I en stor artikel som i dag publiceras i ryska webbtidningen Gazeta.ru skriver Dmitrij Medvedev om det som enligt honom är Rysslands viktigaste problem: ineffektiv ekonomi, “halvsovjetisk social sfär”, “skör” demokrati, negativa demografiska tendenser, instabilt Kaukasien. Och kronisk korruption, givetvis. Rubriken som Medvedev valt för sin artikel är ändå optimistisk: “Framåt
Ryssland!”
Artikeln publiceras även på Medvedevs officiella webbplats kremlin.ru. Kort engelsk referat finns hos RIAN, full översättning kommer säkert snart någonstans finns nu på Medvedevs hemsida.
Uppdatering: nu har jag själv hunnit läsa igenom artikeln ordentligt. Man får ett märkligt intryck. Vem är det egentligen som skriver? Det känns fortfarande som en presidentkandidat. Eller som Viktor Sjenderovitj säger här, någon som precis har vaknat och tittar omkring sig.
“Demokratiska institutioner är i princip uppbyggda och de har stabiliserats, men deras kvalitet är långt från idealet. Medborgarsamhället är svagt, nivån av självorganisering och självstyre är låg.” Jo, kanske det. Men vad har presidenten själv gjort under senaste året för att råda bot på detta?
När det gäller problemen i Nordkaukasien lägger Medvedev givetvis skulden på internationell terrorism. Men han medger i alla fall att läget hade varit mycket bättre om den sociala och ekonomiska utvecklingen i södra delen av Ryssland (ja, han säger så) hade varit tillfredsställande. Alltid något. Nästa steg är att han faktiskt gör något åt saken.
För att bilden inte ska bli för mörk påminner Medvedev sedan om att dagens Ryssland i alla fall inte är en sådan “halvparalyserad halvstat” som landet enligt honom var för tio år sedan. Han fortsätter med andra ord den mytbildning om det “vilda nittiotalet” som Vladimir Putin sysslat med. Då var allt dåligt, nu är allt bättre, även om det inte är riktigt bra än, heter det. Men riktigt så var det ju inte.
Så återkommer Medvedev till Rysslands tre största problem, som enligt honom är den eviga ekonomiska efterblivenheten, den eviga korruptionen, och “paternalismen”, som enligt honom är alltför utbrett i samhället. Att man inte vill göra något själv, utan staten eller i alla fall någon annan ska rätta till det som är fel. Här kommer man ju osökt in på Medvedev själv…
Efter detta behövs en dos optimism. “Vi lever verkligen i en unik tid. Vi har möjligheten att bygga ett nytt, fritt, blomstrande, starkt Ryssland. Och som president har jag plikten att göra allt jag kan för att se till att vi till fullo använder oss av den här chansen.”
Receptet heter “innovationsekonomi”. Det ska investeras pengar och resurser i utbildning och teknisk utveckling. Då blir också friheten större, menar Medvedev. “Ju ‘klokare’, ju mer intellektuell och effektiv vår ekonomi är, desto större blir våra medborgares välmående. Desto friare, rättvisare och humanare blir vårt politiska system. Hela samhället.”
Väldigt praktiskt. Då behöver man inte göra något under tiden, annat än satsa på utbildning.
Därefter berättar Medvedev hur det ryska samhället kommer att se ut när denna utopi infrias. “Precis som i de flesta demokratiska staterna kommer den politiska kampen att ledas av parlamentariska partier som alternerar vid makten. Partier och koalitioner kommer att forma de federala och regionala organen av den verkställande makten (och inte tvärtom), de kommer att utnämna kandidater till uppdraget som statsöverhuvud, regionala ledare och till det lokala självstyret”, fantiserar han.
Just det, vem var det nu igen som utnämnde honom själv till presidentkandidat?
De första stegen mot denna utopi är redan tagna, menar Medvedev. Han har ju exempelvis ändrat partilagstiftningen så att det nu i stället för 50 000 medlemmar bara behövs 45 000 medlemmar för att registrera ett parti. Nåväl, han nämner inte siffrorna, han säger så här: “De formella kraven för partibildning har gjorts mindre krävande på en rad punkter.”
Han medger att en del inte är nöjda med tempot i demokratiseringen. Men man ska inte ha bråttom. Överdriven brådska har tidigare lett till stor olycka för Ryssland, förklarar han.
Det viktigaste instrumentet för att försvara demokratin och för att bli av med korruptionen är domstolarna, skriver Medvedev. Inte heller där ska man dock vända upp och ner på allt, utan man måste gå fram försiktigt. Snacket om att “systemet är ruttet och att man måste sparka alla” är trams, säger han.
“Det finns inga ‘nya’ domare, precis som det inte finns några ‘nya’ åklagare, poliser, hemliga poliser, byråkrater eller affärsmän.” I stället måste statsmakten skapa acceptabla arbetsvillkor för de befintliga rättsvårdande organen.
När det gäller Rysslands minskande befolkning påpekar Medvedev att vården måste bli bättre, barnafödande måste stimuleras, trafiksäkerheten måste förbättras och kampen mot “alkoholismens pandemi” måste stärkas.
Det mest intressanta kanske är det han säger om utländska investeringar. Han menar att Ryssland behöver pengar och teknologi från Europa, Amerika och Asien, och att den ryska kulturen och ekonomin måste närma sig dessa världsdelar. Självisolation är ingen bra idé, tycker han.
Samarbete med före detta sovjetrepubliker nämns mest som en eftertanke.
För att kompensera dessa kanske lite väl västvänliga ord tar Medvedev därefter till brösttoner och förklarar att “Ryssland alltid, på alla sina utvecklingsstadier, har strävat efter en mer rättvis världsordning”.
Som ett exempel på den osjälviska hjälp som Ryssland ofta gett mindre nationer nämner han förra årets krig i Georgien. “Ryssland har alltid varit en trogen bundsförvant och en ärlig partner i ekonomiska och diplomatiska frågor”, skriver han.
I slutet av sin artikel ber han alla som delar hans skicka in e-post med konkreta förslag på vad som kan göras. De bästa förslagen ska han ta med i sitt kommande tal till nationen, lovar han.
Så avslutar han med ett varningens ord. “Det finns de som kommer att försöka störa vårt arbete. Inflytelserika grupper av korrumperade tjänstemän och ‘företagare’ som inte företar någonting. De har ordnat det bra för sig själva. De har redan allt. De är nöjda med allt.
Som sagt, man skulle kunna tro att han vill bli president.
Oppositionspolitikern Boris Nemtsov kommenterar på sin blogg. Under rubriken “inte trovärdigt” (“Не верю”, som Stanislavskij alltså) invänder han med sex teser.
1. Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov måste få sparken och ställas inför rätta med sin fru, annars är inte kampen mot korruption trovärdig.
2. Censuren på tv måste avskaffas och oppositionskandidater måste tillåtas ställa upp i val, annars är inte snacket om demokrati trovärdig.
3. Chodorkovskij och Lebedev måste släppas fria, annars tror ingen på ett oberoende rättssystem i Ryssland.
4. Pengar måste flyttas från säkrehetstjänstens budget till hälsovård, annars är det inte trovärdigt att prata om demografi.
5. De sänkta skatterna för Gazprom och oljebolagen måste höjas tillbaka, och skatterna måste i stället sänkas för den del av ekonomi som inte sysslar med råvaruexport. Annars är snacket om råvaruberoendet inte trovärdigt.
6. Det är trovärdigt att Medvedev vill ändra situationen i Kaukasien först om han medger att Putins politik där är misslyckad, Kaukasien brinner, och att han (Medvedev) själv inspirerat separatister genom att erkänna Sydossetiens och Abchaziens självständighet.
Mer på temat:
Ett svar på ”Medvedev talar till folket”
Sköna sågningar av Medvedevs artikel! Medvedev fortsätter traditionen som Putin startat att i huvudsak säga “rätt” saker, vilket också överensstämmer med det Väst vill höra.
Felen finns därmed inte i huvudsak i den officiella argumentationen, utan i bristen på agerande för att rätta till de uppenbara problemen. Nemtsov sätter huvudet på spiken med sina sex punkter.
Sjenderovitj är som vanligt lysande, :)