Portnikov lägger ansvaret på medborgarna: journalisterna producerar det folk vill ha, anser han. Andra lägger ansvaret på journalister och menar att dessa svikit sin publik när de inte försöker gräva djupare och förklara vad som egentligen händer i samhället. Klart är i alla fall att massmedierna i Ukraina – som i alla länder – är en del av samhällsstrukturen. När landets hela utveckling bestäms av balansen mellan konkurrerande oligarker och deras ekonomisk-politiska grupperingar är det självklart att dessa grupperingar även har och vill bevara ett avgörande inflytande på massmedierna.

Konkurrensen mellan grupperingarna tvingar massmedierna att upprätthålla en viss balans i rapporteringen: om innehållet på en tv-kanal blir alltför uppenbart ensidig finns det alltid en konkurrerande kanal som tittarna kan fly till. Samtidigt är inte nyheterna och aktualitetsprogrammen det enda och inte ens det viktigaste konkurrensmedlet tv-kanalerna har. Underhållning fungerar ofta betydligt bättre när det gäller att locka tittare, även om många ukrainare fortfarande flockas kring de politiska debattprogrammen på fredagskvällarna.

Delvis har Vitalij Portnikov rätt: konkurrensen mellan tv- kanalerna och massmediegrupperingarna i Ukraina är verklighet, och om det verkligen hade funnits funnits stor efterfrågan på djupare och mer konstruktiv samhällsjournalistik, då hade kanalerna varit tvungna att röra sig i den riktningen för att inte tappa sina tittare. Samtidigt kan man undra hur denna efterfrågan skulle kunna skapas i den nuvarande situationen..

Nu verkar tittarna ha tröttnat på både politiker och politik, eftersom alla som syns i tv-rutan ständigt är i luven på varandra och så uppenbart sätter sina egna kortsiktiga intressen och intriger före hela landets bästa. De mest bisarra avslöjandena upprör inte längre någon. “Alla är de lika goda kålsupare” är en vanlig reaktion. Eller: “Och i vems intresse är det att just detta publiceras just nu? Vem betalar för detta?”

Massmediernas situation i Ukraina är en spegelbild av hela samhället – allt viktigt är i händerna på ett fåtal stridande maktgrupperingar. Ändå gör konkurrensen och frånvaron av sträng statlig reglering att medierna i Ukraina är betydligt mer pluralistiska än i dagens Ryssland och Vitryssland, eller i Ukraina före den orangea revolutionen.

Den kartellartade strukturen och den omfattande korruptionen gör det svårt för nya aktörer att ta sig in på mediemarknaden. Man kan jämföra situationen med Italien, där Silvio Berlusconi helt dominerar tv-utbudet och samtidigt använder sin maktposition för att sätta käppar i hjulen för konkurrerande massmedieföretag som vågar berätta ofördelaktiga sanningar om honom.

Det finns också en annan oroväckande beröringspunkt mellan Berlusconis Italien och dagens Ukraina. Dokumentärfilmaren Erik Gandini säger följande, intervjuad av Mattias Oscarsson i Sydsvenskan:

I Sverige finns det en överenskommelse om att det existerar journalistiska sanningar. Det där saknas i Italien. Det finns inget journalistiskt forum på tv för sanningar som inte är partipolitiskt bundna. Att Berlusconi alltid kan hävda att han är offer för konspirationer bygger på en idé om att det inte finns någon sanning – utan bara åsikter som är politiskt färgade.

I stället för den enda sanningen, som fanns under Sovjettiden, har det i Ukraina uppstått ett antal konkurrerande delsanningar. Så är det givetvis i viss mån i alla samhällen som inte är totalitära, även i Sverige. Den absoluta och fulla sanningen om sakernas tillstånd – som visserligen bara är en idealbild, men som ändå anses värd att sträva efter – finns inte att läsa i någon enskild tidning.

I Ukraina har dessa delsanningar dock precis som i Italien i stället allt mer kommit att uppfattas som dellögner. Många ser journalister som kartellkapitalisternas knähundar, och inte utan orsak. Resultatet har blivit en ond cirkel där journalister och politiker tävlar i smutskastning. En ändring i riktning mot ett mer konstruktivt diskussionsklimat skulle kräva att de ukrainska massmedieföretagen i likhet med Baron von Münchhausen lyfter upp sig ur träsket genom att dra sig själv i håret.

* * *

Tillägg: Viktigaste tv-kanalerna i Ukraina

Inter: ägs formellt av Valerij Chorosjkovskyj (reellt av gasmiljardären Dmytro Firtasj). Familjekanal, den mest populära tv-kanalen i Ukraina. Har fört öppen propaganda mot Tymosjenko. Tills nyligen klart stöd för Jatsenjuk. Situationen kring ägandet är något oklar, och den redaktionella politiken verkar vara på väg att förändras under påtryckningar från Tymosjenko, som har en graverande parlamentarisk utredning om senaste ägarbytet i sin handväska. Utredningen har hemligstämplats, och i utbyte har Inter gjort ändringar i sin redaktion. Programmet Svoboda na Interi (“Frihet på Inter”) har strukits från tablån, i stället ska den kända gamla NTV-chefen Jevgenij Kiseljov starta ett nytt politiskt diskussionsprogram.

ICTV-Novyj-STB: Dessa tre kanaler ägs av stålmiljardären Viktor Pintjuk, Leonid Kutjmas svärson, Ukrainas näst rikaste oligark efter Rinat Achmetov. Pintjuk äger även den populära tabloiden Fakty i Kommentarii. Av de tre kanalerna är ICTV mest nyhetsinriktad. Viss kritik av Tymosjenko förekommer, Kutjma samt Pintjuk själv visas ofta. Det politiska diskussionsprogrammet Svoboda slova (Det fria ordet) är relativt balanserat. Pintjuk äger även den populära tidningen Fakty, som på senare tid skrivit mindre om politik och mer om kriminalitet och sociala problem. Upplagan är kring 600 000, har varit över en miljon.

Ukraina: Ägs av företaget СКМ som kontrolleras av Rinat Achmetov, Ukrainas rikaste oligark, parlamentsledamot för Regionpartiet. I nyheterna får Regionpartiet positiv uppmärksamhet, regeringen och presidenten kritiseras. Savik Sjusters politiska diskussionsprogram Sjuster Live är relativt balanserat. Achmetov äger även den rikstäckande dagstidnignen Segodnja, upplaga ca. 106 000. Tidningen publicerar ofta artiklar av politiker och journalister som med hårda ord kritiserar de orangea krafterna, europeisk integration och planer på Natomedlemskap.

1+1: Ägs till hundra procent av CME. Igor Kolomojskyj är aktieägare, medlem i redaktionsrådet och har ekonomiska intressen i Tymosjenkos regering. Innehållsmässigt har den nya vd:n Adrian Sibru styrt över innehållet till skandaler, sensationer, sex och våld. Politiska nyheter har hamnat i skymundan. Kolomojskyj äger också 50% av gruppen Glavred-media, som ger ut tabloiden Novaja Gazeta (inget samband med ryska Novaja Gazeta) samt veckotidningarna Glavred och Profil. Även nyhetsbyrån Unian ingår i gruppen. Andra hälften ägs av företagaren och parlamentsledamoten Oleksandr Tretiakov som tidigare bland annat var rådgivare till president Jusjtjenko.

Kanal 5: Ägs av chokladkungen Petro Porosjenko, som tidigare var nära Kutjma, men bytte fot 2001 och ställde sig bakom Jusjtjenko. Porosjenko har gett Jusjtjenkos parti starkt stöd och var en av krafterna bakom den orangea revolutionen. Kanal 5 är en nyhetskanal som stödjer europeisk integration och det ukrainska språket. Kanalen har låga tittarsiffror men är ofta nyhetsledande. Inget klart stöd för någon enskild politiker nu, troligen har Porosjenko inte bestämt sig för vem han ska stödja. (I början av oktober 2009 utnämnde Jusjtjenko Porosjenko till utrikesminister.)

Kanal 1 (Persjyj natsionalnyj – “Första nationella”): Ägs av staten, kontrolleras i praktiken av regeringen som finansierar kanalen genom budgeten. Som motvikt har presidenten haft rätten att utnämna det nationella tv- och radiobolagets styrelseordförande. Denna befogenhet har premiärminister Julia Tymosjenkos block i parlamentet (BJuT) nu lyckats dra in genom att vända sig till författningsdomstolen. Enligt BJuT bör rätten att utnämna styrelseordförande nu övergå till regeringen. Efter orangea revolutionen fanns det brett politiskt stöd för idén att göra om den statliga tv-kanalen till en public service-kanal, oberoende av politiska påtryckningar. Inget har skett. Kanalen har mycket låga tittarsiffror.

* * *

Tack. Mitt studiebesök i Kiev skedde i mitten av september 2009 och möjliggjordes av stipendiet till Peter Melins minne, vilket jag tilldelades i mars 2009, som en av tre stipendiater. Stipendiets syfte är att ge möjlighet till fördjupning i frågor som rör tryckfrihet och yttrandefrihet genom studier under högst en månad i Sverige eller utomlands. Stort tack också till ukrainaforskaren Niklas Bernsand som läste igenom den första versionen av denna rapport och lämnade ett antal viktiga synpunkter.