Kyrilliska bokstäver på elektroniskt papper

Esperanto: Elektronika inko sur miaj fingroj

Första gången jag såg någon läsa en elektronisk bok med en läsplatta var i tunnelbanan i Moskva för drygt ett år sedan. Det var en ung man (givetvis en ung man, det är alltid unga män som är först ut med olika tekniska manicker) som läste en rysk bok med en Sony Reader. Senare samma dag såg jag en annan ung man läsa en elektronisk bok i den långa rulltrappan i tunnelbanan. Han använde en mindre manick, tydligen en enklare handdator.

Det finns en enorm mängd elektroniska böcker på ryska som antingen är tillgängliga gratis eller går att köpa på nätet för en billig penning. Min ryska bokhylla är sedan länge överfull, och dessutom tar det ofta en hel månad innan man får hem tryckta böcker som man beställer exempelvis från Ozon.ru i Moskva. Och det kostar också en slant.

Därför är det väldigt smidigt med elektroniska böcker. Man kan hämta hem Dostojevskijs samlade verk gratis på lib.ru, eller köpa Sergej Lukjanenkos senaste för en billig penning på Litres.ru. Dessutom publicerar många ryska författare sina äldre texter på sin webbplats, det gör exempelvis Jevgenij Grisjkovets. Till skillnad från väst är de ryska e-böckerna inte kopieringsskyddade, och de är inte dyra heller – man ser inte elektroniska böcker som en konkurrent till de tryckta, utan som ett komplement. Givetvis håller inte alla författare med – deras böcker finns helt enkelt inte tillgängliga i elektroniskt format.

Ofta är det mycket lättare att hitta en specifik text i elektronisk form än på papper, och ibland finns boken överhuvudtaget inte i tryckt form, men fram till förra året visste jag inte riktigt hur jag skulle göra för att läsa längre texter som jag bara hade i elektronisk form.

Att skriva ut hela böcker kändes väldigt dumt, men ibland gjorde jag det ändå. Så hände det att utskrifterna bara samlade damm i bokhyllan – det är inte speciellt bekvämt att läsa en hög A4-papper. Ibland läste jag böcker på den bärbara datorn, men inte heller det var speciellt bekvämt.

En läsplatta visade sig vara den perfekta lösningen. Efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att inte köpa en Sony Reader. I stället kom jag fram till att en läsplatta av märket LBook var lämpligare. För det första fanns det en officiell återförsäljare inom EU (i Estland). Sony Reader fanns inte till salu i EU – alltså skulle man vara tvungen att beställa den från USA, och riskera att den fastnade i tullen. För det andra förstår inte Sony ryska utan en icke-officiell systemuppdatering som jag inte ville syssla med.

Alltså beställde jag en LBookV3 från Estland. Den tillverkas i Kina av företaget Jinke, och säljs i många länder under märket Hanlin V3. I Europa verkar elektroniska böcker vara mest populära i ryskspråkiga regioner, förmodligen därför att det finns en stor mängd texter av hög kvalitet tillgängliga på ryska. Därför är också marknaden för läsplattor mest utvecklad just i den ryskspråkiga delen av Europa.

Läsplattan som jag beställde marknadsförs därför av det ukrainska företaget LBook. Men jag ville inte beställa den från Ukraina, eftersom den skulle kunna fastna i tullen och bli betydligt dyrare, precis som om jag hade beställt Sony Reader från USA. Som tur är har bolaget en distributör i Estland, förmodligen därför att också ryssarna i Estland gillar e-böcker. Jag beställde manicken från företaget iScriptum i Tallinn.

Till skillnad från Ukraina ingår Estland i EU, och paketet kom fram snabbt – den fria rörligheten av varor och tjänster, ni vet. Enda nackdelen var att priset var rätt högt, 290 euro för läsplattan och lite till för leveranskostnaderna. Men det var värt priset. (Nu har priset för just den modellen förresten gått ner till 265 euro, men det är nog ändå dyrare i kronor räknat nu än för ett år sedan.)

Läsplattan LBook använder en teknologi som kallas för “elektroniskt bläck”. Det innebär att skärmen innehåller ljusa och mörka partiklar med olika elektrisk laddning. Genom att skicka rätt laddning till rätt punkt på skärmen kan man skicka upp rätt sorts pigmentpartiklar mot ytan av skärmen.

Den här teknologin är än så länge relativt dyr, och därför är läsplattorna inte billiga. Men de är värda sitt pris, för en sådan skärm ser egentligen inte alls ut som en skärm, utan snarare som en tryckt sida eller kanske snarast som en utskrift i hyfsad kvalitet. Bakgrunden är visserligen inte helt vit, utan ljusgrå, men det stör inte läsningen, kanske till och med tvärtom, eftersom kontrasten är tillräcklig men inte för hög.

Skärmens yta är givetvis plast och reflekterar ljus på ett annat sätt en vad papper gör. Därför måste man tänka på i vilken vinkel man håller boken. En del användare har också klagat på att skärmen inte lyser, och att man därför inte kan läsa i mörker. Men själv tycker jag att detta snarare är en fördel. Eftersom skärmen fungerar som papper och bara kan läsas om det är tillräckligt ljust, blir inte kontrasten mllan skärmen och omgivningen för stor, och det är bra för ögonen.

Under det gångna året har jag läst minst ett par tre tusen sidor på min läsplatta, och inte haft mycket att klaga på. Operativsystemet är Linux, och jag har uppdaterat mjukvaran ett par gånger, men det är inget man behöver tänka på när man läser – det är bara att öppna boken och läsa.

Det finns tre inbyggda typsnitt och man kan välja flera olika storlekar på bokstäverna. När man slutar läsa lägger man bara läsplattan ifrån sig, när man vill fortsätta tar man fram den, och boken är fortfarande öppen på samma sida. Man behöver aldrig stänga av manicken, eftersom den praktiskt taget bara drar ström när man vänder sida, och en laddning räcker till minst tusen sidors läsning.

Jag brukar köpa mina elektroniska böcker på Litres.ru, och där kan man hämta böcker som man betalat för i flera olika format. Ett fiffigt format som Litres.ru erbjuder är en java-fil för mobiltelefoner. Hela boken konverteras till ett java-program som man kan föra över till telefonen och läsa där.

Givetvis är det jobbigare att läsa på den lilla mobilskärmen än att läsa en riktig bok eller en läsplatta. Men läsplattan har man inte alltid med sig, och ibland kan det vara mindre iögonenfallande att knappa på mobiltelefonen än att ta fram en tjock bok.

Det kommer säkert att ta lång tid innan elektroniska böcker blir lika populära som böcker tryckta på papper, men för mig är läsplattan ett bra sätt att snabbt, enkelt och billigt få tillgång till en enorm mängd ryska böcker. Dessutom är den också väldigt praktisk när man vill läsa andra långa texter som man kan hitta på nätet och varken vill skriva ut eller läsa på datorskärmen.

PS: Sydsvenskan skriver om läsplattor den 29 maj, dock inte om min modell.